The throgs are getting restless again

I morse när jag läste DN upptäckte jag att deras politiske kommentator Henrik Brors var smått frustrerad och upprörd över hur Lars Ohly understår sig att våga påstå att staten bör öka sitt ägande samt sätta tak för hur stora privata banker får tillåtas bli. Jag blev glad och slängde iväg ett mail till Lars fansite och sa att detta innebär att jag troligtvis kommer rösta på Vänsterpartiet i valet nästa år. Det är tråkigt att Ohly inte längre kallar sig kommunist men att (v) fortfarande kräver utträde ur EU samt vill förstatliga saker är gott nog för mig. Några riktiga socialister ställer ju inte upp i riksdagsvalet så hellre eftergivna reformister än… de andra alternativen. Historien har ju visat att mitten-vänsterregeringar öppnar för mer radikala rörelser (troligtvis genom att i någon mån legitimera dem) och att den högst spekulativa men vanliga idén att totalitära högerregimer (som t.ex. Centerpartiet i regeringsställning, tänk er den fasan!) ”tvingar fram” ett motstånd från arbetarrörelsen i allt väsentligt är helt felaktig. Dessutom impade karln på mig i Aftonbladets läsarchat där han särskilt krossade ”Sebastian_liberal” och ”BS”.

1996 köpte jag Stonekeep. Det hade en frän box med många såna där ”game of the month”-klisterlappar och ett lite 3D-tillpiffat skelett på så för en 12-årig Johannes boende i glesbygden med endast en dator, Warhammergubbar och lite hårdrocks- och punkskivor att underhålla sig med på fritiden var det rena drömmen. Om det hade funkat. Vi som växte upp på 90-talet minns att spel funkade i ungefär 40% av fallen; det var lite av trial and error att köpa spel. Det var dock min farmor som betalade, och det följde med en snyggt designad (tänk gulnat pergament-layout i hög papperskvalitet) fantasynovell i bokformat som skulle fungera som prolog till spelet så jag behöll det. Dessutom funkade det hos min gode vän och bandkamrat Christopher, som hade en aningens bättre PC än jag (bl.a. fungerade introfilmen till Worms på den utan att hacka, hi-tech som fan), så vi spelade hos honom. Kom inte ens halvvägs, men jävlar så kul vi hade. Jag har idag tappat bort boken (läste aldrig hela trots att jag var riktigt skaplig på engelska redan i mellanstadiet) och boxen med CD-ROM och manual ligger väl i nån flyttlåda nånstans, men spelet är lika kul som jag minns det. Det är ett barn av sin tid; redan när det kom kritiserades det för att vara överhypat då det kostade flera miljoner att göra och tog fem år, för att det inte var full rörlighet utan 100% gridbaserat och för att det hackade. Inget av det rör mig i ryggen. Jag gillar FMV-karaktärer som filmats och klippts ut från en greenscreenvägg och jag ÄLSKAR stela dungeon crawlers trots att jag har kasst lokalsinne. Det hackar självklart inte heller på min sex år gamla burk som trots allt är i runda slängar 20 gånger så bra som de rekommenderade specifikationerna. Ljudet och specialeffektsgrafiken (typ spells och cutscenes) är dessutom i toppklass (något som uppmärksammades redan när det begav sig och höjde medelbetyget) och även om intrigen är ganska enfaldigt fantasy-ish är det charmigt så det förslår. Levelsystemet är helautomatiskt, rättar sig efter de skills du använder mest istället för att tvinga dig att dela ut xp, och ibland är det riktigt otäckt och klaustrofobiskt när man börjar bli låg på hp och pixliga goblins slänger kranier på en från alla håll. Åksjukan vänjer man sig snabbt vid; den beror dessutom med största sannolikhet på att spelet är gjort för att spelas på en 14″-skärm och inte 17″. Rekommenderas starkt, liksom ett annat nytt abandonwareförvärv: Comix Zone (Sega, 1995). PC-versionen kruxar men det funkar lika bra som Mega Drive-ROM. Emulatorerna nuförtiden är ju i princip felfria.

”I am Wahooka the Great, or, if you prefer, The Great Wahooka!” En av de första NPC:erna man stöter på i Stonekeep.