Jag köper Situation Sthlm numera, när jag har haft skaplig månadslön i snart ett halvår och har råd med livets nödtorft och Proletärenprenumeration därtill. Då kan man vara en medmänniska (eller ”blidka sitt dåliga samvete” som sejtan in hell-misantropen kanske skulle säga och sedan inte hjälpa till själv) och punga ut med förti spänn eller vad det nu är tidningen kostar. Man gör det, det allra minsta, eftersom man inte har något annat val än att ignorera nästan alla tiggare som slänger inplastade kort med foto av någon på en varje morgon när man åker till jobbet och för att man bara inte KAN bjuda in den stinkade a-lagaren på varm god kycklingsoppa och en god natts sömn eftersom man vet att världen är komplicerad och risken är stor att den stupfulle a-lagaren kommer att tacka dig genom att pissa på golvet och mumla ohörbart istället för att delge dig pittoreskt underklassiga visdomsord och bege sig vidare med knytet över axeln. För att även om det är kanon att frälsningsarmén, stadsmissionen och andra utöver soc finns för att erbjuda en fristad är det något som är ruttet när välgörenhet ska behöva vara ett frivilligt undantag, eller för att det ens ska behövas alls. Men, förutom att arbeta för ett samhälle där alla har samma chans att slippa tillhöra trasproletariatet kan man köpa Situation Sthlm. När man läser den som hör man att de som skriver texterna pratar lätt tourettes-ryckig söderslang. Fjärren bärren berra bängen bången tjacket packet sumpan. Men den håller en förvånansvärt hög lägstanivå, och i senaste numret (tror jag, det med Bob Dylan på framsidan) är artikeln av Stefan Sundström en riktig höjdare. Den har all den förortsnostalgi och allt det ”personliga tilltal” man kan önska, och lite till. Illustrerad med fotografier av några av Sundströms polare som unga pundare typ 1973 – och Sundströms polare som vuxna torgoriginal 2009. Jag driver lite med idén nu, men det är faktiskt riktigt gripande. Det är en värld jag vill vara så långt borta från som möjligt – faktum är ju att det alltid ligger en svårfattbar tragik, och ofta en skrämmande brutalitet, bakom varje människoöde – men samtidigt är åtminstone på ytan bekant med. Man känner ändå igen ”typerna” på något vis. Och några tjackpundare, kriminella, kåkfarare och hemlösa är ju alla som växt upp utanför gated communities bekanta med, frivilligt eller ej.

Nåväl, till sak nu; en annan liten god gärning man kan göra såhär års när det är askallt ute är att ge fan i att låsa soprummen. Jag tänkte på det nyss när jag var ute och slängde fyra fulla påsar hushållssopor (ok, lite papper också, men jag duschar bara varannan dag och trakterar inte automobil så jag är klimatsmart så det tjuter om det i alla fall) att det ges tydliga instruktioner att det ska bannemej låsas. Hårt och noga. Ingen ska kunna sno våra sopor eller använda soprummen till något annat än det är till för (vindskydd för avfall). Töst på er säger jag och ger fan i att låsa. Jag vet for a fact att det sovs i externa soprum när alternativ saknas. Om inte dörren är låst då såklart.

Jag har förresten förlorat anställningen, tillsammans med en annan inhyrd. P.g.a. för lite jobb under resten av december. I fredags kom chefen och gav beskedet. I går var jag bitter och både jag och min likaledes fallne kamrat maskade oss igenom andra hälften av dagen och tog bondpermis för att hinna med en lite tidigare buss. Inget brott i det visserligen, jag jobbar som besatt lejonparten av arbetsdagarna, men man fick allt lite dåligt samvete idag när det visade sig att chansen att vi får jobb igen i januari är stor. Mycket stor. Inte helt oväntat; ingen kollega på golvet gladdes åt beskedet när det kom i fredags. Tvärtom, en del visade till och med besvikelse och indignation mer eller mindre öppet. Vi behövs tydligen, jag i kantpressen inte minst eftersom jag just lärt mig korrigera ordentligt och börjar få lite öga för ruljangsen. Skiter det sig ändå och de väljer att lära upp någon annan trähatt från bemanningsbolaget söker jag frenetiskt andra jobb. Det som talar mot mig är att jag kanske flexar lite väl flexibelt, men i 9 fall av 10 har det berott antingen på SL och deras fullkomligt groteska förtjusning i att försena oss hederliga plankare när vi ska till jobbet eller på att jag har skola på heltid och därmed inte får sova som jag ska. Blir ju mycket att läsa. Jobbet inkräktar på skolan och tvärtom, så att de liksom sabbar för varann. Skolan har ju gått närmast åt skogen denna terminen (se mitt förra inlägg, eller om det var förrförra) och på jobbet är jag visserligen disciplinerad och gör vad jag ska men utan skolan hade mitt track record för att komma i tid varit bra mycket cleanare.

Imorgon åker jag buss i sju timmar till Käälmah. Hembygd, ditt gamla as! Nu ska jag besöka dig. Efter jul åker jag till norrland och firar nyår med Jessica. Sedan tillbaks till Sthlm. Idag har jag julat köpklappar och slängt massa sopor samt sorterat kläder och låtsats städa lite; och nu blir det en julale framför tv-spelet med Baroness och Witchcraft som soundtrack. Sista kvällen i Stockholm på länge. Sista kvällen för mig själv på ännu längre. God Jul!

Televisionen är ett tveeggat svärd i vår postindustriella verklighet. Å ena sidan är den en tryggt puttrande gammal maskin som visar dig saker du inte kan kontrollera, men däremot sovra begränsat ibland, och stundom tillgodogöra dig. Till skillnad från allt interaktivt trams där man tvingas gapa och svälja en aldrig sinande flod av privata angelägenheter, pseudodebatter och allehanda träck med illusionen att man är ”delaktig” för ögonen. Beroendeframkallande, giftigt och rentav skadligt. Internet t.ex. Å andra sidan är det formatets begränsning; på internet är faktiskt chansen ganska stor, om man vet vilka stigar man ska beträda, att man råkar snubbla över alternativa förklaringsmodeller till omvärldens skeenden som inte är stöpta efter den korrumperade borgerliga liberalismens teoretiska bländverk. På TV kan det kanske hända, men i så fall av misstag.

Inte desto mindre tittar jag alltsomoftast på TV när jag har tid över efter jobbet. Jag är ju egentligen inte särskilt intellektuell, utan praktiserar bara som det ibland. Jag är t.ex. ett stort fan av amerikanska advokat-, polis- och agentserier (så länge de inte är actionbetonade, som det vämjeliga Alias). De följer ofta, iallafall när Dick Wolf producerar, en på förhand uppgjord argumentationsmodell som ungefär går ut på att ett problem presenteras, man tar på sig sina politiskt korrekta glasögon, allt verkar stämma so far, men tvingas plötsligt OMVÄRDERA (!) sina på förhand klara åsikter om skyldig och inte (t.ex. kan den där fattige slumnegern trots allt vara skyldig till rånvåldtäktsmordsincest och hans vite djävul till hyresvärd en syndabock och ett offer för ”the liberal agenda”), men sen förklarar serien pedagogiskt att det finns en mellanväg och alla är lika goda kålsupare och det gäller att vara ambitiös och öppensinnad och förstå offrens hämndlystenhet men vara lite emot dödsstraff ändå. Ganska sött i vissa avseenden, rent perverst i andra. Black panthers-veteraner är oftast skyldiga till saker till exempel. Det beror på att de delar in folk i grupper. Helt motiverat visserligen, men ändå. Man ska inte vara svart och slåss mot strukturellt förtryck. Man ska ha ett jobb. I kostym. Kanske dåligt betalt, men viktigt. (Varför säger förresten poliser i amerikanska serier alltid att de har dåligt med pröjs? Har kriminalkommissarier verkligen det i USA?) Nåväl, just ikväll/inatt (jag kommer ju hem från fabriken halv två) tittade jag på Advokaterna på fyran. Det är en kanal jag i övrigt undviker så gott det går, men just ikväll blev jag imponerad av textningen. Under de dramatiska och långa slutpläderingarna var det precis som när man ser på House och de rabblar medicinska termer; man glömde bort undertexten! Den är så bra! Fast det är massa ord, fackuttryck och syftningsväxlingar och grejer så sitter de som en smäck! Annars är SVT överlägsna på textning. Jävlar, public service-koftorna gör inga misstag. Sexan textar likt amatörer som laddar upp filmer och kallar sig aXeR_09 eller Poker_God eller vad de nu brukar heta; man förstår knappt och ser hellre Simpsons utan när de översätter skapliga skämt till helt surrealistiska ordvitsar som inte ens skulle publicerats i Expressens dagens garv-spalt. MTV klantar sig på rutin också, och de flesta kommersiella kanaler. Men vad gäller amerikanska påkostade dramaserier är fyran faktiskt bra, det måste erkännas.

Otroligt onödigt inlägg det här. Ska bara nämna en sista sak: tack vare att jag jobbat heltid de senaste fyra månaderna har jag släpat med poäng så länge att jag ska lägga litteraturvetenskapen på is. Det kan man göra. Det är fanimig det bästa med universitetsstudier; man kan helt enkelt skita i sina kurser och registrera sig på dem nån annan gång. CSN får man ju givetvis inte mer förrän man läst dem, men man KAN. Det är bra. Jag har läst 25% av poängen den här terminen, 100% förra och 75% ht 2008. För tillfället får det räcka. Man kan säga att jag har läst fyra medeltjocka (300-600 sidor) böcker under hösten i onödan, eftersom de var enbart för skolans skull. Väl investerad tid dock, och jag skulle särskilt vilja rekommendera Aprilhäxan av Majgull Axelsson och Blecktrumman av Günther Grass. Sistnämnda är kanske lite mer relevant rent litteraturhistoriskt, samt snäppet svårare, men också en större upplevelse. Om jag får lov att associera hej vilt, anakronistiskt och utan respekt för samband vare sig genetiska eller kontextuella kan man se den som en intrikat och formmässigt otroligt kompetent blandning mellan John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning och Per Lagerkvists Dvärgen. Genom det megalomaniska grodperspektivet ser man världen annorlunda, och även om det aldrig ger protagonisterna tolkningsföreträde säger dessa mycket om människor i allmänhet och den högmodiga västerländska civilisationen i synnerhet.

Hehe. Det är en bra formulering. Hugo Ball. Så vill jag heta ibland, fast jag vare sig är dadaist eller särskilt ball. Jag håller inte ens med om att språket måste våldtas och dekonstrueras och förgöras för att det ska bli brukbart, men ändå. Coolt. Ballt.

Som alla säkert förstått av mitt sentimentala och oförblommerat abstrakta förra inlägg så genomlider jag just nu ett uppbrott.

Det mellan Anna Anka och hennes make Paul. Åh denna heliga förenings undergång; det öde världen må begråta!

Nej, där var jag smaklös. Jag är väldigt trött, ser ni. Av koffeinmissbruk röda och torra ögon. Givetvis syftar jag på att jag och Jessica har brutit upp. Eller rättare sagt hon bröt upp. Sedan var hon på väg att ångra sig, men då var det jag som var obeveklig. Sedan har även jag vacklat, och nu ser det ut som att vi ska försöka lösa det. Jag hoppas verkligen det går. Har man känslor kvar så är det en grund så god som någon att renovera ett hus med vinda vinklar och lätt snedlagda balkar på. Och känslor kvar har jag. Liksom hon. Det är den hårda vägen att gå; att lära sig tolerera varann, att sluta bråka om petitesser och att ja, liksom… Komma underfund med varandra. Man vill ju väldigt gärna klara det. Återigen; jag hoppas verkligen det går. Det känns ju faktiskt ganska tomt utan henne just nu.

Nåväl, tillbaks till det ”lite vitsiga” som mina inlägg ibland präglas av: Hon är förresten i hembygden och går snabbkurs i att styra en automobil. Det borde jag också göra, men tyvärr är jag emot automobilen och anser att hästen är en fullgod ersättning för metallmonster som smyger runt och vill köra på fotgängare. Hästen (liksom dess stoltare sydliga kusin dromedarkamelen) är utan tvekan fulare (transportmedel ska som bekant inte vara fina), men den är också en organism! Alltså kan man äta den när man åkt vilse på väg till treriksröset på astråkig hajk. Ha! Så ofta jag kommer utsättas för den situationen.

Nu har jag skrivit tillräckligt mycket förvirrade påhitt, spekulationer och känslosamma kungöranden. Jag sov bara fyra timmar natten till idag (tisdag alltså), gick till Tre-butiken för att hämta ut min mobil och jobbade sedan frenetiskt i elva timmar med endast en mycket liten hamburgare och flera ton kaffe som näring. Kom hem för en timme sen. Nu måste jag laga mat och sedan få lite sömn om inte jag ska förlora sansen.

Då var man själv då. Men vad gör man?

Dricker äcklig likör för att bli varm i fötterna. Äter två torrstekta schnitzlar med god sallad och halvfabrikatstillbehör. Lyssnar på burkig sludge och ser på tv. Intalar sig själv att det nog är bäst det som sker och att man måste vila sitt oroliga, rastlösa huvud mot försynens axel. Gör det också. Bibehåller hedern.

Rak i ryggen. För helvete var en karl. Världens olyckor är inte din förtjänst. Stövlar på, ärmar upp. Hugg i.

Det är inte kul. Men det går.

Regeringen kan ösa pengar över sina polares investmentbanker när de går åt helvete. De kan spendera ofantliga summor på häxdoktorer (”jobbcoacher”) till ingen arbetslös gagn. De kan till och med välja att lägga ut den allmänna välfärden ”på entreprenad”; dvs. pressa ner våra surt förvärvade skattepengar i privata näringsidkares fickor utan krav på motprestationer. Sälja ut skolan till bovar och banditer som köper elever och därmed skolpeng för laptops. Men det är fan ta mig ett brott mot mänskligheten att först sabotera Saab-Koenigseggaffären OCH SEDAN SKYLLA PÅ KOENIGSEGG NÄR DET GÅR ÅT HELVETE! Christian von Koenigsegg må vara en kapitalist och ingen rättrådig försvarare av svensk industri för den goda sakens skull, men jag tror att han hade ärligt uppsåt och och en äkta passion för Saab; och en kapitalist av den gamla skolan, istället för den nya ansiktslösa vinstmaximerande spekulationsförskingraren, är i alla fall bättre än konkurs. Men icke sa nicke. Maud Olofsson och hennes anhang ser ingen nytta i att staten ska lägga ut pengar på ett företag som med underleverantörer utgör stommen i flera bygder. Ser ingen nytta i att driva ett företag statligt heller, även om hårda fakta säger att t.o.m. en blygsam vinst i ett statligt företag är samhällsekonomiskt bättre än en jättevinst i ett privat (eftersom vinsterna ändå tillfaller parasiterna som äger dem och återinvesteringar, om sådana överhuvudtaget sker, hamnar i låglöneländer där människans ringa värde är lite särskilt ringa). Istället väljer de att fortsätta på sin ondskefulla nyliberala krigslinje och engagerar sig inte det minsta om huruvida folk blir lidande eller ej. Om det inte gäller investmentbanker då. Deras förluster ska täckas till varje pris. Med skattepengar.

Sverige närmar sig en tvättäkta högerdiktatur med stormsteg. Dominoeffekten har börjat med slakten av den offentliga sektorn, socialdemokratins övergång i förklädd nyliberalism, fortsatt med Saab och underleverantörerna och snart är Sverige rånat på varenda lilla skattekrona som fascistregeringen så ansvarsfullt gett bort till sina kumpaner inom näringslivet.

Undrar om regeringen tror att de ska lyckas uppfostra oss lönearbetare till att ha samma värderingar och drivkrafter som skattefifflande småföretagare? Att vi ska trampa ihjäl varann under hetsjakten uppåt i näringskedjan? Sakna andra mått på framgång noch lycka än affärsmässiga utmaningar och ekonomisk vinning? Bli en asocial, kannibalistisk perversion utan medmänsklighet och hjärta? Jag hoppas inte det, och ingen ej efterbliven kollega jag någonsin haft skulle kunna tänka sig att spola ner kollektivavtalet i utbyte mot en jävla f-skattesedel. Jag tror inte att det är att ropa varg att mana till ett slut på teoretiserandet och istället en omedelbar mobilisering. Överklassen har börjat för länge sedan. De är välorganiserade, rustade till tänderna och historiens bittra erfarenhet visar att inget biter på dem utom solidaritet, sammanhållning och kompromisslöst motstånd. Med de medel som krävs.

Detta inlägg kommer bli korthugget och stressigt, bara så ni vet. Det beror på att jag ska hjälpa till att laga potätgratäng strax.

Förra helgen var Peter här. Vi blev fulla och gick på KGB. Det var, som regeln lyder, roligast på förfesten. Då får man välja musik själv och är inte så full att man minns fragmentariskt. Vi var även på Livrustkammaren (dock inte i samband med drinkandet; förvisso hade det varit surrealistiskt och mycket vanskligt med tanke på den förstörelselusta alkohol frambringar hos dumma unga män som oss). Det roligaste med hela helgen var Peters nya tatuering som föreställer en fabrik som är ett berg som är en sophög med eld inuti som är ett berg. Som är en fabrik. Som saknar logiska vinklar och struktur. Helt fantastisk. Originellt, och snyggt. Jessicas grundskiss till den var kanske konstigare (mer expressionistisk om inte annat) men tatueraren hade gjort ett bra jobb med att göra den tatuerbar så att säga. Hehe. Berg som är en fabrik. Som är ett berg. Där vill jag bo.

Just nu lyssnar jag på Jeff Wayne’s Musical Version of The War of the Worlds. Det är ett konceptalbum/rockopera från 1977. Phil Lynott spelar en talroll. Det är ett exempellöst slöseri med talang, men sånt gillar jag. Brittisk gubb-berättarröst, massa stråkar, funkig bas och science fiction. Egentligen gillar jag folkölspunk, motörhead, kristen doom och brötig gammal döds men jag börjar bli gammal och då blir det svårare och svårare att ha avantgardistiska lo-browpretentioner. Det är häftigt med marsianer. Det är ännu häftigare med Phil Lynott I EN TALROLL. Ergo: det är häftigt med Jeff Wayne’s Musical Version of The War of the Worlds.

Nu ska jag laga mat och sedan äta den med en svindyr brittisk julale till. ”Julale”. Det skulle kunna uttalas mer som det stavas. Då hade det låtit helt cp.

Blev klar med tentan runt klockan sex i morse. Den blev asdålig, slarvig och inte direkt en skimrande uppvisning i bildning och intellektuell skärpa, men i alla fall; klar! Jag får göra om den om den är för usel. Larsen är en bra lärare med förståelse för min pressade situation och vet dessutom att jag sällan presterar i paritet med min kapacitet, så han blir nog inte kinkig om det skulle behövas en omtenta.

Ikväll blir det Capitalism – A love story på bio och sedan Max hambürghe. Sedan hem och se på Millennium och somna. Kanske med en dyr ale i näven och käften full av snus. Det får vi se. Imorgon ska jag upp klockan tio för att möta Peter på centralstation klockan elva. ”Fest”.

Inläggstiteln är postmodern eftersom den i första hand syftar på Khomalåten, som i sin tur handlar om datumet och det det representerar; storstrejkens början. LO:s första förtroendekris och kanske embryot till den svenska socialdemokratins förrädiska, korporativistiska hållning. Men likväl en viktig erfarenhet. Och 1909 ser asfräckt ut i skrift.

Förresten gör Daniel Radcliffe andra dumma saker förutom att med begränsad framgång försöka odla ”skägg” ibland. Han röker nämligen knark när han festar med de andra degeneraterna i Hollywood. Detta förnekas kategoriskt av honom, och enligt hans taleskvinna är det ”egenrullade cigarretter” han röker ibland. Något som talar emot det är att han tidigare gråtit ut om sitt handikapp; sin grava klumpighet (som förklaras på något neurologiskt vis). Han har svårt att knyta sina egna skosnören men kan rulla cigarretter? Föga troligt. Alla som gjort det vet att det kräver viss fingerfärdighet. Jag tippar på att han blir bjuden på knark ute i svängen och tackar ja. Inte ett beteende jag själv stödjer, drogliberaler är alltid dryga och jag börjar tro att det har med deras ”rekreationsbruk” att göra, men i det cannabisliberala Kalifornien är det dock knappast något kontroversiellt. Varför erkänner han inte? Han vill väl ändå tvätta bort Harry Potter-stämpeln? Så dum och så ful.

”Tentaskägg!” tänkte jag smart i måndags kväll efter att jag duschat och var för lat för att raka mig. Tentan skulle ju skrivas innan fredag, perfekt läge att skylla sin ovårdade personliga hygien på studentikos tradition! Nu onsdag kväll (egentligen natt/tidig torsdag morgon) inser jag hur dumt det var. Att ha rödbrun, fläckvist gles skäggstubb ger ingen motivation att hågad ge sig in i kampen med och om litteraturtolkningens otaliga verktyg de fåtaliga timmar man inte spenderar på fabriken. Det får en bara att känna sig slappdum och lätt bakfull. Alltså rakade jag mig nyss. Den där brinnande ivern att göra en djupgående men sparsmakad och tight analys av Alejandro Leiva Wengers novell Till vår ära (från samlingen med samma titel, utg. 2001) har ännu inte infunnit sig, trots mitt tilltag. Det är flera strata som ska beaktas här. För det första den magiska realismen. Jag måste till imorgon kväll (sista natten, tentan ska in fredag förmiddag) ha skaffat mig bättre översikt kring de bärande kriterierna för genren, både för att kunna inkludera det i tentaanalysen och för att ens ha en avlägsen chans att kunna skriva uppsatsen (som bär den jävligt fyndiga arbetstiteln ”Man är alldeles ensammen inom sig – Den magiskt realistiska stråken i P.O. Enquists Musikanternas uttåg”. Försök hitta fyndigheten! Den finns där och är pinsam). För det andra angreppsvinkel. Just nu lutar det åt något slags hopkok av marxistisk och litteratursociologisk analysmodell. Inte helt lätt. Jag kan ju inte bara godtyckligt recensera narrativet, metaforiken och stilgreppen – något jag älskar att göra – utan här gäller det 1000 tecken av substans. Omfg lizm. Tråkigt. Rinkebysvenska, moderskapssentimentalitet och latinomachizmo med en ”twist”… Eller? Nä. Jag ska inte vara elak. Novellen är bra. Men som vanligt gör sig surrealistisk subjektsförvrängning bäst i skräckromantisk skrud.

Det är nog bäst jag sover en smula, så jag orkar jobba imorgon och därmed inte känna mig alienerad och tom när jag kommer hem för att påbörja själva skrivandet.

Anledningen till att mitt enmansband Jordfästning inte lagt ut något nytt material på myspace ännu är att jag spelade av a-strängen på gitarren i helgen när jag skulle harva mig igenom någon slags Danzig-blues jag utan större anspråk knypplat samman. Jag ska ta gitarrajäveln och fara hela den aslånga vägen till mitt gamla hem Rotebro och lämna in den till musikaffären där. Den är trevlig. En av de som jobbar där är en gladlynt man i övre medelåldern som har jeansen jättehögt upp, antagligen lyssnar på Fleetwood Mac, och inte sällan bär en för stor oformlig reklam-t-shirt med typ Zidjian-logga på. Han tog 150 spänn för att fixa och reparera kopplingshonan på gitarren förra året, men passade på att korrigera och skruva fast volymknappen också. Samt stämma i D (kärlekens tonart! men även den tunga rockens) och fästa svajarmen i rätt läge. Sånt man aldrig orkar göra själv. För 150 spänn. Det är billigt och tyder på en serviceanda så mycket bättre än Rylanders i Kalmar att they didn’t know what fuckin’ hit ‘em.

Uje Brandelius startar klubb i Sthlm, i Pet Sounds bar. Popvänstern ska den tydligen heta. Jag gillar’t! Ett initiativ med goda intentioner, men vägen till helvetet kantas ju av just sådana, som bekant. Jag är så vänster att det rinner ur örona på mig, men jag vetefan om jag skulle gå ändå. Politik hör förvisso ihop med musik, ännu mer än med idrott, sex, poesi och arkitektur t.o.m., men vänstern är ”pop” mest i Stockholm, och särskilt bland de som är ljummet vänster. Doktor Kosmos är ganska dåliga. Sen blir det väl lite av en lätt historielös, ”kaxigt” självironisk snuttifiering – vilket är typiskt för vänsterpartiet som Uje tillhör, den förrädaren – av en rörelse man bör ta på fullaste allvar, åtminstone med tanke på namnet. Erik Zsiga ska inte få tillträde till vårat vokabulär. Brandelius är helt säkert något på spåren när han vill tvinga in socialismen i det offentliga forumet genom att vädja till vårt gemensamma mediaspråk, men jag hade föredragit ett namn med smak av samma gråtrista, bittra, sovjetnostalgiska överklasshat som skiner igenom i pappersutgåvan av Proletären. ”Eländighetens eländighet” ska man tänka när man sitter där och super sig redlös. ”Jävla utsugarsamhälle”.

Mastodons Crack the Skye (2009) blir mindre och mindre medioker. Faktum är att Oblivion, Divinations, titelspåret och The Last Baron är riktigt skitbra spår, men kan ta ett tag att liksom absorbera. Jag saknar fortfarande röjet, proggen och aggressionen på Remission (2002) Leviathan (2004), men i jämförelse med Blood Mountain (2006) är den klart bättre. Progressivare säger vissa, melodiösare och flummigare säger jag. Men bättre. Lik förbannat.

Fr.o.m. idag har jag en vecka på mig att skriva tenta i litteraturvetenskaplig analys. Det kommer bli svårt, men kan mycket väl lyckas. Sedan blir det full fokus på uppsatsen, där jag ska leda i bevis att det finns magiskt realistiska drag i Musikanternas uttåg (dvs. att den uppfyller åtminstone några av kriterierna för genrebeteckningen). Jag ser likheter, om än inte genetiska eller explicit intertextuella (så en komparativ, sidledes analys med t.ex. Marquez eller Allendes arbeten går inte); en viss smak av blut und boden-motiv, generationsfrågan, den geografiska platsmystiken. Narrativet är likaså bångstyrigt, men den svenska litteraturen från 1900-talet med samma centrering på bonde- och arbetarklass som tidigare nämnda Marquez (främst) är bättre än den övriga jag läst. Ingen unken machizmo och ingen sån där ”härligt frisläppt”, socialistiskt korrekt avdramatiserad syn på sex. Tvärtom. Det är tungt, skamfyllt och skäl till förträngning och tystnad. Så ska det vara. Kallbrand, tuberkolos och skitkall, evig vinter där ingen är glad. Aprilhäxan blev jag nyss klar med också. Förjävla bra. Väldigt annorlunda, och jag har aldrig läst en bok som lyckats åstadkomma ett rejält spektrum över de olika inför varandra ambivalenta perspektiven på folkhemmets social- och mentalvård och det sociala arvets komplexitet. Den börjar med kritik men glider över i ganska kalla konstateranden om att människor ofta är själviska, imbecilla och inte kan ta hand om sina egna barn utan fördärvar dem istället. Där den tekniska, avhumaniserade behaviorismen misslyckades med att ge människor självrespekt och värde bestal den utbyggda socialtjänsten möjligheten för alkoholiserade, sadistiska eller allmänt olämpliga föräldrar möjligheten att ännu mer gröpa ur ur sina barn. För den tomheten går i arv, vilket Aprilhäxan pekar på (och det är det, tillsammans med tidshoppen, som gör den magiskt realistisk; de surrealistiska, andliga greppen är överflödiga och lite påklistrade). Det sociala arvet måste brytas. Utan gemensamma riktlinjer och en stark solidaritet människor och demokratiska instanser emellan är det inte möjligt.

Nu strax ska jag planka mig iväg till Gojo Fasika där jag och Jessica har en ”date” eller vad man nu säger när man redan är ihop och bara äter ute men inte åker hemifrån samtidigt. Jag kommer äta som fan. Hungrig som en varg. Tills dess ska jag sätta i mig en näve chips och en Circle Master. Är inget fan av dyr konstig ekologisk ale trodde jag, men det var jag tydligen.

Nu var det minst ett kvarts sekel sedan jag skrev här. Bäst jag snabbt som attan går igenom några av de viktigaste saker som har hänt eller händer just nu.

Antropologen Claude-Lévi Strauss, eller ”Strukturalismens Partykung” som han kallades av sina vänner (mig), har gått hädan. Han betydde inget alls för mig förrän förra året då vi tvingades läsa en hel del om och av honom på kulturvetarlinjen. Han blev hundra år! Visst låter det lite som att jag överdriver? Som när en glass kostar hundra kronor fast det bara är ¨typ 19 (dyrt dock)? Eller när Hovets Presstalesman Elisabeth Tarras Wahlberg är hundra år eftersom det känns så eftersom hon var hovets presstalesman i sexhundraförti år (minst)? Det må låta så, men Claude-Lévi Strauss blev faktiskt hundra år. Sur jävla gubbe som är så intellektuell och konstigt marxistisk att han vägrar dö. Han kunde varit far till Sartre men överlevde honom med 61 år. Hård som granit. Vacker som en svan.

Jessica och jag ska ha semester isär en helg. Vi tycker det behövs. Vi ska inte ha promiskuöst sex med lätt överviktiga (men tillgängliga) främlingar för att ”ta reda på vad vi känner” eller så, vi ska bara hänga. Men inte i samma lägenhet. För även om man bor i en tvåa kan man gå varann lite grann på nerverna och bli lite tveksam till saker och ting. You know the deal. Jessica drar iväg någonstans ett par dagar, och hit kommer istället Peter, som på beställning. Han och jag ska spela tv-spel, gå på museum och raisa roofs över hela stan. Eller rättare sagt; vi ska spela TV-spel, och sent omsider släntra iväg till en astrist, vuxen krog med få gäster och dyr öl där vi halvnyktert småförkylda kan beklaga oss över att livet är skit och ryggen gör ont och fantamig om inte solfan slocknar också. Fast det kanske blir museum ändå… Det är ju faktiskt jävligt schysst med rasbiologi och gamla uppstoppade djur som står helt onaturligt.

Avtalsrörelsen är ett gissel. Facket kräver speciallite pengar för att inte göra chefen arg. Arbetsgivarorganisationerna svarar genom att spyr ur sig floder av arbetarhat och brunblå floskler där ord som ”finanskris” och ”utrymme” och ”konkurrenssituation” återfinns samtidigt som de delar ut friska miljarder till aktieägarna och ännu fler friska miljarder i bonusar till sina lönnfeta jävla nazistborgardrägg till VD:ar som äter små barns hopp och skiter svält för massorna. Må det bli er en läxa: tro ALDRIG en kapitalist när han klagar över sitt företags ekonomi. Har de råd att ösa pengar över sig själva och sina pedofilpolare i investmentbank och Svenskt Näringsliv har de råd att betala ut 2,6% mer i pröjs till de som fixar pengarna åt dem från början. Välbärgade jävla parasiter. De är rika som troll. ALLTID. ALLTID RIKA. Och det är aldrig NÅGONSIN synd om dem.

Aftonbladet skriver om avtalsrörelsen på ledarsidan. Men från en helt uppochnedvänd, underlig, kryptokorporativistisk vinkel där man ska kunna undvika att hota samförståndet, denna Saltsjöbadsrelik till ideologiska pest. Traditionell socialdemokratisk historielöshet och illojalitet (precis som LO:s ynkliga bud egentligen). Den enda lösningen är givetvis att strejka och sabotera och slåss så utav bara helvete tills allt går i stann och kapitalisterna flyr till något skattefritt semesterparadis (där lönnrånmördare senare givetvis alltid kan hitta dem och skicka dem till helvete, tänk på det) och revolutionen kan börja. Produktionsmedel. Mmm. Smaka på det ordet! Det kan bli vårt en dag, min son.

Nu ska jag fortsätta att läsa svåra skolsaker eftersom jag ligger närapå tre månader efter vad gäller det. Heltidsjobb och heltidsstudier är en inte helt konfliktfri kombination. G’natt!