Workhorse – Born to Lose

Jessicas historia ska in imorgon (idag). Därför jobbar jag som besatt. Nu dags att sova tre-fyra timmar för att sedan återgå till en påtvingad djupstudie i efterkrigstidens folkhemskorporativism, kalla kriget, fascistiska statskupper i sydamerika och socialdemokratins svek mot arbetarklassen när de övergav löntagarfonderna typ 1980 eller när det nu var. Men först:

Dagens fundering. Nuförtiden ska allt vara lättläst. Bloggar ska bestå av 90% bilder och 1% text. Resten smileys och utropstecken. Korta meningar som dessa. Gärna listor. ”Vad jag hatar mest just nu” etc. Därför tänker jag marknadsanpassa min blogg i fem minuter och göra en ”dagens”. Och den lyder som följer: Varför, när exempel ska tas på tänkbara framtida stordåd i amerikanska filmer och tv-serier, exemplifierar man alltid med ”the cure for cancer”? Jag menar, vi vet ju hur man botar cancer. Man isolerar tumören och strålbehandlar den. Går inte det pumpar man patienten full med cellgifter och hoppas att kräftan hinner dö innan värdkroppen. Det är faktiskt så nära en ”cure” man kan komma. Vi har ”the cure” (nej inga Robert Smith-skämt nu jag orkar inte) mot lunginflammation också, ändå dör folk i det. VI HAR THE CURE FOR CANCER! The cure for AIDS vore ju onekligen ett betydligt större genombrott. Men är det för politiskt känsligt i det värdekonservativa USA än idag? Tål att tänkas på. Hade man skojat mer om det istället för cancer kanske fler medicinstuderande och forskare uppväxta i sitcomtraditionen hade försökt redan på 80-talet och då hade vi haft Freddy Mercury kvar att lyssna på och skratta hjärtligt åt där han mustaschar runt och tjuter tonsäkert till musik som är en blandning av easy listening, ”hårdrock” och orkesterdike vid musikal.