Don’t want no (…) black magician

Nu är klockan snart ett på natten och jag ska strax lägga mig och kolla på Arkiv X.

Den soliga delen av dagen spenderade jag med två sysslor: För det första sökte jag jobb. Reviderade mitt CV och skickade ut massa ansökningar, typ sex-sju stycken. Bra sådana också. Ska fortsätta imorn. När jag ansåg mig klar gick jag ut och satte mig på en grässlänt bakom huset i solen och läste No Logo. Brände nästan sönder ryggen, men det är rätt åt kroppen. Dum hud som inte bildar pigment fort nog. Nördbögsbokmalsjävelstönt liksom. Vill vara inomhus och slappa framför datorn när man kan steka, lyssna på fågelsång och öka risken för hudcancer med 175% istället!

På CSI: Miami nyss var det en kille som hade en sån där vedervärdig raggningskurs där slisk tar betalt för att lära mindre begåvade slisk hur man skaffar lösnummer. Avsnittet i sig var/är måttligt intressant men kul var att hans karriär var på väg spikrakt uppåt vilket han, förutom genom att äga en jättevilla och vara rik, illustrerade med att säga att hans ”website has a thousand hits per day”. Nu är avsnittet visserligen två-tre år gammalt, men internettrafiken har mig veterligen inte förändrats nämnvärt sedan dess. Alltså: min blogg är nästan (märk väl; nästan, och bara på en riktigt bra dag) lika populär som hans, förvisso fiktiva, hemsida där han lär ut förförelsens inte särskilt ädla konst och som rimligtvis borde vara mer intressant för skaran intellektuella amöbor som huvudsakligen befolkar world wide web än en svensk arbetslös akademikers förvirrade, bittra svamlanden om vad som är fel i världen, skanderanden som att allt utom gammal sur marxism-leninism är irrläror konstruerade av djävulen och adeln samt ställer frågor som varför punkumentaries i SVT alltid fokuserar på onödiga bortglömda popproggband som Kriminella Gitarrer och Tant Strul och sån skit istället för bra och viktiga band som Vrävarna, Oral, Tatuerade Snutkukar och Besk. All heder åt mina besökare alltså!