…toil and labour will be fruitless…
Jag tog bort/dolde de två senaste inläggen av respekt för mitt och mitt (typ) nyblivna ex privatliv. Var omväxlande förbannad, omväxlande överdrivet villig att clear my name. Kanske blev lite för utelämnande. Borde vara trist och allmän i språket, som jag ska vara i det här skittråkiga inlägget.
Det är helt enkelt över, för gott och för alltid och jag hoppas vi är överens om att vi aldrig ska kommunicera igen, ens by proxy. Vi har gjort varann fruktansvärt illa i perioder, faktiskt oftare led vi än mådde bra. Och så ska det ju inte vara. Vi kommer förhoppningsvis aldrig behöva ha någon kontakt igen; jag är sårad, förbannad, känner mig trampad på, förtalad och förnedrad men jag vet att jag knappast kan deklareras ett oskyldigt offer heller, så varför fundera på hämnd? Jag var fan bra elak jag med, bra ofta. Vi kommer nog aldrig inom överskådlig framtid förlåta varann för de värsta sakerna vi sa men ibland får man acceptera att såren är djupa, variga och inte kan sys ihop utan måste läka ifred och bli till fula ärr. Det finns inget att göra. Vi kan ha förstört varandras liv, åtminstone brukade vi vråla det åt varann då och då när vi bråkade, kanske är det sant att inget kommer bli ens nästan lika bra som det var innan vi träffades och t.o.m. då var ju ingen av oss någon solstråle. Det finns inget gott nu. Ingen som mår bra. I alla fall är mitt självförakt på gränsen till patologiskt självhat, ibland vill jag dö och det gläder dig säkert, om nu något kan göra det.
Skulle hon av något osannolikt skäl be mig om hjälp i en nödsituation skulle jag göra vad jag kan för att hjälpa henne. Det vet jag, inte för att jag är någon överdrivet solidarisk eller fin människa utan för att hon betydde så otroligt mycket för mig och mitt samvete skulle inte tillåta mig att känna skadeglädje och med uppsåt göra henne ännu mer illa genom passivitet eller värre, hur illa hon än vill mig. Så mycket hårda ord har framkastats att minnet av dem inte längre kan såra mig. Kommer aldrig få reda på vad som var sant och vad som var falskt, därför är det meningslöst att grunna på. Vi sätter bara punkt här. Just nu har jag ingen livslust, just nu är det lilla till liv jag hade slaget i spillror och mitt hjärta krossat. Om hon vet om det är jag övertygad om att det är just så hon önskar att jag mår. Hon är hatisk, från grunden. Kan väl inte klandra henne direkt, vi var jävligt sadistiska mot varann nästan dagligen även om jag ibland gjorde försök att återställa, plåstra ihop, övertyga henne om att min kärlek var äkta, något hon passionerat förnekade. Vet inte om hon hade rätt ens längre, allt är bara sönderskurna skuggor och ojämna hjärtslag nu.
Trots allt hoppas jag att hon blir lycklig någon dag, med vem eller vart är för mig likgiltigt. För även om jag skulle vilja vara hårdare än så kan jag fortfarande bli glad vid tanken på de stunder jag lyckades göra henne lycklig, se henne le, hoppas och spontant överlämna sig till mig som om det alltid skulle vara vi trots allt. De var inte många de stunderna, men de fanns. Jag ångrar så jävla mycket att det är meningslöst att välja något specifikt att ångra särskilt, men jag tänker aldrig någonsin säga att allt var mitt fel. Det var det helt enkelt inte. Men tillräckligt mycket var mina förbannade misstag och berodde på min förvridna stolthet för att jag nog förtjänar att må såhär. Det är så pass att jag funderar starkt på att lämna staden. Fly och hoppas på att bli någon annan. Jag spenderar knappt någon tid i min lägenhet. Vandrar planlöst. Äcklas av insikten att jag ibland önskar att hon vore med mig. Och den är ju starkast där. Jag borde verkligen inte sakna henne, men det gör jag ibland.
Jag ska försöka ordna jobb, någonstans i landet. Kanske försöka umgås med vänner, skaffa tjej. Nä förresten, jag tror inte jag vill eller kan hantera ett förhållande, eller förtjänar ett. Kanske inte någonsin. Viljan till det är också slagen i bitar.
Om du läser det här vet jag att du föraktar mig, märktes på hur du lyckades göra mina patetiska men uppriktiga små försök till att skaka tass eller mina små vänskapliga inviter till minikrig, ångande av förnedring. Och jag föraktar dig tillbaks. Tiden vi hade var ett misstag, skiter i om du tycker jag är ditt största eller näst eller tredje största misstag, jag rankar inte själv så för mig räcker det att kalla allt “fel”. Men om du inte trodde på att jag älskade dig kan du ge dig fan på att jag såvitt jag kan minnas aldrig mått sämre än såhär i hela mitt liv. För vad jag gjorde mot dig, mot oss, för vad jag lät dig göra mot mig, mot oss. Att vi inte fattade tidigare att det var dömt. Om vi båda hamnar i helvetet en dag hoppas jag inte vi gör det tillsammans. Vi skulle nog lyckas göra helvetet till en ännu sämre plats att brinna på.
