Shit ain’t child’s play
Är nu hos släkten i södra landsändan. Känns fint faktiskt, även om jag såklart inte kan sova, vilket inte är helt oväntat; mina sömnrubbningar har blivit värre sedan jag förlorade jobbet och ekonomin verkligen gått åt helvete, samt att det slutade så dåligt med Nadia. Att helt dodgea fogden kommer bli på gränsen till omöjligt, så det gäller att göra det bästa av en usel situation. I värsta fall får jag flytta ner hit och försöka fixa kneg och bostad in my original hoodz. I somras gick jag i samma tankar, men då hade jag både nice jobb och Nadia som goda skäl att stanna, innan dess ännu niceare jobb och Sanna (in hindsight var det bättre skäl). Nu har jag bara tre-fyra goda vänner och fler chanser till jobb samt min självständighet. Självständighet är inte värt mycket om den bara är teoretisk.
Fysiskt sett är jag dock i förhållandevis god form även enligt SÖS läkare, radialnerven läker långsamt men den läker, och systemet är tokfritt från droger såsom alkohol och zolpidem, men det var ju också många veckor sedan sist min dåvarande läkare var barmhärtig nog att skriva ut det och låta mig sova åtminstone varannan natt. Alkohol har jag tröttnat på, plain and simple, och har aldrig direkt tyckt att baksmällan varit värd festandet kvällen innan men imorgon (ikväll egentligen) ska Anton ha releaseparty för sitt fanzine i sin stuga, så då blir det nog ett par öl och kanske ett och annat glas äckligt, hemgjort vin! Ska bli trevligt. Apropå hel- halv- och illegala substanser är det jävligt nyttigt att umgås med f.d. missbrukare, man märker vilken jävla dödsdrog just alkohol är när exheroinister och -amfetaminister ofta har mindre psykiska och fysiska men av sitt missbruk än nyktra alkoholister – eller barn till såna – har. Däremot har de ofta levt och varit en del av en farligare miljö där man måste ha ögon i nacken och där långsinthet och en slags “it’s all part of the game”-hederskultur härskar, och är därmed också i högre grad produkter av den omgivningen. Det finns en poäng i drogliberalernas argument att själva brottslighetsstämpeln gör att narkomanen identifierar sig med rollen som kriminell och känner sig tvungen att – medvetet eller ej – leva upp till den rollen, plus att fruktan för auktoriteter alltid ligger på gränsen till förakt för desamma. Men det råder ingen tvekan om saken: dissociativa, psykedeliska och tyngre centralstimulerande substanser ÄR farliga även för (miss-)brukarens omgivning och det ska inte vara “upp till individen” om den vill bruka eller inte. Alkohol är utan tvekan den farligaste drogen i världen eftersom inget knark kan göra en person så jävla omoralisk som sprit kan, men för tusende gången är det för sent att reglera mer än vi en gång gjorde med motboken. Återinför den! Skitsamma om det innebär ökad smuggling, hembränning och svart marknad med kuponger, minskar bruket i stort med bara 10% eller mer är mycket vunnet.
Nu ska jag inte spela duktigare än jag är. Det är roligt och ibland bra med kemikalier som fuckar med hjärnan eller vidgar vyer, botar medfödda sinnesstörningar eller hjälper människor igenom särskilt tuffa tider. Alkohol särskilt är roligt, och den sociala biten är viktig. Tragiskt att det ska behöva vara så, men jag är inte ensam om att knappast våga ragga hejvilt spiknykter. Det är såklart inte värt konsekvenserna rent statistiskt, men nu är vi där vi är och det är lika bra att göra det bästa av det och åtminstone begränsa drickandet i den mån det är möjligt genom hög alkoholskatt, goda rehabiliteringsmöjligheter och statligt alkoholmonopol för att förhindra priskrig och för att säkerställa att vinsterna går till vård och inte till privata kapitalister som profiterar på levercancer, hustrumisshandel och trasiga familjer.
Tänker mindre och mindre på mitt blödande, trasiga emohjärta. Helt uppenbart ska vissa människor inte försöka om och om igen, och det är egentligen en sjuk social inlärningsprocess som gör att man i någon mån vill äga en annan människa, se deras kött som heligt för en själv. Klart jag vill slippa skämmas över ett ex som jag skulle göra om hon skulle gå och börja ge sig i lag med vederstyggliga stolpskott, men det är ju ett ex hon är och skall så förbli, hennes öde är inte mitt. Det är hennes kors att bära, jag har tillräckligt att skämmas för.
Synd att inte S hört av sig mer än sporadiskt och då mest uttryckt oro över att det skulle gå åt skogen om vi fortsätter träffas trots att cider-/ölfikat gick så bra och saknaden varit så uppenbart ömsesidig (ska dock nämna att jag inte är the scum of the earth; när jag var tillsammans med Nadia var det Nadia jag tänkte på och ingen annan, men alla som följt bloggen mer än sporadiskt vet att det tog tid att komma över S, om jag nånsin helt gjorde det) men som jag skrev nångång; jag är fan ingen hit direkt i alla avseenden. Ska inte förvänta mig att ödet står mig bi jämt, jag är en dålig influens och hon är duktig, disciplinerad och fått genomgå mycket skit redan innan hon kom till Sverige, ska jag kunna stå vid hennes sida måste jag kunna göra det på egna ben. Mycket karma som ska repareras först innan jag kan börja tänka på vare sig nya eller nygamla kärlekar.
Dags att försöka ta mig ett litet sofwl på minst nån timme. Gonatt!
