Skam, skuld och fjättran därav

”Skamfilad” hette boken seminariet jag nämnde i inlägget handlade om. En viss Göran Larsson som skrivit den. Han sa en del intressanta saker minsann. Nu har jag visserligen läst och hört löjligt mycket om just sånt, men det hjälper onekligen att få putsa upp kunskaperna lite. Lätt hänt att det man lärt sig tynar bort annars, såsom fallet är med majoriteten av det jag läst på akademisk nivå.

Nåväl. Skuld och skam är två inte helt väsensskilda företeelser, men det finns trots allt stora skillnader. En bra tumregel är att skuld kan man bli förlåten för. Skam bär man alltid med sig. Skuld är ånger inför ett ”brott”, definierat av sig själv eller andra, skam är att skuldbelägga sig själv för sin existens, en känsla av total otillräcklighet. Jag skuldbelägger ofta mig själv, vilket absolut inte är oproblematiskt, men skam känner jag inte. Dock känner jag åtminstone ett par människor som passar in på beskrivningarna av skammens symtom: att ta otroligt hårt på kritik, att sakna självrespekt. Bli lätt sårad, reagerar på alla typer av kränkningar antingen med att hamna hårt på defensiven eller gräva ner sig. Ständigt anklaga sig själv för allt som går fel. Det gemensamma för människor som känner skam är att de antingen blivit negligerade/illa behandlade av sina föräldrar, svårt mobbade i skolan eller kontinuerligt kränkta på annat sätt tills den naturliga bepansring av självförtroende och självdistans man ska ha från början vittrat ner totalt.  

Känner man skam går man, mer eller mindre instinktivt, en eller flera av fyra huvudvägar/försvarsstrategier: 1. Man gömmer sig, isolerar sig själv av rädsla för att bli sårad. 2. Man begår handlingar långt under sin värdighet, beter sig skamlöst. 3. Man flyr, t.ex. med hjälp av droger. 4. Man anpassar sig till omgivningen och andra människor till den totala självutplåningens gräns. Behöver väl knappast nämna att ingen av dessa strategier någonsin varit framgångsrik för någon. 2 och 3 ökar t.ex. känslan av ”smutsighet” de skambelagda alltid bär på ytterligare (med all rätt, knark, lägre uppsåt och lösaktighet är inte poppis hos mig heller).

Nästan alla människor har vissa dragningar åt olika psykiska problem, t.ex. bipolaritet, depression eller ångest. Så även jag, dock har jag ett ganska gott självförtroende, eller åtminstone viss självrespekt, långt ifrån känslan av skam. Men skambelagda människor är väldigt vanliga, och de är inte särdeles svåra att urskilja. Det gemensamma hos dem är bristen på självrespekt och ”lugn” inför sina egna tillkortakommanden. De ställer ofta höga krav på sig själva samt förväntar sig inte den bekräftelse de egentligen förtjänar, vilket de innerst inne också vet.

Jag tror tyvärr att även om jag är bra på att känna av människor och identifiera deras problem, åtminstone till viss del, är jag värdelös på att ”bota”. Speciellt när det gäller skam. Den lindring som rekommenderas för skam är nämligen (förutom inre konfrontation med svåra minnen) öppenhet, förutsättningslös kärlek och total domfrihet. Erbjuda en slags känslomässig fristad, men inte godta förträngning. Och jag står tyvärr inte över att döma människor (jag är inte värderelativist, tycker jag att nåt är fel, dumt eller äckligt kan jag inte låtsas som nåt annat) och är inte själv stark nog att älska någon förutsättningslöst. Mina barn då, om/när jag får några. Men wtf, det är väl krav man knappast kan ställa på sig själv heller. Jag är ju en vän/pojkvän/civilperson, ingen terapeut.