Där finnes ingen kung som upp till himlen höjes

Han måste ha talat med Nicanor Markström ganska ofta under det tidiga 70-talet, Per Olov. Grubblat och frågat, tolkat och grubblat lite mer. Och börjat skriva. Det blev en annorlunda historia också. Sömlöst skiftande narrativ mellan P.O. själv, Nicanor och Elmblad, med en och annan avstickare till en allvetande berättare eller ett och annat karelskt krigsbarn, samt en ovan och kring detta lagd ramberättelse så anspråkslös, vanmäktig och bitter att den i förlängningen blir episk, vilket väl antagligen också var syftet. Det är en saga, en slags prosaisk släktkrönika, om tålamod, ensamhet, heder och sjudande vrede. Lewis resa (1998) var en av de bästa böcker jag läst under förra året och Musikanternas uttåg (1978) får väl kvalificera sig någonstans ditåt för Nådens År 2009. Det dröjer inte många kapitel innan man ser igenom provinsialismerna, upprepningarna, monotonin och de geografiska anknytningspunkterna och skådar rakt in i den kolsvarta ursvenska jorden och de däri vilande benen av tusen generationer arbetare som fötts, arbetat, svultit och dött för Gud, Prästen och Bolaget. Han skriver bra. Mycket bra, och man grips av en underlig slags fosterlandsstolthet mitt i allt gränslöst lidande. Det är såhär liv i Sverige levts från Brömsebro till Överkalix, i oräkneliga sekler av slit, möda och oundviklig död i karga skogar, nakna berg, bland mygg, träsk, i åkrar och i bruk. Men så kallt, svart, blodigt och ensamt som i hålorna väst om Skellefte skärgård kring sekelskiftet bleve det nog aldrig söder om Gävle.

”N’smörjudas” kallades han, Aron Lindström, efter att den snedryggade, vindögde tystlåtne karln sålt information om Bureå Fristående Arbetarförening till disponenten och på så vis undergrävt alla möjligheter till facklig kamp. Det var anspråkslösa krav de hade till och med från början; det handlade om att ryktet gick att en företrädare för bolaget kallat dem lata, jobbarna kring Bure. De kunde tåla löner under en femtedel av vad som gick att leva på, 11-timmars arbetsdagar sju dagar i veckan och därmed förnedringen att inte ens få gå i mässan om söndagen men att kallas lata var en dolkstöt de inte kunde vända andra kinden till emot. ”Enfaldiga, jävla gudsfromma tålmodiga jävla norrlänningar” mumlade agitatorn Elmblad när han efter att sju år innan strejken försökt uppmana dem att ställa krav på den arbetsgivare som skänkt dem slaveriet, och när han som tack fick kompanistryk och blev bunden vid en tall i skogen, nedskiten, fetlagd, utelämnad och svårt drabbad av prostatan. Nu var de inte längre tålmodiga, infödingarna som inte förstod sitt eget bästa, utan deras arbete hade ett värde. Det insåg de när bolaget vägrade lova dem sin heder tillbaka utan istället drev med dem och utlovat ytterligare lönesänkningar. Så brakade helvetet löst och liksom i övriga Sverige åren innan storstrejken förlorade arbetarna när dammet lagt sig. Aron fick smör av disponenten för att skvallra och som han redan var lite av en driftkucku blev det inte direkt bättre. Smöret möglade och n’smörjudas, ”förlovt med fröken Höger”, blev inte mindre hånad för det. Han hade sålt sina kamrater för smör han aldrig hann äta, och som ytterligare singel i såren fick han sparken senare när bolaget ansåg honom opålitlig för att han visat ånger och arbetsvägrat längst av alla när LO organiserade alla strejkers moder 1909. Det är ingen enkelsidig bild; den sneda, fule karln var inte ond per definition, utan ytterligare en ensam inavlad tålmodig, vrängkåt dräng likt så många andra. Men när den sista hedern tas ifrån mannen, pengar, lycka eller fritid har han ju aldrig haft, har han inget kvar utom avgrunden. Ett hål i isen och tretti kilo sten svidandes i en påse på ryggen.

Ryggsäcken och järnspettet var tungt att bära tillsammans och han svettades mycket, men det var inte mycket att tänka på, för han var alldeles ensammen inne i sig och ingen ensamhet är så våldsam och obönhörlig som den när en förtappad går sin sista marsch mot förtappelsen i det landskap som heter Västerbotten.