Return of the Product
Jag är en riskkonsument av svårfåtagpåelig hiphop i .rar-format. Visst finns en del relevant shit som torrents eller via amatörmedier som spotify; tankade t.ex. Illmatic XX (2014) – bara rare shit-/remix-disken ofc – så sent som idag. Det är lågt av bolaget att prångla ut ytterligare en revisit av Illmatic & även om Nas är en av de relativt få rap-superstjärnor som förtjänar den status han uppnått finns det problem med den fanatiska Nas-dyrkan särskilt yngre fans hänfaller åt. Alla skallar som vet nåt om QB’s hc-scen är på det klara med att Nas stood on the shoulders of giants ’91-’94, några exempel: ’88 uppfann Tragedy – som Intelligent Hoodlum – ordet ”Illmatic”; ’91 gav Large Pros Kanadacollabo Main Source den totalt okände 17-åringen ett namn i och med Live at the BBQ där han snodde spotlighten från Joe Fatal & den mer etablerade pimpslapparapparen Akinyele; signaturdängan N.Y. State of Mind är föga mer än en introspektiv parafras på Kool G Rap & DJ Polo – Streets of New York från ’90 & redan från decenniets början fick den jämnårige vännen & talangen Cormega sköta Nas streetcred åt honom & tjänade enligt rykten även som onämnd spökskrivare under The Firm-tiden, innan han fick foten som tack. Med det sagt är som sagt Nas betydligt mer förtjänt av sin demigudsstatus än t.o.m. 2pac, & definitivt mer än en pr-skapelser som 50 Cent & en successivt allt mer kryptoreaktionär kulturförrädare som Jay-Z.
Men vill man ha tag på nåt som fyller i luckor man inte visste att man hade, skit som får en att gapa in awe & förbanna sin lättja för att man inte hittade det tidigare ska man antingen fråga mig eller börja vid nåt uppenbart, typ Illmatic eller Ready to Die för enkelhetens skull. Vilka har producerat? EZ-Mo-Bee står för höjdpunkterna på sistnämnda; alltså kollar man upp hans katalog på Wikipedia, upptäcker att han blev stor som producent åt Cold Chillin’s akter i slutet av åttiotalet, omedelbums tankar man de 1-2 första plattorna med Big Daddy Kane, GZAs Words from the Genius (1990) & RZA’s debutsingel Ooh I Love You Rakeem (1991, som Prince Rakeem), sedan Ras Kass andra LP Rasassination (1998) för att få lite kronologisk & geografisk vidd (där återfinns bl.a. Dr. Dre & Mack 10 om man skulle bli sugen på lite callgirlspöande västkusttjockisar & redan har Ice Cubes fyra viktigaste LPs, vilket man lär ha eftersom ALLA har NWA’s Straight Outta Compton & ser man inte Cube som NWA’s kreativa motor har man fel). Mp3-samlingen är blygsam men redan credig. Sedan fortsätter vi med Illmatic, där DJ Premier, Pete Rock & Q-Tip står för de tyngsta beatsen. Då tankar man såklart Pete Rock & C.L. Smooths Mecca and the Soul Brother (1992) så man fattar varför Pete Rock är den jazziga hiphopens pontifex & varför det aldrig kommer en era så genreomdefinierande & oefterhärmlig som 1988-1994 igen. Q-Tip leder en såklart rätt in i En Stam Kallad Sökande/Heligt Uppdrag, The Low End Theory (1991) räcker nästan; där hittar man top-notch sedativ/jazz/conscios hiphop & dessutom gör en av new school-rapens patriarker Busta Rhymes sitt publika genombrott där & Nation of Islam-rebellerna Brand Nubian gör sig påminda, om man mot förmodan skulle glömt deras genialiska debut One for All från året innan. För att sätta en rejält esoterisk knorr på den grisaklump av hiphop man nu söget opp från www leder med lite efterforskning Brand Nubian pilgrimen till den experimentella, mytomspunna horror-/consciouscoregruppen KMD’s debut från 1991, där Brand Nubian deltar som enda featuringartister. MF Doom debuterade 1999, höll sin identitet hemlig rätt länge innan fanatiska fans till slut snokade reda på det överviktiga, identitetsskiftande geniet metal fingaz’ bakgrund: 1990 startade Zev Love X KMD (Kausing Much Damage) med sin två år yngre bror Subroc & MC’n Rodan som innan debuten ’91 ersattes av Onyx the Birthstone Kid. Den avant gardistiska underklass-trion bröt mot flertalet poetiska & musikaliska regler, Mr. Hood förebådar den senare Wu-Tang-stilen med skeva 4/4-/3/4-delsbeats, ovidkommande samplingar, multisyllabiska rhymes varvade med fri vers & plötsliga avbrott för kvasidadaistiska freestyles (Ol’ Dirty Bastards pratskrik-rap var en något mer extrem variant på samma tema) & 17-åringen Subroc var trots sin färskhet & sin delvis stulna, föråldrade utrustning produktionsmässigt tio år före de flesta samtida akter. De fick snabbt kontrakt trots sin excentriska framtoning, obscena lyrik & krav på autonomi & efter succén Mr. Hood ’91 började de jobba på uppföljaren Black Bastards. Just efter att taperna skickats till mastring blev 18-årige Subroc ihjälkörd då han korsade en tungt trafikerad motorväg; förundersökningen lades ner trots att mycket tydde på att han blivit jagad, bolaget droppade KMD & Zev Love X, kliniskt deprimerad & bitter, gick under jorden. Efter 6 år som försvunnen började han uppträda inkognito på poesikvällar & som anonym acapella-akt, utan posse eller management för att totalt dölja kopplingen till den kortvariga men avsevärda framgången KMD som nått legendstatus. 1998 fastnade monikern MF Doom (DOOM/King Geedorah/Viktor Vaughn etc.). Först nästan tio år senare bekräftades ryktena officiellt. KMD’s första framträdande var som feat. akt på den vita gruppen 3rd Bass debut The Cactus Album, låten The Gas Face. Lead-mc i 3rd Bass var juden MC Serch, som grundade Non Phixion 1996. Jag kan fortsätta i evighet men ska lyssna på MC Serchs solodebut från 1992 nu. NYC är fullt av judar, kan inte undvika dem om man vill bli genuint skolad i östkustens fetare hiphop, några av dem är dessutom riktigt bra (förutom MC Serch kan Mr. Eon & Goretex nämnas). De brukar dessutom inte vilja ha ett skit med Israel att göra, förståeligt då särskilt conscious rap, horrorcore & dyl. är antingen socialistisk eller åtminstone väldigt black power, med rötter i Black Pantherrörelsen, Black Hebrews eller Nation of Islam. Rekommenderade sidor för rare shit, både remixplattor, singlar & reguljära LPs som är mer eller mindre struliga att få tag på:
Haft några tunga veckor bakom mig, då jag i vintras hade ett par återfall. Sköt inte upp eller så, inget horse i någon form, det var ett kluster av tillfällen då jag körde lite uppåt & landade med benso, tillräckligt taskigt timeat för att jag flera veckor senare fick ett ultimatum från min f.ö. synnerligen inkompetente, alt. sadistiske, läkare: ett positivt prov till = helgmottagning & daglig medicinuttag, två positiva prov = avstängning från programmet. Jag borde byta mottagning men ska först klara av tre månader så jag får sänka subdosen till 8mg/dag istället för 12. Det finns ingen uppenbar logik i det; läkaren är besatt av den gamla stötestenen att min dokumentation är otillräckligt; att jag inte använt heroin tillräckligt konsekvent under tillräckligt lång tid för att underhållsbehandling ska vara motiverad. Det är ingen nyhet; det fanns perioder då jag klarade mig med ersättningar, sub ibland, oxy & vad som nu var billigt eller tillgängligt vissa veckor, och tydligen är det tillräckligt för att man ska lämnas utan behandling. Han är en besparingsåtgärd för landstinget, ett lämmeltåg av patienter lämnar mottagningen. Har man inställningen att huvudsaken inte är att hålla patienten vid liv & vid så god fysisk & psykisk hälsa som möjligt under omständigheterna, oavsett formaliteter, utan istället stampar runt & är neurotisk över hur mycket det kostar & hur ”slarviga” läkare som hellre friar än fäller är kanske man inte ska jobba med missbrukare. Tror han efter en enkät dessutom beslutade sig för att jag hade nån slags kombination av borderline & PTSD. Trodde först han verkligen menade det (då var det komiskt, inkompetent liksom; jag har problem, usel follow-through & ingen självdisciplin när jag behöver den som mest, men jag är inte den som inte kan prata med folk eller som bryter ihop när jag blir tilltalad av en kassörska eller blir besatt av människor jag inte känner & tolkar väderomslag som personliga förolämpningar; min kunskap om den mänskliga naturen är nog mer omfattande än hans t.o.m.), men en mörkare tanke är att han försöker snärja mig i nåt slags nät av stigmatisering & bekräftande förnekanden som i värsta fall leder till institutionalisering. Brukar inte tolka konflikter som personliga vedergällningar, det här är första gången. Tror det ligger en hund begravd nånstans.
Nu har jag hursomhelst vart i stort sett 100% ren massa veckor, men det är länge kvar än tills jag får de privilegier jag hade tidigare. Helgmottagning vore inte jordens undergång, men för min egen sinnesros skull är det ju bättre ju mindre man tänjer gränserna. Men har gått hyfsat so far, är i god form & har successivt börjat bryta min självvalda isolering som jag tänkte skulle hjälpa mig med disciplinen. Det gjorde den väl visserligen men man får dåligt självförtroende att vara ensam med sina tankar flera dagar i sträck utan mer än kvartslånga samtal nån gång om dan. Alkohol, den enda drog jag inte har problem med, är totalt ointressant tyvärr, har inte kunnat dricka utan att må illa sen 2012 eller nåt. Men förra fredagen var jag ute med Sanna en sväng, det var faktiskt kul. Kortvarigt dock, blev ofc trött redan vid 00 & trots att jag nog var bland de nyktraste i hela söderort den kvällen (4 öl på 5 timmar) tyckte en nyutexaminerad kvinnlig ”vakt” att jag skulle gå hem, ”har nog fått nog med öl nu”, ca 20 minuter efter att jag kom in på stället, innan jag hunnit beställa ens EN just där. Väldigt godtyckligt, kept cool, debatterade det i 30 sekunder ungefär & hade omgivningens spontana stöd genom igenkännande blickar (hon var tydligen känd för sina felvisande falkögon), vakten rodnade en smula (av ilska eller kanske frustration) när hon tystnade, kanske insåg att min hjärna efter 2 liter bärs hade 200% av hennes nyktra kapacitet, men jag gick ändå. Var dags. Schysst kväll ändå, blev uppvaktad lite här & var, säkert 5 år sen sist det hände, trodde jag sjunkit ner i ålderdom i förtid, trots mitt taskiga självförtroende har jag väl nån slags appeal vid de bästa av dagar gissar jag.
Hastighet och bepansring 
Lämna en kommentar