Egentligen heter jag Johannes.

Ja, vare sig Johnnyfuge eller Warlok är ju riktiga namn. Bara coola internetnick som har sitt ursprung i min hatkärlek till Danzig och hans låt- och skivtitlar. Farbrorlicious, som jag heter på helgon.se, är mest bara äckligt och saknar koppling till Danzig. Det ni egentligen vill veta om mig och min blogg återfinns i mitt första inlägg någonsin som ligger under kategorin Rösten i mitt huvud, men bara för att utnyttja denna ”about”-funktion så kommer här lite basic, om än subjektiva, fakta om mig:

Jag är för tillfället 24 år gammal, nikotinslav, älskare, hatare, kaffebälgande ortodox kommunist men folkligt, och ibland aggressivt, sällsamt småreligiös och en jävel på gamla Saturn-spel med mer eller mindre misslyckad 3D-motor. Jag jobbar och betalar skatt med sällan skådad frenesi, samtidigt som jag med variende framgång (p.g.a. all tid som går åt till manligt bankande med trubbiga släggor på hundra miljoner ton tunga stålbalkar med bar överkropp i homoerotiskt motljus) läser litteraturvetenskap II på universitetet. Lyssnar på ful, stökig punk, blues, döds och sludge eller depressive doom dagarna i ända, när jag inte är postmodernt förvirrad och svänger mina lurviga till Chuck Berry och Status Quo. Eller får för mig att svensk progg, kristen bluegrass och 80-talsrap är det bästa den musikaliska sfären någonsin haft att erbjuda. All form av techno, trance, glamrock och reggae är dock bannlyst. Det är inte ens bra på ett ironiskt plan, till skillnad från t.ex. trallpunk, arenarock och gammal burkig black metal.

Föddes i Karlskrona 1984, flyttade till Torsås 1986, till Borås 2004, åter till Torsås 2007 och till sist Stockholm 2008. Mina dagar spenderar jag oftast med att sura, läsa, skriva och dricka kaffe, ibland blaskig lättöl. Få saker förgyller det bottenlösa hål av svartbränd skit och förruttnelse där jag naken krälar, blöder och kvider för döva öron jag kallar liv, men bland dem återfinns förutom min flickvän Jessica, mina vänner och annat gulligt även min ständiga förmåga att egentligen vara rätt optimistisk och nyttja all denna gränslösa ångest som skiner igenom i min bloggtitel som stilgrepp för att folk ska tänka att jag är djup, ledsen och självspäkande som hon gothflickebarnet som skrev Vingklippt ängel. Jag är ju inte alls särskilt ledsen. Jag tycker mest om Skitsystems låttitlar och proletär, autodidakt indignationsdiktning och bygger stora delar av mitt språk på den typ av terminologi som återfinns där. Det Tunga Missbrukets Karga Ingenmansland liksom. Haha. Fantastiskt. Lyft Dig På Blodiga Vingar. Men sen är jag en mänsklig pölsa av motsägelser också. Lita inte på vad jag skriver, jag ändrar mig ofta eller hittar på!

Och nej jag vet, södra småland är inte känt för sin malm direkt. Mest ”ganska bördig, om än stenig, mylla” och ”granskog”. Men jag gillar malm och dess klingande, och gillar att anknyta till Tegnér. Låter ödesmättat och hopplöst som sig bör. Bloggens namn kvarstår. Basta!

Håll så länge till godo. Återkommer.

Ibland finner mitt storhetsvansinne inga gränser. ”Här bor jag” tänkte jag fast det inte är sant.