I think we’re in for some nasty weather

Tragisk kväll igår. Satt framför datorn ett tag, gick till sibylla och käkade kring åtta-nio (illa dolda civilpoliser där och skåpbil parkerad utanför, en annan skåpbil på patrull längs med vägen, massa blickar och nervös personal som om det var mig de väntat på, blev jävligt orolig trots att jag inte gjort nåt eller hade ett skit på mig), fick samtal från Nadia, gormade lite i luren, gick hem, drog igång ett Cleveland Show-maraton på burken och somnade kring elva eller nåt. Sen ringde hon igen vid halv ett. Eftersom jag inte festade borde jag minnas allt glasklart men det gör jag inte. Vet att det var en sån där argledsen situation som om den inte varit över telefon hade slutat fysiskt på ett eller annat sätt, men nu var det mest tårar och tomhet. Jag saknar henne verkligen, och jag är kass på att släppa taget, men hon är nog lika medveten som jag om hur extremt små våra chanser är. Våra moment 22 är liksom värst i världen. Finns saker jag kräver för att kunna släppa andra saker, som jag tycker inte tycker borde vara en uppoffring för henne, men jag måste göra shit för att visa att det är på riktigt för att hon ska tro mig och därmed bli bekväm med att göra eller skriva shit, och jag kan inte bevisa min fucking everdying love utan det, och ursäkt och shit och så skriks och slåss det, saknad och kompromisser och bråk och tvivel etc. etc. i all oändlighet. Skulle vi gå tillbaks till varann nu skulle det vara warm & cozy, men eftersom vi ackumulerat dålig karma istället för att lösa problem skulle det ju inte förändra något. Kanske har gått för långt ändå, och vi borde vakna och lukta på kaffet och inse att det inte skulle vara vi. Men jag vill inte se henne med någon annan. Och såvitt jag vet vill hon definitivt inte se mig med någon annan heller. Frågan är om ens jag vill se mig med nån annan. Buckle down, kid. Det är mörkt i horisonten, och kan vi inte hålla om varann får vi hålla i oss själva.

Jedi Mind Tricks har släppt en promolåt, kallad Target Practice. Jag har aldrig omfamnat kritiken mot Jus Allahs “nya” (sedan 2007) mer hackiga, uppvridna rapteknik som riktigt berättigad, men ändå måste jag hålla med om att han har gjort framsteg genom att gå tillbaka till något som doftar aningen mer Violent by Design (2000) och All Fates Have Changed (2005) än Ritual of Battle (2007) även om återgången inte är total. Vilket jag tycker är jävligt väl avvägt. För er oinvigda är Jus Allah JMT:s andra mc, numera andreman totalt sedan producenten Stoupe hoppat av (mycket buzz om det på nätet, han kallas “the soul of JMT” och shit, mig gör det nästan detsamma, hans cult following är delvis oförtjänt även om han var helt jävla otrolig under det sena 90-talet och tidiga 2000-talet). Han öppnar låten, och gör det jävligt bra.

Ikväll blir det ensamhet och tragik framför datorn igen om jag gissar rätt. Ska idka trolöshet mot huvudman genom att över twitter och facebook snacka skit om en ny “operations manager” (med dubbla konsultarvoden troligen) som fr.o.m. måndag inför radio- och musikförbud på jobbet. Skälen till det sägs vara arbetsplatssäkerhet, men eftersom vi inte arbetar med maskiner eller ens truckar på vår avdelning antar jag att det är en disciplinär fråga. Han anser helt enkelt att det daltas med de anställda i det här landet, inte bara genom att de får t.ex. lön utan även genom att de har privilegier såsom en mycket liten privat sfär även då de uppbär ersättning. Jag säljer min arbetskraft, it’s a deal, men varför ska det vara så jävla fel att göra arbetstiden uthärdlig ÄVEN om det inte direkt gynnar varken produktionstakt eller kvalitet?