Hastighet och bepansring

”…priset sjunkit sen 1988, inte bara korrigerat efter inflation utan även rent nominellt.”

Warlok — Thu, 19 Jan 2012 01:30:02 +0000

Kom igen nu, läsare, häng med mig in i den veritabla djungel av parenteser, bisatser, klammerparenteser och under-sub-bisatser inom egna dialogstreck som nu ligger väntandes (för att grovt parafrasera den moderna, europeiskt småborgerliga 1800-talsromanens ständiga gynomorfa [/-fobiska?] naturliknelser) som en jävligt snårig och svårhanterlig men villig kvinna slagen blodig framför dina fötter! Det kommer bli en kurs i delvis hur man FÅR men inte BÖR använda/misshandla det svenska språket, delvis i hur min hjärna funkar efter att ha varit vaken med högt blodtryck i snart 48 timmar utan att vila eller ens äta något; det kan bli otäckt, men vilken normal, duktig, nykter, hårt arbetande anpassling har uträttat några storverk? Nä just det. Större chans att det här maniskt tuggande socialfallet blir ihågkommen om 250 år än att du blir ihågkommen tio år efter din duktigt lagom sena död i 74-årsåldern. Nu kör vi reklamen för den inom ett par timmar ogiltiga länken som svällde över sina breddar och för mina överarbetade ögon ser ut som en slagen armé myror i dödsryckningar; Det här är allvarligare än du säkert tror. Det har varit oroväckande tyst om att kapitalistiska pseudodiktaturer har utvecklats i bl.a. Sverige, Kina och, särskilt, USA. Samhällen där man i terrorbekämpningens och ”trygghetens” namn får avlyssna samtal, läsa sms och mail utan byråkratiskt krångel (som typ åklagarbeslut eller delgivning av misstanke eller ens en misstanke eller en väckt polisutredning om de berörda parterna eller kommunikationslinjen, som innan FRA-lagen m.m.), och styra informationsflödet, antingen direkt (f.d. som i DDR, nu Kina, snart USA, se länk) eller indirekt (som i Sverige där din lojalitet mot din huvudman blir alltmer avgörande för din omedelbara, livsuppehållande försörjning, lättare att kontrollera och gör att du i praktiken därmed blir belagd med munkavle både IRL och på internet). Vi närmar oss de imperialistiska stormakternas nya kalla krigs-situation med stormsteg och tyvärr lär vi den här gången inte klara att hålla terrorbalansen i just balans genom vår grundlagsstadgade neutralitet utan stå på vår egen kulturella/språkliga sfärs sida och därmed förlora allt vi någonsin fått höra de få mest motiverade lärarna skryta om att vår kapitalism trots sina sociala och ekonomiska orättvisor har; mötes-, yttrande- och pressfrihet. Förstnämnda har anarkistiska provokatörer (t.ex. Gbg 2001), högerextremister (t.ex. Malexander) tillsammans med polisinfiltratörer (som i en pervers parodi på en Helan och Halvan-sketch) successivt lyckats luckra upp sedan den egentligen genomdrevs i praktiken under efterkrigstidens breddning av rekryteringsbasen för polisen och nya ekonomiska demokratiseringar – samma Polis (åhh vad coolt om det hetat Polisverket, nu skriver man det med versal eller gemen pö om pö liksom, som Posten när det är det statliga bolaget som åsyftas men posten när man frågar om posten kommit) som sedan kukade ur i samband med förstatligandet av polisväsendet någon gång i början av 60-talet (exakt när hade jag kunnat kolla om inte wikipedia ju blackoutar för tillfället, ett ämne det känns som att jag glider längre ifrån men det gör inget; du fortsätter läsa mina bisatser vare sig de är dialogstrecksmarkerade eller omgivna av komman, som den här sub-under-bisatsen inom en parentes som i sin tur befinner sig inuti textens största bisats, som f.ö. hade varit det största stycket, om jag bemödat mig om att ha ordentlig styckeindelning men det har jag ju inte, för även om jag är inne i andra andningen och har kemisk hjälp, inte av nåt olagligt eller så [som om det egentligen spelar nån roll när ens åsikter håller på att kriminaliseras, och man ändå börjar se ut som en jävla small time-burglar in tha hood, så polisen stoppar en lik förbannat på ren profiling på väg hem från centrum bärandes på en systemkasse och en attackblick som de nog tolkar som att jag är nervös eller hög eller arg som fan men som endast beror på att det är kallt och gråblaskigt ute och jag vill hem för fan, jaja, kolla mitt leg då, fråga om det "är lugnt borta på v....gränd", det ska väl du veta som är hurtig och energisk polis som just på denna stora dag får prova på att inte bara glida runt i bilen i uniform utan nu är inne på span för det är ju inte så att när det är våldtäkts- och upploppsstämning mellan typ två små svårklassificerade hangaroundklubbar varav den enas ledare just muckat från kåken och typ varvar linor med whiskeyshots på bardisken eller some shit på O'learys och personalen varken kan eller vill deala med läget så är ni ingenstans i närheten, trots att polisstationen ligger i porten intill eller så nädå, tur att ni vet att prioritera och att inte bara jävlas med invandrar- och flyktingungdomar med arabiskt eller afrikanskt påbrå och oss i förorten assimilerade utomsocknesbor med huvtröjor vi inte använder för att dölja våra identiteter när vi lootar kvartersbutiker utan för att det är tid- och rumslöst praktiskt, vi som bara liksom "ser misstänkta ut" i dina och dina vapenbröders oftast ariskt klarblå, falskt trofasta rapevibe-ögon] utan främst av hutlösa mängder snabbkaffe för att försöka hålla mig vaken till kanske sex-halv sju ikväll så jag kan sova igen utan att fucka upp dygnsrytmen totalt), då fredliga, men med all rätt högljudda demonstrationer (inkl. torgmöten, manifestationer, ljusvakor) utanför amerikanska ambassaden (var det på regeringsgatan?) i Sthlm skingrades med de gamla hederliga rediga karla-psykopat-militaristiska snutstatmetoder som lärdes ut av nazianstuckna finska vinterkriget-veteraner bl.a. till de (på den tiden i blodtörst och disciplin endast tangerade av brittiska SAS, som var i stort sett hemligt eller delvis dolt i budgetar för allmänheten fram tills på typ 80-talet, liksom NSA, även om de rimligtvis borde falla under den amerikanska federala utgiftsposten och inte som i Sverige under antingen polis- [troligen t.ex. SÄPO], utrikesdepartementet [diplomater, ambassadörer, vilka jag räknar som inkräktande spioner och agenter, vilket de ju faktiskt ibland är, nog fan tar väl inte en svensk spion i Ryssland order av ÖB utan av utrikes- eller statsministern? eller opererar de på egna direktiv oavsett regering? jag vet inte, jag var typ åtta sist jag öppnade en Guilloubok i syfte att faktiskt läsa den torra sigtunaprosan som där oundvikligen återfinns utan andningshål] eller militärväsende/”Totalförsvaret” [t.ex. FRA, som knappast gjort sig kända för sin skicklighet de heller, som när de försökte censurera bort sitt Top Secret HQ Awesome från Google Maps, men som kan bli mycket farliga i framtiden när den totalitära Snutstaten växer fram]) kust- och fallskärmsjägarförband som senare skulle få arbete som patrull eller piket i landets största städer decenniet innan samma poliskår åter demokratiserades en aning av 70-talets tredje svenska socialistiska våg – och nu är vi sedan tillbaka där vid 60-talets mitt, med en allt mer ryggdunkande, i militären och övrig förvaltning (f.ö. styrd av partipolitiskt närmast obundna tjänstemän och byråkrater i olika små kontor i riksdagshuset som liksom inte kan röstas bort som om de vore en riksdagsman, nej för de tillhör nånting som lyder under inrikesdepartementet och som officiellt tillsätter utredningar och annat som vanligt folk inte bryr sig om att läsa om och därför kan arbeta i det tysta med att stärka sin egen och sina arbets- och uppdragsgivares makt, nämligen…. Ja nu blir det svårt för mig här. Vad vill ni höra? Illuminati? Svarta Örns-ordern? Rosenkreutzarna? Vad jag än tror så är ni ju så lurade att ni likt Royal National Geographic Society som kallade näbbdjuret ”ett uppenbart falsarium” när det förevisades första gången kommer att tro att jag är galen och skratta så att era västbeklädda magar skvalpar. Så jag säger bara näringslivslobbyn; hur ospännande och överdrivet lätt att leda i bevis det än är att riksdag eller regering aldrig någonsin tar ett beslut som går stick i stäv med vad Svenskt Näringsliv vill.) assimilerad poliskår, redo att gripa in så fort de ríkas äganderätt anses vara hotad. Men framförallt är poliskåren återigen självglorifierande, trots att det inte är minsta förnuftigt att glorifiera eller på något vis ge dem mer auktoritet och utökade befogenheter för att de tar risker eller offrar sig för oss vanliga medborgare (syftar då såklart främst på den allt större multituden av fattiga, okvalificerade och/eller av direktörerna och medierna ouppskattade arbetare, t.o.m. socialsekreterare, lärare, och en hel del andra lägre tjänstemän och -kvinnor inom typ kommunal förvaltning som för bara 20-30 år sedan skulle ha definierats som medelklass – men kände inte att ”vanliga knegare”, lät tillräckligt o-ungkommunistiskt); försök t.ex. räkna ut hur många poliser som mördats i tjänsten de senaste tio åren; kan du komma på en enda? Nä, inte jag heller. Kan du ens komma på någon polis som dött av en bilolycka i tjänsten de senaste tio åren? Nä, inte det heller nej… Taxichaffisar då? Eller anläggningsarbetare, eller elektriker, eller t.o.m., för att vara lite småföretagarvänlig för en gångs skull; butiksinnehavare? Jaa, nu börjar det ringa lite klockor. Men dör de PÅ GRUND AV sin yrkesutövning då? frågar du. Ja. Byggarbetare och elektriker dör oftare än aktiemäklare vill jag lova, för att inte tala om skogsbruks- och sågverksarbetare. Sen har vi ju dagligen små Hiroshima-skandaler som verkar betraktas som rena olyckshändelserna, nämligen radonskadorna för alla de hundratals totalsanerare, operatörer och byggarbetare som vare sig fastighetsägaren eller arbetsgivaren tar något ansvar för, trots att minst en av dessa, oftast båda, lätt kan ta reda på riskerna men underlåter antingen att göra det, eller ljuger helt enkelt. Dramatiskt kanske du tycker, men faktum är att många arbetare i Sverige, bokstavligt talat, får offra flera år av sina liv (på fritiden alltså, arbetstiden har kapitalisten trots allt köpt av oss) för kvartalsrapporten. Samtidigt som alltså våra grundläggande demokratiska rättigheter inskränks utan att vi gör nåt åt det. I USA har det länge varit sämre ställt med friheten än här, men nu hakar vi liksom på dem och hoppar över flera år av försämring, rätt ner i helvetesgapet. Medan allt blir sämre i takt med att vi avreglerar, privatiserar och produktifierar allt, lär vi oss att det är vårt eget fel om vi inte gillar det. Vi ska buga för bödeln. Skitsamhälle. Nå, nu avslutar vi i melankolisk men brötigt hoppingivande framtidsnostalgisk moll; i det landet jag vill bo administreras produktionsmedlen och myndighetsutövning demokratiskt. Men det är ju inget syfte i sig för fan! Nä, grejen är att det är bättre att inget barn får julklappar eller födelsedagspresenter men att alla får veta att de är precis lika jävla värda oavsett vad de företar sig och misslyckas med, och aldrig kommer att behöva svälta eller bli slaget eller lämnat ensam nånsin i hela livet. För växer de upp utan att tvingas bilda hårda skal som skydd mot samhället har de inga incitament att starta företag/kriminella organisationen/sekter för att öka sin makt eller status som kompensation för den samhörighet de aldrig kände som små och ingen sadism som motvikt till den vanmakt och den normalisering av våld som lösning som gör ungar till vuxna monster. Har vi cribz, livsmedel, sjukvård, utbildningsmöjligheter och rent vatten åt alla i hela landet vore det första gången i Sveriges, kanske världens, historia ett land överhuvudtaget åstadkommit något liknande och då skiter jag faktiskt rätt fett i om vi mode- och prylmässigt sitter fast i typ 2013 i 50 år pga omvärldens sanktioner. För kapitalism är ingen förutsättning för framåtskridande; tvärtom är den stagnerad och förnyar sig bara kosmetiskt medan den blir allt mer och mer grotesk, uppsvällt parasitär och förljugen. Den tröttnar aldrig på att skylla på sina offer för all skada den orsakar också. Det är fullständigt perverst hur den kan överraska en ibland dessutom med att vara lite extra vulgär som när den i ena andetaget berömmer sig om att den slår vakt om de medborgerliga fri- och rättigheterna när alla andra varianter av samhällsordning vill ha diktatur, ofrihet och helst inga människor alls (för de dör liksom av livslustsbrist när de inte behöver stå med mössan i hand och be Brukspatron om att få bli exploaterad i utbyte mot mat en dag till för att KANSKE, en dag, I TEORIN, får stå där och se nån annan stackars sate kråma sig för dem istället) och i nästa förbjuder åsikter, alltså med motivet att försvara den yttrandefrihet den just fråntog sina medborgare. Nåväl, nu märks det att jag börjar krascha så det är nog dags att tanka ner nån kass, ny actionrulle och lägga sig i sängen och invänta morgonen. Glöm inte varför jag för snart 24 timmar sedan började skriva denna textmassa utan styckeindelningar eller ens indrag.För att inte tala om talang eller ambition. Tja, förutom den att skriva är det enda konstnärliga jag kan göra för att motivera eller ge lite mystisk snillepatina åt min ohemula, depraverade livsstil nu så länge min högra radialnerv läker så det blir råsvårt att spela de nödvändiga staccatoriffen på gitarr som jag alltid förfaller till när jag fått slut på inspiration. Min högra radialnerv hälsar förresten att den tagit emot så mycket signaler de senaste dygnen att den växt ihop med rekordfart; att handleden snart är fullt återställd och att jag då inte kan använda den som ursäkt för att inte koppla in gitarren och verkligen komponera något istället för att bara tänka att jag faktiskt skulle kunna göra det. Hånfull hälsning från en orättvist behandlad del av mitt inre, men det känns ändå bra. Good fright boils & ghouls!!

Where hearts’re on fire, sparks are thrown

Warlok — Sun, 01 Jan 2012 21:20:01 +0000

Jaha, nytt år. Kan inte bli sämre än det förra, så jag är rätt optimistisk. Eller, tja, för att förtydliga fanns det bra stunder, bra folk, bra platser och good shit i allmänhet som var wild nice med 2011, men i stort sett härskade mörkret ganska oinskränkt, trots att jag själv tog det skapligt lugnt i jämförelse med åren innan.

Jag är en riktig jävla fuck-up. Skyndat mig fram som en tank på offensiv genom livet (om än inte hela tiden, utan mer i ryck lizm). Kroppen och huvet mår ok, men jag vetefan om hjärtat liksom hängt med. Så, chilla lite nu. Det brukar vara paniken som jagar in en i återvändsgränder.

Skulle garanterat hjälpa om det sociala och politiska klimatet blev lite vänligare också. För det är ett långsamt självmord det vi fuckar runt med nu; nato-krig, privatiseringar och en transnationell miljöförstöring aggressivare än någonsin förr. I värsta fall går kanske jorden under i år. Men förhoppningsvis finns en Gud som inte tillåter det. Eller/och en historisk process som stoppar oss.

En grej till. A Scanner Darkly är en grym film jag kan rekommendera alla med lite erfarenhet av centralstimulantia. MEN: Varför Ayn Rand-boken i självmordsrekvisitan?! Är det pga alieneringen pundaren känner när han totalt förlorat fästet i verkligheten (sånt brukar leda till mental dissocialisering och de ångestsyndrom som medföljer, samt misantropi) eller ska det bara illustrera vilken eskapist han är? Irriterar mig. Dock inte så mycket att det sabbar filmen. Se den om du inte redan gjort det. Pga Winona Ryder om inte annat. Hehe. Hon får knappt några roller. Men hon ser fortfarande ut som 21 när kameran och sminket vill, och hon saknar inte talang.

Shit ain’t child’s play

Warlok — Sat, 17 Dec 2011 03:35:57 +0000

Är nu hos släkten i södra landsändan. Känns fint faktiskt, även om jag såklart inte kan sova, vilket inte är helt oväntat; mina sömnrubbningar har blivit värre sedan jag förlorade jobbet och ekonomin verkligen gått åt helvete, samt att det slutade så dåligt med Nadia. Att helt dodgea fogden kommer bli på gränsen till omöjligt, så det gäller att göra det bästa av en usel situation. I värsta fall får jag flytta ner hit och försöka fixa kneg och bostad in my original hoodz. I somras gick jag i samma tankar, men då hade jag både nice jobb och Nadia som goda skäl att stanna, innan dess ännu niceare jobb och Sanna (in hindsight var det bättre skäl). Nu har jag bara tre-fyra goda vänner och fler chanser till jobb samt min självständighet. Självständighet är inte värt mycket om den bara är teoretisk.

Fysiskt sett är jag dock i förhållandevis god form även enligt SÖS läkare, radialnerven läker långsamt men den läker, och systemet är tokfritt från droger såsom alkohol och zolpidem, men det var ju också många veckor sedan sist min dåvarande läkare var barmhärtig nog att skriva ut det och låta mig sova åtminstone varannan natt. Alkohol har jag tröttnat på, plain and simple, och har aldrig direkt tyckt att baksmällan varit värd festandet kvällen innan men imorgon (ikväll egentligen) ska Anton ha releaseparty för sitt fanzine i sin stuga, så då blir det nog ett par öl och kanske ett och annat glas äckligt, hemgjort vin! Ska bli trevligt. Apropå hel- halv- och illegala substanser är det jävligt nyttigt att umgås med f.d. missbrukare, man märker vilken jävla dödsdrog just alkohol är när exheroinister och -amfetaminister ofta har mindre psykiska och fysiska men av sitt missbruk än nyktra alkoholister – eller barn till såna – har. Däremot har de ofta levt och varit en del av en farligare miljö där man måste ha ögon i nacken och där långsinthet och en slags ”it’s all part of the game”-hederskultur härskar, och är därmed också i högre grad produkter av den omgivningen. Det finns en poäng i drogliberalernas argument att själva brottslighetsstämpeln gör att narkomanen identifierar sig med rollen som kriminell och känner sig tvungen att – medvetet eller ej – leva upp till den rollen, plus att fruktan för auktoriteter alltid ligger på gränsen till förakt för desamma. Men det råder ingen tvekan om saken: dissociativa, psykedeliska och tyngre centralstimulerande substanser ÄR farliga även för (miss-)brukarens omgivning och det ska inte vara ”upp till individen” om den vill bruka eller inte. Alkohol är utan tvekan den farligaste drogen i världen eftersom inget knark kan göra en person så jävla omoralisk som sprit kan, men för tusende gången är det för sent att reglera mer än vi en gång gjorde med motboken. Återinför den! Skitsamma om det innebär ökad smuggling, hembränning och svart marknad med kuponger, minskar bruket i stort med bara 10% eller mer är mycket vunnet.

Nu ska jag inte spela duktigare än jag är. Det är roligt och ibland bra med kemikalier som fuckar med hjärnan eller vidgar vyer, botar medfödda sinnesstörningar eller hjälper människor igenom särskilt tuffa tider. Alkohol särskilt är roligt, och den sociala biten är viktig. Tragiskt att det ska behöva vara så, men jag är inte ensam om att knappast våga ragga hejvilt spiknykter. Det är såklart inte värt konsekvenserna rent statistiskt, men nu är vi där vi är och det är lika bra att göra det bästa av det och åtminstone begränsa drickandet i den mån det är möjligt genom hög alkoholskatt, goda rehabiliteringsmöjligheter och statligt alkoholmonopol för att förhindra priskrig och för att säkerställa att vinsterna går till vård och inte till privata kapitalister som profiterar på levercancer, hustrumisshandel och trasiga familjer.

Tänker mindre och mindre på mitt blödande, trasiga emohjärta. Helt uppenbart ska vissa människor inte försöka om och om igen, och det är egentligen en sjuk social inlärningsprocess som gör att man i någon mån vill äga en annan människa, se deras kött som heligt för en själv. Klart jag vill slippa skämmas över ett ex som jag skulle göra om hon skulle gå och börja ge sig i lag med vederstyggliga stolpskott, men det är ju ett ex hon är och skall så förbli, hennes öde är inte mitt. Det är hennes kors att bära, jag har tillräckligt att skämmas för.

Synd att inte S hört av sig mer än sporadiskt och då mest uttryckt oro över att det skulle gå åt skogen om vi fortsätter träffas trots att cider-/ölfikat gick så bra och saknaden varit så uppenbart ömsesidig (ska dock nämna att jag inte är the scum of the earth; när jag var tillsammans med Nadia var det Nadia jag tänkte på och ingen annan, men alla som följt bloggen mer än sporadiskt vet att det tog tid att komma över S, om jag nånsin helt gjorde det) men som jag skrev nångång; jag är fan ingen hit direkt i alla avseenden. Ska inte förvänta mig att ödet står mig bi jämt, jag är en dålig influens och hon är duktig, disciplinerad och fått genomgå mycket skit redan innan hon kom till Sverige, ska jag kunna stå vid hennes sida måste jag kunna göra det på egna ben. Mycket karma som ska repareras först innan jag kan börja tänka på vare sig nya eller nygamla kärlekar.

Dags att försöka ta mig ett litet sofwl på minst nån timme. Gonatt!

…toil and labour will be fruitless…

Warlok — Sun, 04 Dec 2011 16:21:46 +0000

Jag tog bort/dolde de två senaste inläggen av respekt för mitt och mitt (typ) nyblivna ex privatliv. Var omväxlande förbannad, omväxlande överdrivet villig att clear my name. Kanske blev lite för utelämnande. Borde vara trist och allmän i språket, som jag ska vara i det här skittråkiga inlägget.

Det är helt enkelt över, för gott och för alltid och jag hoppas vi är överens om att vi aldrig ska kommunicera igen, ens by proxy. Vi har gjort varann fruktansvärt illa i perioder, faktiskt oftare led vi än mådde bra. Och så ska det ju inte vara. Vi kommer förhoppningsvis aldrig behöva ha någon kontakt igen; jag är sårad, förbannad, känner mig trampad på, förtalad och förnedrad men jag vet att jag knappast kan deklareras ett oskyldigt offer heller, så varför fundera på hämnd? Jag var fan bra elak jag med, bra ofta. Vi kommer nog aldrig inom överskådlig framtid förlåta varann för de värsta sakerna vi sa men ibland får man acceptera att såren är djupa, variga och inte kan sys ihop utan måste läka ifred och bli till fula ärr. Det finns inget att göra. Vi kan ha förstört varandras liv, åtminstone brukade vi vråla det åt varann då och då när vi bråkade, kanske är det sant att inget kommer bli ens nästan lika bra som det var innan vi träffades och t.o.m. då var ju ingen av oss någon solstråle. Det finns inget gott nu. Ingen som mår bra. I alla fall är mitt självförakt på gränsen till patologiskt självhat, ibland vill jag dö och det gläder dig säkert, om nu något kan göra det.

Skulle hon av något osannolikt skäl be mig om hjälp i en nödsituation skulle jag göra vad jag kan för att hjälpa henne. Det vet jag, inte för att jag är någon överdrivet solidarisk eller fin människa utan för att hon betydde så otroligt mycket för mig och mitt samvete skulle inte tillåta mig att känna skadeglädje och med uppsåt göra henne ännu mer illa genom passivitet eller värre, hur illa hon än vill mig. Så mycket hårda ord har framkastats att minnet av dem inte längre kan såra mig. Kommer aldrig få reda på vad som var sant och vad som var falskt, därför är det meningslöst att grunna på. Vi sätter bara punkt här. Just nu har jag ingen livslust, just nu är det lilla till liv jag hade slaget i spillror och mitt hjärta krossat. Om hon vet om det är jag övertygad om att det är just så hon önskar att jag mår. Hon är hatisk, från grunden. Kan väl inte klandra henne direkt, vi var jävligt sadistiska mot varann nästan dagligen även om jag ibland gjorde försök att återställa, plåstra ihop, övertyga henne om att min kärlek var äkta, något hon passionerat förnekade. Vet inte om hon hade rätt ens längre, allt är bara sönderskurna skuggor och ojämna hjärtslag nu.

Trots allt hoppas jag att hon blir lycklig någon dag, med vem eller vart är för mig likgiltigt. För även om jag skulle vilja vara hårdare än så kan jag fortfarande bli glad vid tanken på de stunder jag lyckades göra henne lycklig, se henne le, hoppas och spontant överlämna sig till mig som om det alltid skulle vara vi trots allt. De var inte många de stunderna, men de fanns. Jag ångrar så jävla mycket att det är meningslöst att välja något specifikt att ångra särskilt, men jag tänker aldrig någonsin säga att allt var mitt fel. Det var det helt enkelt inte. Men tillräckligt mycket var mina förbannade misstag och berodde på min förvridna stolthet för att jag nog förtjänar att må såhär. Det är så pass att jag funderar starkt på att lämna staden. Fly och hoppas på att bli någon annan. Jag spenderar knappt någon tid i min lägenhet. Vandrar planlöst. Äcklas av insikten att jag ibland önskar att hon vore med mig. Och den är ju starkast där. Jag borde verkligen inte sakna henne, men det gör jag ibland.

Jag ska försöka ordna jobb, någonstans i landet. Kanske försöka umgås med vänner, skaffa tjej. Nä förresten, jag tror inte jag vill eller kan hantera ett förhållande, eller förtjänar ett. Kanske inte någonsin. Viljan till det är också slagen i bitar.

Om du läser det här vet jag att du föraktar mig, märktes på hur du lyckades göra mina patetiska men uppriktiga små försök till att skaka tass eller mina små vänskapliga inviter till minikrig, ångande av förnedring. Och jag föraktar dig tillbaks. Tiden vi hade var ett misstag, skiter i om du tycker jag är ditt största eller näst eller tredje största misstag, jag rankar inte själv så för mig räcker det att kalla allt ”fel”. Men om du inte trodde på att jag älskade dig kan du ge dig fan på att jag såvitt jag kan minnas aldrig mått sämre än såhär i hela mitt liv. För vad jag gjorde mot dig, mot oss, för vad jag lät dig göra mot mig, mot oss. Att vi inte fattade tidigare att det var dömt. Om vi båda hamnar i helvetet en dag hoppas jag inte vi gör det tillsammans. Vi skulle nog lyckas göra helvetet till en ännu sämre plats att brinna på.

Lättare trauma på. h. radialnerv

Warlok — Mon, 07 Nov 2011 00:46:49 +0000

Det är vad jag drabbats av. För andra gången i mitt s.k. vuxna liv har jag sovit så djupt och hårt att armen domnat av totalt. Tar 1-4 månader för skiten att läka. Man kan således varken spela gitarr ordentligt, runka eller slåss. Inget av detta är något jag är karlakarl nog att göra dagligen (nåja) ändå, så vafan. Värre är att det är svårt att skriva sms och cv:n och sånt. Och att tagga nya coola hiphopremixer på last.fm. Blogga är också svårt med fel hand. Alltså nöjer jag mig nu med att deklarera att jag gjort den fetaste Misfitsplaylisten nånsin. I nästan rimlig kronologisk ordning presenterar jag världens bästa punk-/rockband, inklusive vissa förgreningar och exklusivt material. Låt oss säga att första låten är Cough/Cool (1977), mittenlåten är Moribound (1990) och den sista är Black Hell (2011). Men jag utelämnar varken Father (2011) eller ens Scarecrow Man (1999) så ortodox är det sista man man anklaga mig för att vara vad gäller Danzig-/Only-sfären. One Love. De är fan konstnärer och har alltid varit.

This’ll Kill Ya

Warlok — Sat, 29 Oct 2011 21:53:07 +0000

Vi svenskar talar ofta om tv-kultur, och har gjort intensivt sen videovåldsdebatten på 80-talet (jag älskar ordet ”videovåld”, det finns något storslaget mångbottnat i det, som att video är att begå våld liksom). Ibland föraktar vi andras; pga ytlighet, reklam, våld och sex eller bristfällig analys i allmänhet. Vår egen har dock inte lyckats åstadkomma något särskilt mycket bättre än den amerikanska mediamuzaken. Den träffar ju rätt ibland. Som Tales from the Crypt.. Bara snäppet efter seriealbumen det bygger på. Råfränt. SVT hade ju visserligen Riket. Det var tungt. Och skrot-nisse. Men nu börjar vi närma oss äcklig kitsch-”kultstämpel”-nostalgi och det vill jag inte. Barnprogram ”man minns” är oftast skit. Trolltyg i tomteskogen alldeles särskilt. Odugligt. Varför skriver jag om det här? Tråkigt ämne. Går och lägger mig igen. Eller tar en macka eller nåt. Fuck you.

Talk like that might limit your lifespan

Warlok — Thu, 13 Oct 2011 15:40:17 +0000

Utrikesminister Carl Bildt står under utredning för brott mot folkrätten tack vare att han tjänat pengar på afrikanska inbördeskrig, hans företag har stått under en diktaturs beskydd och entreprenörskapens vana trogen fördrivit och exploaterat befolkningen. Annie Lööf gjorde ett gäng ”smarta” bostadsklipp – 130 000 kronor skattefritt, står anklagad för mutanklagelser. Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten har flera bostadsklipp bakom sig och mutbrottsanklagelser hängande över sig även hon. Centerpartisten Emil Källström gjorde samma misstag med hyresersättningen från riksdagen som Juholt. Källström och Juholt har båda friats från misstankarna eftersom de inte bröt mot någon regel. Trots detta har en enig presskår (om någon fortfarande tror att journalister är vänstervridna i gemen) gjort Juholt till en tjyv och bedragare, och trots att förundersökningen lagts ner ”kvarstår frågetecken”. Det gör det inte alls. Sen ska vi ju kanske inte snacka om att högerregeringen höjt sina egna löner like motherfuckers och skänkt bort halva den offentliga sektorn till sina värdekassa kapitalistkonkubiner som fuckar runt och öppnar 18 apotek i samma köpcentrum men stänger dem i glesbygden. Lejer ut shit till entreprenörer som inte klarar att hålla järnvägen funktionsduglig och utbildningen i nivå ens med ett u-lands. Gör Saabs impending doom till en cirkus istället för att köpa rubbet och bygga fränare bilar eller vindkraftverk eller whatever rings their bells. Går ju dock inte eftersom det för en nätt summa skulle rädda tusentals jobb, underleverantörer ej inräknade, och möjliggöra framsynt industriutveckling på miljöns och samhällets villkor, och det vore för bra. Istället slänger de så fort det krisar i den parasitära och groteskt uppblåsta spekulationsekonomin otaliga miljarder på ett mindre gäng bankdirektörer för dem är det tydligen synd om, till skillnad från Sveriges industriarbetare. Jag litar visserligen inte på socialdemokrater men högern har inte gjort sig förtjänt av något förtroende från någon någonsin. Jävla as. Jag hatar dem.

Jag twittrar inte som besatt. Skriver ungefär två tweets om dagen. Vinnie Paz och Ill Bill däremot twittrar i snitt fyrtisju gånger per dygn. Jag blir besviken. Jag är fan mer gangsta än dessa självutnämnda ärkethugs, de kan inte ha tid med att slöss och kniva och skriva rhymes för de är för upptagna med ljummen internhumor och att prata youtubeklipp. Jus Allah och Sean Price däremot är true game. Allt är hood- och raprelaterat, argt och labilt och megalomaniskt också. Som man vill ha sina mc:s. Jävla informationssamhälle som skingrar illusionens vackra slöjor genom att göra idoler till nördiga 34-åriga män. Eller visar upp dem för det de är.

Apropå hiphop; Reef the Lost Cauze talar ut om Chief Kamachis beef med Apathy och Vinnie Paz (och därmed hela Army of the Pharaohs, exklusive Reef och Doap Nixon såvitt jag förstått) här. Jag blir lite sorgsen av det, AOTP levererar alltid. Men when push comes to shove måste jag ställa mig på Chief Kamachis sida. Av tre skäl; 1. Apathy är den sämre rapparen av de två, och det var Kamachis förakt mot honom som set shit off. 2. Handlar det om rasfrågor (vilket jag misstänker att detta gör) i den amerikanska hiphopscenen gör man bäst i att inte ställa sig på de vitas sida, särskilt om man är vit själv. Skulle se ut som en handling som föranletts av en tanke som inte vore helt rumsren. 3. Chief Kamachis disslåt First Warning är svintung, liksom hans collabo med Killah Priest (Beautiful Minds, 2008), och trots allt är han underdogen i sammanhanget.

Det är jävligt spännande att få tweets från freemumia.com. Hans dödsstraff kommer inte verkställas. Dessa goda nyheter kom dagen efter att jag började följa freemumia, vilket måste vara ett tecken, precis som att Sverige spöade Holland häromdagen, den första fotbollsmatch jag tittat på o-full och från början till slut på närmare ett år. Dock; att Mumia abu-Jamal slipper dödsstraff är en bra mycket större seger för den civiliserade världen, och jag hoppas att många tackar Allah för åtminstone sporadiska attacker av gudomlig rättvisa den här veckan. Nas släpper nytt album också. Ska jag lyssna på, trots att det bara är Illmatic (1994) jag verkligen uppskattat hittills. Jävla medgångssupporter är vad jag är. Sean Price ställer upp i nästa presidentval. P 4 Prez!

I övrigt händer inte mycket. Jag jobbar, träffar Nadia ibland, fortfarande vet ingen hur det blir med oss, men man kan ju alltid hoppas att vi kan funka ihop igen nångång. Ibland verkar det lovande, ibland mindre, men vi är skyldiga att försöka. Dricker kaffe gör jag också. Läser torra böcker om marxism-leninism (Marxismen-leninismen enligt Sovjetisk nutidsuppfattning, Andreas Ådahl, 1970) eftersom jag inte orkar gå till biblioteket.

Ska försöka byta namn på bloggen också. Var förväntansfulla. Speed & Armour.

Rockness Monstah

Warlok — Thu, 29 Sep 2011 22:00:52 +0000

Väntar just nu på att stilnocten ska slå över från sinneshöjande/-förändrande till sövande så jag slipper vara en zombie imorgon när jag ska på möte med arbetsgivaren. Ser fram emot det, fo real yo. Haha nä.

Under tiden njuter jag av att de moderna, slicka animationerna och designen i min tunga lg-smartphone ser helt jävla tecknade och mysiga ut. Om man kunde ha en liten ampull i hjärnan som utsöndrar välavvägda doser zolpidem varje gång man ska twittra, blogga eller spela i en androidteflån skulle jag rösta för att göra den obligatorisk. Jag menar. Jag tar minimidosering; 5-10 mg. Och det duger, räcker, vinner och blir över vad gäller hypnosight.

Nadia var nyss här igen. Det gick både bra och dåligt, men vi tycker trots allt om varann. Fo real. Hoppas det fortsätter så.

Nu blir det androidspel ett par minuter innan john blund ömsint lurar mig till kojs, nämligen myth defense och fifa 10. Godnatt, kamrater.

I think we’re in for some nasty weather

Warlok — Sat, 24 Sep 2011 12:29:43 +0000

Tragisk kväll igår. Satt framför datorn ett tag, gick till sibylla och käkade kring åtta-nio (illa dolda civilpoliser där och skåpbil parkerad utanför, en annan skåpbil på patrull längs med vägen, massa blickar och nervös personal som om det var mig de väntat på, blev jävligt orolig trots att jag inte gjort nåt eller hade ett skit på mig), fick samtal från Nadia, gormade lite i luren, gick hem, drog igång ett Cleveland Show-maraton på burken och somnade kring elva eller nåt. Sen ringde hon igen vid halv ett. Eftersom jag inte festade borde jag minnas allt glasklart men det gör jag inte. Vet att det var en sån där argledsen situation som om den inte varit över telefon hade slutat fysiskt på ett eller annat sätt, men nu var det mest tårar och tomhet. Jag saknar henne verkligen, och jag är kass på att släppa taget, men hon är nog lika medveten som jag om hur extremt små våra chanser är. Våra moment 22 är liksom värst i världen. Finns saker jag kräver för att kunna släppa andra saker, som jag tycker inte tycker borde vara en uppoffring för henne, men jag måste göra shit för att visa att det är på riktigt för att hon ska tro mig och därmed bli bekväm med att göra eller skriva shit, och jag kan inte bevisa min fucking everdying love utan det, och ursäkt och shit och så skriks och slåss det, saknad och kompromisser och bråk och tvivel etc. etc. i all oändlighet. Skulle vi gå tillbaks till varann nu skulle det vara warm & cozy, men eftersom vi ackumulerat dålig karma istället för att lösa problem skulle det ju inte förändra något. Kanske har gått för långt ändå, och vi borde vakna och lukta på kaffet och inse att det inte skulle vara vi. Men jag vill inte se henne med någon annan. Och såvitt jag vet vill hon definitivt inte se mig med någon annan heller. Frågan är om ens jag vill se mig med nån annan. Buckle down, kid. Det är mörkt i horisonten, och kan vi inte hålla om varann får vi hålla i oss själva.

Jedi Mind Tricks har släppt en promolåt, kallad Target Practice. Jag har aldrig omfamnat kritiken mot Jus Allahs ”nya” (sedan 2007) mer hackiga, uppvridna rapteknik som riktigt berättigad, men ändå måste jag hålla med om att han har gjort framsteg genom att gå tillbaka till något som doftar aningen mer Violent by Design (2000) och All Fates Have Changed (2005) än Ritual of Battle (2007) även om återgången inte är total. Vilket jag tycker är jävligt väl avvägt. För er oinvigda är Jus Allah JMT:s andra mc, numera andreman totalt sedan producenten Stoupe hoppat av (mycket buzz om det på nätet, han kallas ”the soul of JMT” och shit, mig gör det nästan detsamma, hans cult following är delvis oförtjänt även om han var helt jävla otrolig under det sena 90-talet och tidiga 2000-talet). Han öppnar låten, och gör det jävligt bra.

Ikväll blir det ensamhet och tragik framför datorn igen om jag gissar rätt. Ska idka trolöshet mot huvudman genom att över twitter och facebook snacka skit om en ny ”operations manager” (med dubbla konsultarvoden troligen) som fr.o.m. måndag inför radio- och musikförbud på jobbet. Skälen till det sägs vara arbetsplatssäkerhet, men eftersom vi inte arbetar med maskiner eller ens truckar på vår avdelning antar jag att det är en disciplinär fråga. Han anser helt enkelt att det daltas med de anställda i det här landet, inte bara genom att de får t.ex. lön utan även genom att de har privilegier såsom en mycket liten privat sfär även då de uppbär ersättning. Jag säljer min arbetskraft, it’s a deal, men varför ska det vara så jävla fel att göra arbetstiden uthärdlig ÄVEN om det inte direkt gynnar varken produktionstakt eller kvalitet?

All the Heavy Lifting

Warlok — Thu, 22 Sep 2011 20:21:28 +0000

Det blev för mycket. En samling jävla elakheter, ett ”jag vill ju inte träffa dig ändå egentligen”. Dis time fo real? Hoppas fan det. Och inte. Som alltid.

Hon är skickligare på bitterhet än jag. Jag är mest nostalgisk, ångerfull, klistrar ihop minneskollage i huvudet och gör halvhjärtade försök till självrannsakan. ”Jag gjorde faktiskt mycket fel jag med, och jag hade kunnat vara en så mycket bättre pojkvän vid så många tillfällen” säger jag till mig själv så jag slipper störa mig så mycket på att jag inte ”vann” eller vad man nu hade kallat det om jag backat så mycket (för ja, det var alltid jag som skulle backa) att vi lyckats få förhållandet att fungera åtminstone ett halvår år eller så. Medan hon vill göra illa även när striden är över och alla inblandade förlorat och fältprästen läser makeshift last rites över de förlista vill jag bara skaka tass och säga ”dra åt helvete och förlåt förresten” och vända hem. Försöka minnas det bra, lära av misstagen. Det är en inställning som har sina fördelar – man verkar t.ex. storsint och stoisk – men den gör mig sårbar. Shit the same, fuck it all, fuck the world, put ‘em in the mortuary.

Det var nog dödsdömt ändå. Vi pricksköt gemenhet på varann, vi började bli duktiga på jävligheter. Härdade och svaga, samtidigt. Man vet inte vad som är lögn och vad som är sanning, vad som är en förolämpning och vad som är en bekännelse. Har såklart ett hum. Men i vilket fall; klart jag kommer sakna henne. Eller delar av vad hon representerade i mitt liv åtminstone. Hon var bra, söt, intelligent, fin på sitt sätt. Men utan att överdriva kan jag, konstigt nog, ändå fälla bilan ”det kommer fan i alla fall inte bli sämre nästa gång”.