Ditt hem är min borg, pt. II

Satt på vägen hem från skolbiblioteket och läste Naomi Kleins No Logo från 2000. Den är taffligt översatt i vissa avseenden, och spretig så det förslår, men efter 200-300 sidor blir den riktigt effektiv. Om än med vissa amerikanskt/kanadensiska reformistfittiga förbehåll (upp med ett finger i luften och hojta ”men det finns också MÖJLIGHETER” och jag ba nä) målar den upp en mer eller mindre kolsvart bild av den nya postmoderna marknadsekonomin där hela livsstilar, länder och kulturer mutas in, där allt kan köpas och gör det också och nåde dig om du vågar dig på att själv använda företagens logotyp de kört ner i halsen på dig och fått dig att älska på ett sätt som stöter sig med deras image. En ogenerat vulgär,  totalitär marknadsfascism utan anspråk på att ens producera bruksföremål säljer masstillverkad geist och livshållning på flaska. En skola utan sponsorer kallas ett hot mot vår fria livsstil och mot företagandet; varje mans och kvinnas rätt att söka sin egen lycka!

Ve den frihet man inte har möjlighet att utnyttja. Bespara mig den.

Även om jag inte är någon främling inför vare sig retoriken eller de uttjatade truismerna skadar det inte att höra dem igen. Om inte annat så för att det ytterligare övertygar mig om att den idiot som fortfarande tror att kapitalism och frihet löper parallellt ens i någon mån är hopplöst fastnaglad på den intellektuella efterkälken. Anledningen att så många fått för sig det är troligtvis, förutom två sekler av med kadaverdisciplin inbankad massmedial propaganda, att en begränsad, lokal marknad ter sig så mysig vid första anblicken. Ett torg med en slaktar Karlsson, en grosshandlar Bengtsson och en skrytsam men vänlig borgmästare. En skräddare vid namn Stridh (han slogs mot ryssen i vinterkriget) som i utbyte mot ett par riksdaler syr dig en väst du kan stoltsera med på söndagsmässan. Du jobbar med att göra högkvalitativa saker eller viktiga livsmedel som du säljer mot pengar du byter till ett par rejäla stövlar nu när skördesäsongen så smått börjar nalkas. En leverfläck kan vara både personlig och tilldragande, åtminstone oförarglig, men ett aggressivt malignt melanom som förökar sig på dina friska cellers bekostnad och till slut leder till en kvalfylld död i en svettig, urinvåt fattigsäng är inte lika charmigt. Det är dit vi är på väg. Det finns inga osynliga marknadslagar, monopolkapitalismen ser inga etiska, juridiska eller ekonomiska gränser. Och utan att fullskaligt estetiskt, fysiskt, verbalt krig mot den på alla fronter har vi bara apokalypsen att se fram emot.

Men går det så långt har bolagsdirektörerna innan dess hunnit sätta sig på första bästa Aniara till det för deras skull fräscht nyterraformade Mars. Tro mig.