The righteous go in blazing fury

Uje Brandelius startar klubb i Sthlm, i Pet Sounds bar. Popvänstern ska den tydligen heta. Jag gillar’t! Ett initiativ med goda intentioner, men vägen till helvetet kantas ju av just sådana, som bekant. Jag är så vänster att det rinner ur örona på mig, men jag vetefan om jag skulle gå ändå. Politik hör förvisso ihop med musik, ännu mer än med idrott, sex, poesi och arkitektur t.o.m., men vänstern är ”pop” mest i Stockholm, och särskilt bland de som är ljummet vänster. Doktor Kosmos är ganska dåliga. Sen blir det väl lite av en lätt historielös, ”kaxigt” självironisk snuttifiering – vilket är typiskt för vänsterpartiet som Uje tillhör, den förrädaren – av en rörelse man bör ta på fullaste allvar, åtminstone med tanke på namnet. Erik Zsiga ska inte få tillträde till vårat vokabulär. Brandelius är helt säkert något på spåren när han vill tvinga in socialismen i det offentliga forumet genom att vädja till vårt gemensamma mediaspråk, men jag hade föredragit ett namn med smak av samma gråtrista, bittra, sovjetnostalgiska överklasshat som skiner igenom i pappersutgåvan av Proletären. ”Eländighetens eländighet” ska man tänka när man sitter där och super sig redlös. ”Jävla utsugarsamhälle”.

Mastodons Crack the Skye (2009) blir mindre och mindre medioker. Faktum är att Oblivion, Divinations, titelspåret och The Last Baron är riktigt skitbra spår, men kan ta ett tag att liksom absorbera. Jag saknar fortfarande röjet, proggen och aggressionen på Remission (2002) Leviathan (2004), men i jämförelse med Blood Mountain (2006) är den klart bättre. Progressivare säger vissa, melodiösare och flummigare säger jag. Men bättre. Lik förbannat.

Fr.o.m. idag har jag en vecka på mig att skriva tenta i litteraturvetenskaplig analys. Det kommer bli svårt, men kan mycket väl lyckas. Sedan blir det full fokus på uppsatsen, där jag ska leda i bevis att det finns magiskt realistiska drag i Musikanternas uttåg (dvs. att den uppfyller åtminstone några av kriterierna för genrebeteckningen). Jag ser likheter, om än inte genetiska eller explicit intertextuella (så en komparativ, sidledes analys med t.ex. Marquez eller Allendes arbeten går inte); en viss smak av blut und boden-motiv, generationsfrågan, den geografiska platsmystiken. Narrativet är likaså bångstyrigt, men den svenska litteraturen från 1900-talet med samma centrering på bonde- och arbetarklass som tidigare nämnda Marquez (främst) är bättre än den övriga jag läst. Ingen unken machizmo och ingen sån där ”härligt frisläppt”, socialistiskt korrekt avdramatiserad syn på sex. Tvärtom. Det är tungt, skamfyllt och skäl till förträngning och tystnad. Så ska det vara. Kallbrand, tuberkolos och skitkall, evig vinter där ingen är glad. Aprilhäxan blev jag nyss klar med också. Förjävla bra. Väldigt annorlunda, och jag har aldrig läst en bok som lyckats åstadkomma ett rejält spektrum över de olika inför varandra ambivalenta perspektiven på folkhemmets social- och mentalvård och det sociala arvets komplexitet. Den börjar med kritik men glider över i ganska kalla konstateranden om att människor ofta är själviska, imbecilla och inte kan ta hand om sina egna barn utan fördärvar dem istället. Där den tekniska, avhumaniserade behaviorismen misslyckades med att ge människor självrespekt och värde bestal den utbyggda socialtjänsten möjligheten för alkoholiserade, sadistiska eller allmänt olämpliga föräldrar möjligheten att ännu mer gröpa ur ur sina barn. För den tomheten går i arv, vilket Aprilhäxan pekar på (och det är det, tillsammans med tidshoppen, som gör den magiskt realistisk; de surrealistiska, andliga greppen är överflödiga och lite påklistrade). Det sociala arvet måste brytas. Utan gemensamma riktlinjer och en stark solidaritet människor och demokratiska instanser emellan är det inte möjligt.

Nu strax ska jag planka mig iväg till Gojo Fasika där jag och Jessica har en ”date” eller vad man nu säger när man redan är ihop och bara äter ute men inte åker hemifrån samtidigt. Jag kommer äta som fan. Hungrig som en varg. Tills dess ska jag sätta i mig en näve chips och en Circle Master. Är inget fan av dyr konstig ekologisk ale trodde jag, men det var jag tydligen.

Lodjurets historia

Nu var det minst ett kvarts sekel sedan jag skrev här. Bäst jag snabbt som attan går igenom några av de viktigaste saker som har hänt eller händer just nu.

Antropologen Claude-Lévi Strauss, eller ”Strukturalismens Partykung” som han kallades av sina vänner (mig), har gått hädan. Han betydde inget alls för mig förrän förra året då vi tvingades läsa en hel del om och av honom på kulturvetarlinjen. Han blev hundra år! Visst låter det lite som att jag överdriver? Som när en glass kostar hundra kronor fast det bara är ¨typ 19 (dyrt dock)? Eller när Hovets Presstalesman Elisabeth Tarras Wahlberg är hundra år eftersom det känns så eftersom hon var hovets presstalesman i sexhundraförti år (minst)? Det må låta så, men Claude-Lévi Strauss blev faktiskt hundra år. Sur jävla gubbe som är så intellektuell och konstigt marxistisk att han vägrar dö. Han kunde varit far till Sartre men överlevde honom med 61 år. Hård som granit. Vacker som en svan.

Jessica och jag ska ha semester isär en helg. Vi tycker det behövs. Vi ska inte ha promiskuöst sex med lätt överviktiga (men tillgängliga) främlingar för att ”ta reda på vad vi känner” eller så, vi ska bara hänga. Men inte i samma lägenhet. För även om man bor i en tvåa kan man gå varann lite grann på nerverna och bli lite tveksam till saker och ting. You know the deal. Jessica drar iväg någonstans ett par dagar, och hit kommer istället Peter, som på beställning. Han och jag ska spela tv-spel, gå på museum och raisa roofs över hela stan. Eller rättare sagt; vi ska spela TV-spel, och sent omsider släntra iväg till en astrist, vuxen krog med få gäster och dyr öl där vi halvnyktert småförkylda kan beklaga oss över att livet är skit och ryggen gör ont och fantamig om inte solfan slocknar också. Fast det kanske blir museum ändå… Det är ju faktiskt jävligt schysst med rasbiologi och gamla uppstoppade djur som står helt onaturligt.

Avtalsrörelsen är ett gissel. Facket kräver speciallite pengar för att inte göra chefen arg. Arbetsgivarorganisationerna svarar genom att spyr ur sig floder av arbetarhat och brunblå floskler där ord som ”finanskris” och ”utrymme” och ”konkurrenssituation” återfinns samtidigt som de delar ut friska miljarder till aktieägarna och ännu fler friska miljarder i bonusar till sina lönnfeta jävla nazistborgardrägg till VD:ar som äter små barns hopp och skiter svält för massorna. Må det bli er en läxa: tro ALDRIG en kapitalist när han klagar över sitt företags ekonomi. Har de råd att ösa pengar över sig själva och sina pedofilpolare i investmentbank och Svenskt Näringsliv har de råd att betala ut 2,6% mer i pröjs till de som fixar pengarna åt dem från början. Välbärgade jävla parasiter. De är rika som troll. ALLTID. ALLTID RIKA. Och det är aldrig NÅGONSIN synd om dem.

Aftonbladet skriver om avtalsrörelsen på ledarsidan. Men från en helt uppochnedvänd, underlig, kryptokorporativistisk vinkel där man ska kunna undvika att hota samförståndet, denna Saltsjöbadsrelik till ideologiska pest. Traditionell socialdemokratisk historielöshet och illojalitet (precis som LO:s ynkliga bud egentligen). Den enda lösningen är givetvis att strejka och sabotera och slåss så utav bara helvete tills allt går i stann och kapitalisterna flyr till något skattefritt semesterparadis (där lönnrånmördare senare givetvis alltid kan hitta dem och skicka dem till helvete, tänk på det) och revolutionen kan börja. Produktionsmedel. Mmm. Smaka på det ordet! Det kan bli vårt en dag, min son.

Nu ska jag fortsätta att läsa svåra skolsaker eftersom jag ligger närapå tre månader efter vad gäller det. Heltidsjobb och heltidsstudier är en inte helt konfliktfri kombination. G’natt!

Det är hårt därute

Jag visste att risken var stor att jag skulle få gå efter den här veckan, så jag gick och frågade chefen om referenser. ”Jo, om det nu är min sista vecka här så undrar jag om referenser och så…” ”Sista vecka?! Nej det får vi väl verkligen inte hoppas!”. Det var halvt förväntat, och delvis ett spelat replikskifte. Undrar om alla auktoriteter finner någon slags vriden njutning i att först förbereda en på att ”verksamheten kanske behöver bantas”, hålla en på halster och låta en nervöst förnedra sig i en tillvaro av osäkerhet tills de kan lätta ens bördor och liksom känna vilket inflytande de har eller om det bara gäller såna som basar över inhyrda metallarbetare. Jag vet inte. Det är en diaboliskt maktkamp, allt det där. Men till syvende och sist är det ju inte fel att få jobba kvar, även om samma osäkerhet kommer infinna sig som ett brev på Posten varje veckoslut och även om förlängningarna bara blir på veckobasis. Jag tjänar hyfsat och har både en arbetsplats att gå till och smörja dödsmaskinens kugghjul med mitt anletes svett, och en lägenhet att vila upp mig i för att kunna fortsätta arbeta, det är det inte alla som har minsann.

Jag har börjat lägga ut lågkvalitativa ljudklipp på myspace under artistnamnet Nicanor Marklund i den oanständiga, och påhittade, konstellationen Jordfästning. När gladiator började göra det innan mig, fast under namnet Televerket, fick det liksom flödaren att bäga över. Jag insåg att vafan. Vi börjar bli gamla nu, alla vi som hade punkband och moped och folkölsfester och grandiosa visioner i tonåren ute i glesbygden. Våra bästa år har vi bakom oss och skulle man slå igenom som musiker nu skulle man vara veteran redan från början enbart p.g.a. av sin tunga börda av ändlösa år spenderade på alltför mycket annat än uppvigling, våld och epokgörande konstnärligt arbete. Man skulle inte vara ung och arg utan en smått indignerad farbror. ”Fritidsmusiker”. Kanske intressera sig för hifi-ljud och spännande konsert-dvd:er. Hoppet är ute och kreativiteten kan flöda. Alltså sökte jag reda på ett .wav-ljud på den externa hårddisken (credigheten och värdigheten är så långt borta att jag glömt bort hur den känns) och la ut det. Det är ett par ackord spelade på en elorgel i den sedan länge nedlagda grundskolan i Stensträsk. Om man lyssnar noga hör man spökröster (nej). Jag är obstinat och lovar i alla fall att aldrig lägga ut något som låter ens minsta bra eller genomtänkt. Ett instrument i taget eftersom jag är så ensam. Ingen sång kommer höras förutom det slentrianmässiga stönandet av apati jag gärna utstöter när jag tvingas genomlida mina styckens uselhet.

Nu kommer helt oprovocerat en hel radda bilder jag tagit med min telefååhn de senaste veckorna.

Kantpressmaskin från sent 80-tal. 250 ton. Långsam slutrörelse. Ett teknologiskt under och på många sätt civilisationens krona, bl.a. eftersom den får hela sin omgivning att bli sepiafärgad. Innan såna fanns fick man bocka 10mm-plåt för hand!?! Nej självklart inte. Det går ju inte. Ingen precision.

Förr dog fabriksarbetarna av tuberkolos, skörbjugg, under lämmar krossade skallar, öppna sågklingor, skott från militärers gevärspipor och stenlunga. Idag dör vi av små skärsår i fingrarna som blöder jävligt mycket och läker illa.

Eller av lite grisigare huggsår i armarna som oåterkalleligen förstör tatueringar.

Ibland belönas vi för våra köttsliga uppoffringar genom kungöranden såsom dessa.

Men som tur är kan man om man har tur mötas av dystopiska scenarier om man lyckas ta sig hem. För att liksom väga upp allt det jobbiga.

Måste ju kommentera lite nyheter och länka till Aftonbladet för att få besökare också.

Han den där Björklund som är ansvarig för regeringens mål att kraftigt försämra skolan har tagit ett snedsteg och råkat övertyga sitt parti att de ska plädera för ett återförstatligande av skolan. Tyvärr inte friskolorna då, utan de kommunala. Men ändå. Jag har vridit och vänt på argumentationen för att hitta det hörn där högerspöket gömmer sig (vill t.ex. bäverolofsson göra någonting i något sammanhang någonsin kan man slå sig i backen på att det i förlängningen syftar till att förbjuda fackföreningar) men har inte funnit det. Det verkar som att jag för första gången i mitt liv kan komma att säga ”i den frågan går jag helt på Folkpartiets linje”. För faktum är ju att den kommunala skolan är ett misslyckande av episka mått. Fattiga kommuner är de med störst behov inom utbildningsväsendet, bl.a. p.g.a. många invandrare och stora sociala problem. Men det är de rika kommunerna som har de resurserna. Ergo: staten ska ta från de rika och ge till de som behöver det. För övrigt är kommuner bara obehagliga ändå och ska ha så lite makt som möjligt. Den kommunala maktens korridorer befolkas till huvuddelen av korrumperade socialdemokrater som haft samma post sen 1987, blåser hela budgeten på kickoffs, ägnar sig åt intrikata men arroganta undanflykter i lokaltidningarna när de vägrar bygga rullstolsramper och fiser sedan slött. Utom i t.ex. Stockholm och Borås där samma korridorer istället befolkas av frimurare som stjäl från lågavlönade och ger till sig själva eller till kärnkraftslobbyn. Inte mycket bättre det.

Hair glittering with confetti

Idag har flera bra saker hänt.

1. Jag har upptäckt lite musik genom att slå över till P3 Rock en stund (det enda bra programmet på P3).
2. En kollega kom på att att de kemtvättade arbetsböxerna ingen använder är free-for-all. Således tog jag på mig ett par.
3. Mitt första nummer av Proletären har kommit. Den berättar sanningen för mig och har omedvetet retro layout.
4. Någon inom media utöver Sverker Olofsson har äntligen påpekat vilket jävla skit platt-TV är. Fult också. Bögigt.

Lite sämre nyheter är att jag antagligen bara får jobba nästa vecka också, sen blir det ut i kylan. Situationen som en av tusenden av industrins rättslösa legoknektar är ganska fasansfull om man tänker efter. När man jobbat på en plats i tre månader, eller mer, har man spenderat nästan lika många timmar där eller på väg dit som hemma. Hur medveten man än är om det faktum att det primärt handlar om att sälja sin kropp och sin tid i utbyte mot monetär kompensation som man ändå behöver för att leva så är det oundvikligt att det inte dröjer länge innan man inte vill därifrån. Vi är vanedjur. De flesta av oss måste ändå jobba, så naturligtvis vill man ha trygghet och en ryggrad att bygga kött kring i högsta möjliga mån. Hur blödigt det än må låta är ju människor ömtåliga, och vi blir förbannade när man släpar runt på oss och vi inte får göra oss hemmastadda. Marknaden hatar sådana mänskliga tillkortakommanden för den hatar mänskligheten. När den numera allmänt vedertagna propagandametoden, att få folk att tro att de är ”fria” och ”flexar” för att man tvingar dem att byta arbetsplats och arbetsuppgifter stup i ett, fallerar återstår bara att slå dunstret ur våra ögon och få oss att inse att de faktiskt kan tvinga oss. Vilket är det som sker. Det är ju inte så att firman pröjsar randstad 300, och randstad mig 115, spänn i timmen av god vilja. Min anställning hänger per definition på en skör tråd eftersom jag inte ens ÄR anställd, så det är ju knappast så att man vågar ställa krav. Det suger. Ska jag nu ha ett jävla jobb och betala skatt och bidra till välfärden (egentligen bidra till statskassan som socialmoderaterna sedan kan ge till sina polare i banker och sånt) ska det fan vara ett riktigt jobb. Tycker man.

Jag är inte helt inne på det där med att gå i skolan heller faktiskt. Började kännas bra att ha en inkomst. Men så rycks man upp med rötterna och måste lägga det där med att fundera på att spara till pensionen, agitera högljutt och okunnigt så arbetskamraterna skäms och skriva arga insändare till IF Metalls medlemstidning fast men inte är med i IF Metall åt sidan. Men en sak ska de jävlarna veta; FRISTADSBÖXET BEHÅLLER JAG!!

Moloken från Umeå gör ganska schysst ritualistisk stonernoisepostdoomkängcore-musik med Rwake-, Minsk- och Cult of Luna-vibbar (tänker INTE nämna Neurosis, allt ska fan jämföras med dem nuförtiden). Aningen mer minimalistiskt. Mycket fokus på basen. Egentligen bättre än ”ganska schysst”. Dock gillar jag inte namnet. De har så goda intentioner med det, jag förstår verkligen vilken poäng de vill göra, vilken känsla de vill frammana, jag förstår nästan hur de kom på att de skulle heta så; svenska ord är ju så vackra, som Vemod, Handgemäng, Envåldshärskare och Bruksort. Lite ordlek med den babylonske eldguden också, och själva m:et, och konsonanternas konsonant ”k” frammanar associationer till hårda ord som Mammut, Koma, Kross och Mastodont. Fast med mystisk touch. Som någon slags uråldrig totem. Tänkte de. Men tyvärr. Namnet Moloken funkar inte fullt ut. Verkligen inte. Myrsloken hade varit bättre. Hehe. Det var lite roligt faktiskt. Vill du heta Myrsloken med mig?

Nu ska jag göra pulvermos och tjöttbular eller thücklingbürgh. Till det ska jag dricka ett glas vatten, kanske med en multivitaminbrus i. På morgonen kommer Jessica hem till vår stökiga lägenhet. Då säger jag hej och välkommen hem älskling och så blir hon glad och städar. Drömscenariot alltså. Antagligen hjälps vi åt att städa istället. Det blir bra, jag ska ändå inte jobl imorn eftersom det är fredag.

My my my, let it rip

Idag sände SR Minnen en kortversion av en intervju från 1969 med Sara Lidman, när hon besökte sina föräldrar i Missenträsk. Det var helt fantastiskt. Jag stannade upp vid kantpressen och skrattade rakt ut flera gånger över hennes våldsamt smittande spirit of ‘68-optimism. Dialekten däroppe har inte ändrats eller ens naggats i kanten på fanimig 40 år. Intervjuarens stockholmska var ju som i en journalfilm parad med ”Dom kollar oss mods”-söder-kisiska (som inte är ett dugg exklusivt för just söder sjukt nog). Idag skulle man tro att han skojade om han pratat så bland folk. Saker förändras ju, och särskilt dialekter. Men inte i norra västerbotten inte. Där moderniseras inget. Nej nej. Samma nästan högtidliga, öppna betoningar av a-ljud, samma predikande, fostrande men ändå ödmjuka och på något vis avlägsna ton. Men ur just Saras mun lät det faktiskt riktigt vackert till på köpet; jag tänker ju henne som en urgammal, knarrig och babblig tant med idiosynkratisk bångstyrighet som främsta kännetecken. Men bilden här var annorlunda. Ett sånt där porlande skratt som vackra kvinnor som kommer bli mördade har i amerikanska skräckfilmer från 60-talet hade hon också. Jävligt roligt att lyssna på. Hon berömde den lokala kyrkan och sin kyrklige far för att de stödde gruvarbetarstrejken (som hon själv naturligtvis var helt euforisk över) men när han bräkte i bakgrunden om att jo, menvisst, men, de måste ”laga felen” så att en bra lösning kan nås och alla kan bli nöjda, förtydligade hon med allvarlig ton att inget kan bli riktigt bra ”innan arbetarna äger produktionsmedlen”. Då stannade jag pressen igen och led med alla på fabriken som inte lyssnade på P1 just då.

Sen var det, i kraftig kontrast till Lidman-inslaget, någon slags försök till debatt mellan höger- och höger-centerblocken. Toblemona (HAHAHA den kom jag på själv just nu) sa att det var minsann Reinfeldt som förstört a-kassan och inte finanskrisen! Minsann! Så det så! Jävla skitsossekäringjävel, hon vill ju inte ens reparera skadorna mer än kosmetiskt. Stackars Ohly. Han försöker kompromissa med sina försynta små förslag till åtminstone någon form av marginell rättvisa, lite höjd bolagsskatt så att de som skapat krisen och har ALLA pengar också ska tvingas vara med och betala välfärden åtmistone lite; lite förmögenhetsskatt; lite mer sjukvård; lite mindre skattepengar till amerikanska krig och kanske en slant till skolan. Men miljöpartiet och sossarna ba nä. ”Företaaahg” vrålar dom och bäverolofsson i diabolisk kör. När en kollega på rasten sedan berättade om en liten detalj i firmans anställningspolicy rann bägaren över för mig. Jag gjorde det alla riktiga karlar med valkiga nävar och ryggrad skulle gjort: jag skrev en dikt på mobilen. Såhär går den (och håll i åtanke att den inte handlar om någon specifik, utan mest en känsla, en ideologi, ett paradigm):

Du är din egen chef numera! Du får mer över i plånboken. Du tar order.
Du vänder på slantarna, skippar tv-licensen, klagar över huvudvärk och åker kommunalt.
Du dricker kaffe och tar en treo. Det gör ont när knoppar brister, och när du kissar då såklart.
Du löneförhandlar själv med mössan i hand, bockar, tackar, står på egna ben och vantrivs helt av egen kraft!
Du är en motvillig entreprenör på verkstadsgolvet, med värkande rygg, giftig olja i blodomloppet och finsk sisu och gnosjöanda så utav helvete. Du är inte oersättlig bara så du vet.
Du har magen full utav cancer och huvudet fullt utav tvivel.
Du är din egen chef nu för vi spekulerar bort din pension på börsen.
Du betalar för våra kriser, du slipper facket, du kan konkurrera med dina egna kolleger, du är fri.
Fri som en fågel!
Det gör ondare när du kissar.
Skitont.
Vi slår ut dina tänder.
Du dör, din jävel.
Dukar under, går hädan, skjuts som en jävla hund, manglas och mals till pellets.
De värmer ska du veta.
Mvh
/Regeringen Reinfeldt-Sahlin

Det är en av de sämsta dikter någon någonsin skrivit, men allt ser ändå lite kontemplativt och viktigt ut i kursiv stil. Jag skrev en annan dikt också, den heter ”Jag bor inte i den här staden” alternativt ”Svält”. Den är lite bättre, men inte bra. Haha. Det är sånt jag gör på jobbet. Nä men allvarligt, jag har jobbat som fan och imorn blir det mer för en annan inhyrd stackare är syk. Så jag får ta halva dagpasset också. Massa pengl blir det men tungt. Trots allt ska jag dock inte klaga. Visserligen är det bästa med att ha ett arbete att komma hem när man slutat för dagen, men man ska inte vara otacksam heller. Det vore värre utan, och det finns värre platser att jobba på. Mycket värre. Idel vänliga själar i fikarummet, långa ej avdragsgilla resor och lite ont i knä och rygg är bättre än att gå runt hemma eller på kaféer och dega och vara exkluderande filosofvänster, dra på sig csn-skulder och tro att man är konstnär fast man mest tillgodogör sig andras skapande.

If Valhalla lies beyond the grave

Enligt Aftonbladet (som f.ö. aldrig förr omnämnts i denna blogg) är Torsås den kommun i Sverige med lägst andel alkoholnyttjare med riskbeteende. Ganska nykter kommun alltså. Det tror jag inte på alls. Torsås är som vilken liten nedläggningsdrabbad stackars helgalkishåla som helst, men möjligtvis med en förnekelseproblematik av episka mått. Men å andra sidan är ganska många därhemma frireligiösa. De dricker ju inte, det kanske hjälper statistiken lite… Och nog fan är det där med supandet på landsbygden till stor del en myt; städerna är ju värre i alla avseenden. Att folk är feta i Arjeplog är för mig likgiltigt, jag skulle hellre bo där än i Torsås (eller Sthlm för den delen) i alla fall. Eller var det Arvidsjaur jag gillade? Det var det nog. Skitsamma. Tomt på folk och ren luft och jävlar anamma skaffa körkort och skjut älg och drick kaffe med mycket socker. Så vill jag ha det. Käften full av snus och magen full av tjernobylcancer och vi flytt’ int’.

Firman där jag är inhyrd för att bocka plåt, och kanske lära mig att fylla någon annan funktion om jag får stanna länge trots att jag saknar truckkort, är i huvudsak befolkad av idel vänliga själar. Det är bra med en sådan arbetsplats. Särskilt kvällsskiften är nice. Jag är som ett bokstavsbarn på fritids. Har ”svårt för stora grupper och mycket liv och rörelse, han blir lätt distraherad då, men är väldigt intelligent!”. Haha nä. Jag är social som ett mongo. Men nog fan är man mer produktiv när sällskapet är litet och tempot schysst. Inget sporadiskt vrålande om kuk och fitta på språk man inte kan, och inte heller vill kunna, från alla håll. Ingen Annika Lantz som skojar rutinmässigt i radion. Ingen chef som kommer och tittar ett par gånger om dagen och tamefan alltid lyckas timea in nedslaget i sin tidsstudierond just när man står och läser ett sms. Bara hårt arbete, P1-intervjuer med sura tyska konstkännare i lurarna och fokus. De har ännu inte ringt från Randstad och jag har inte vågat fråga produktionschefen, så jag vet inte om detta är min sista vecka. Kan så vara. Ryker jag nu hängde jag i alla fall med ett tag; jag ”överlevde” (det finns ett bättre ord men jag har glömt det) 5 eller 6 bemanningsboyz som faktiskt kom senare än mig och om värsta högkonjunkturen dyker upp och de lediga jobben ba sprutar över Moder Sveas barm får jag ju jobb nån annanstans inom metallindustrin rätt lugnt. Hellre mig långhåriga jävel fast arier som är lite halvdan med tider men jobbar bra och har disciplin samt kan stava till sitt namn, än någon blaséartat machokonservativ, kriminell gangsta-bilbrännare i moppemustasch som går liksom hiphop-hjulbent och som hatar kvinnor (fast så får man inte säga för då splittrar man arbetarklassen, ”förtryck i sidled” som Pontus Lundkvist gärna säger om och om igen) liksom.

Apropå rasism förresten (jag vet inte riktigt om jag var ironisk där nyss eller om jag menade det; det beror i så fall inte på ”nysvenskarna” generellt eller de på jobbet, som alla är kanongöbbar, utan på de gapiga våldsamma jävlar som finns överallt på tåg och tunnelbana och som får mig att tänka ”avskaffa socialbidraget och inrätta arbetsläger i stället samt stäng gränserna för alla inklusive svenskar som åker på semester”) så är en fördel med att inte bo i Torsås att man inte långsamt indoktrineras av den där äckliga högstadienazismen man till viss del var en del av genom att på något underligt vis vara ”med” i den. Liksom ironiskt, och ursäkta sig med att det var ens kompisar och att det ju inte var nazism på riktigt. Egentligen är det en vedervärdig människosyn, den där glesbygdsfrämlingsskräcken. Jag slits alltid mellan mig själv. Å ena sidan får det rent explicita arbetarklassföraktet på universitetet (särskilt bland psykoanalysfalsifierande jävla genusvetar-pseudomodebloggsbrudar som har ÅH färgglada leggings och kallar all religionskritik som inte riktas mot specifikt kristendomen för ”rasism”) det att svida i hjärtat. Faktiskt, jag blir sårad eller bitter mer än arg. Å andra sidan skulle världen inte vara bättre om alla hade gått fordonsteknisk och bosatt sig på malmen. Det skulle blivit en värld av hundar. Skällande, gläfsande, jävla hundar som åker till Karlskrona för att supa. Inte för att alla skulle sakna kapacitet till något slags kritiskt tänkande, utan för att det inte skulle finnas några exempel att följa. Allt skulle vara att meka med bilar och att bli förtryckt och vara stolt över det. Vara grabbig och tycka att det där med böcker och all kunskap inte relaterad till porrfilm, shootfighting eller att köra bil runt runt är rentav BÖGJÄVEL tills det kokar över av saliv i munnen. Det lilla progressiva som överlevt 90-talet och idogt försöker fostra de arbetande massorna i klassmedvetenhet skulle slås ut till förmån för någon konstig Torsås-variant av amerikansk patriotism. ”Kritik mot min Fredrik är kritik mot mig” tänker ju gärna glesbygdsrasisterna. Eller de skulle i alla fall tänka det om Rikskansler Reinfeldt skulle gå ut och öppet förklara krig mot feminism och invandring och vara lite mer Ultima Thule. Det är det som saknas. Det där med skatterna och att överföra pengar från välfärden till kapitalisternas fickor är ju redan grejat.

Nu ska jag steka köttbullar och hälla dem i min mun. Sen ska jag somna till Millennium. Åh så bra serie. Nästan för bra.

I’m a bag of joy

När jag satt och läste studielitteraturen på tåget hem från jobbet inatt insåg jag helt apropå att jag förbisett något ganska viktigt i det mail gladiator fått från Roland Lysell som var ämnat att klargöra vem av oss som hade minst, eller mest, fel i den infekterade debatten gällande E. A. Poes hemvist på den litterära ”skalan” (där jag inte hade mindre fel än honom, som jag först tyckte mig ha, utan lika mycket eftersom författaren i fråga verkade inom en så pass egen skola, punkt). Protomodernism var tydligen ett begrepp omöjligt eller fruktlöst att använda eftersom, nu citerar jag: ”Protomodernist är nog också att ta i; protos kommer ju av grekiskans ord för ”förste/första” och motsvarar i sammansättningar vårt eget ur- eller för- (vilket innebär att det mesta kan vara proto-)”. Parentesen är ju helt befängd. Det mesta kan inte alls vara ”proto-” någonting. Det inom populärvetenskapen hemmahörande uttrycket ”proto-man” – som används som ungefärlig synonym till apmänniska eller människoart vars latinska beteckning inte bär förledet ”homo”, t.ex. Australopithecus afarensis – skulle alltså kunna betyda trilobit, eftersom trilobiten kom före människan och säkerligen spelade roll någonstans i dennas utveckling eftersom den också var en flercellig organism? Det är förvisso sant att protomodernist är att ta i när det gäller just Poe, även om jag fortfarande tycker det är lockande för att det låter så fränt, men det är ändå ett rimligt antagande att ordet skulle betyda ungefär ”modernism innan den modernistiska rörelsen”, dvs. ett verk som bär på ett embryo till modernistiskt resonemang (kult kring slutledning, [pseudo-]vetenskapsdyrkan och ett intrikat konstruerat regelverk för formfulländning i just fallet Poe som visserligen inte är modernistiskt men pekar snett och halvdant åtminstone i den riktningen bl.a. eftersom det bröt så tydligt med de förhärskande romantiska idealen). Det förändrar ingenting vad gäller den gamla dispyten i sig, jag nöjer mig med Lysells klargörande eftersom man nog inte kommer närmre än så, och egentligen är det väl en petitess i vilket fall, men det är lite underligt att han inte vägde de orden noggrannare. Förväxlade han pre- och proto- kanske?

Apropå modernism önskar jag att jag vore modernist. Kritisk mot allt men fanatisk och martyr. Men det är jag inte. Jag bär postmodernismens tunga ok av sarkasm, apati och intellektuell lättja med mig vart jag än går.

Aftonbladets kommentatorfält

Jag tittar inte på TV eftersom den enda antennsladd jag har är för kort. Ska köpa ny när lönen kommer, men tills dess klarar jag mig med böcker och TV-spel. Ibland går jag dock in på aftonbladet.se eftersom de ofta gör stor sak av allt som händer på TV. Igår var det tydligen Här är ditt liv med Sven Wollter (utöver fotbollen då, men den förtiger jag och hoppas att resultatet glöms bort). Kanske man skulle sett, Sven Wollter är 99 år gammal och en duktig skådespelare, som dessutom till skillnad från de flesta inte förfallit till slapp nostalgi med förbehåll gällande sin politiska gärning utan står rakryggad kvar på de förtryckta folkens sida. Detta är kommentatorfältets stammisar inte sena att påpeka. De har så fel på alla tänkbara vis i allt de yttrar sig om att deras svammel nästan tvingar mig att skaffa partibok igen. Systerparti till Baader-Meinhof?! Vad i hela friden tänker de med!? RAF var för det första inget parti och kunde därmed inte ha ”systerpartier”. För det andra var och är Kommunistiska Partiet, dåvarande KFML(r), motståndare till såväl terror som politisk metod som till de västtyska mördarnas påstådda representativitet för den progressiva arbetarklassen. Inte heller har några dödslistor någonsin upprättats med Partiets goda minne. Men att jubelidioterna som reggar sig på aftonbladet.se för att kunna kräkas dynga tror på vandringssägner förvånar mig inte. Sven Wollter är f.ö. inte heller den enda offentliga person som är medlem i, eller har gett sitt stöd till, Kommunistiska Partiet, RKU eller verksamhet organiserad av dem genom åren. Anders Wendin (Moneybrother), Dennis Lyxzén, Joakim Thåström, Nabila, Peter Birro, Lasse Brandeby, Roy Andersson, Claes Eriksson och Claes Malmberg är några andra, så det skulle bli fullt upp för högerbohemerna och de obildade polemikerna på internet att hata om de skulle döma dem efter samma mått som Sven, vilket de kanske gör förresten. Och nej, ingen av de jag nämnde har blivit ”lurad” till att publicera texter i Proletären, bidra med låtar till musikprojekt eller skänka pengar till insamlingar och göra det publikt. Anders Wendin bemötte till och med kritik från en recensent i DN, som – vid recensionen av jubileumsplattan Rebell 10 år – svängde sig med en sådan antydan, via ombud på RKU:s kongress 2004 (där jag själv företrädde lokalorganisationen i Kalmar).

Ikväll ska jag vara flegmatiskt arrogant med hjärtat till bredden fullt av pyrande hat och ångest och käften full av snus tittandes på Les Diaboliques (Henri Georges Clouzot, 1955) med en kall lättöl och en ljummen fryspizza bredvid mig. Kanske lira lite Albert Odyssey eller UFO: Aftermath för att sedan vid läggdags runt tolv läsa torra, svåra böcker jag inte ens låtsas att jag förstår till fullo trots att jag är halvbakad litteraturvetare. Eller så skiter jag i böckerna och kollar på taskigt rippade gamla avsnitt av Millennium med systemet fullt av vilobringande Propavan istället. Jävla bra serie det där.

You rode upon a steamer toward the violence of the sun

Det här inlägget handlade från början om att jag tyckte det var bra att Obamalamadingdong vann Nobels fredspris (och får därmed chansen att träffa den ständigt aktuelle svenske knugen) eftersom det gjorde Staffan Heimersson (en sedan 20-talet känd utrikeskorrespondent med moralistiskt grundade Richard Pipes-/Staffan Skott-åsikter som han anser sig ha rätt att hela tiden svänga sig med eftersom han bott på många hotell och burit khakifärgade kolonialistkläder fler gånger än någon kan räkna till genom åren) ledsen. Han hade givetvis hoppats på någon buddhistisk kontrarevolutionär i asien. Men det blev så tråkigt att jag raderade det. Jag kan inte stå för det. Barack Obama är visserligen en bättre president än George Wyvern Bush, men att vara mindre dålig än den sämsta ledaren för en stormakt genom alla tider är ingen bedrift, det förtjänar åtminstone inte något fredspris. Jag håller med Linderborg på Aftonbladets kulturblogg; det känns inte så fredligt att lägga över Irakkriget på skattefinansierade privata mördarbolag, trappa upp det sjuka, kontraproduktiva – f.ö. snart tio år gamla, grattis! – kriget i Afghanistan och dessutom helt ignorera sitt internationella flaggskepps-vallöfte att stänga koncentrationslägret på Guantanamo Bay. Att Barack Obama är mulatt är ett framsteg för medborgarrättsrörelsen i USA, om än bara på pappret, men för att komma med århundradets underdrift lämnar ambitionerna i Washington mycket övrigt att önska.

Idag fick jag ett stort paket från Bokus. Det innehöll, förutom den faktaspäckade essäsamlingen Litteraturvetenskap – en inledning, P.O. Enquists Nedstörtad ängel & Berättelser från de inställda upprorens tid och Brian Aldiss sci-fithriller Non-stop även Hatets sånger: Tidig svensk socialistisk diktning (1885-1910). Sistnämnda var egentligen lätt överflödig; jag har redan de flesta dikterna på .pdf i burken, men inte alla. Pocketformatet är dessutom utmärkt eftersom boken kan ligga i väskan till hands om man vill hitta fräna citat, och den var billig. Jag la ner den efter fem minuter. Vertigo förlag, liksom de flesta anarkister, trotskister och annat löst folk, tänker nog ”provokation” när de öppet tar ställning mot alla former av levande socialism (även om socialistiska stater [som Laos, Kuba, Kina, Vietnam, Sovjet åren innan Moskvarättegångarna och Libyen] i flera fall krossats under sin byråkratiska tyngd, eskalerat till statiska diktaturer eller svepts med i den friedmanska vågen av ekonomiska utpressningar från IMF och USA, erbjuder, eller erbjöd, de historiska alternativ till det nyliberala hegemoniska tyranni under vars blodiga vingar provokatörer som Vertigo tryggt vilar och kan vara nostalgiska i fred; dessutom är den marxist-leninistiska ideologin inte död till skillnad från t.ex. trotskismen och mordbränneriet som metod) utom de misslyckade försöken att begå enstaka direkta aktioner till stöd för den oförverkligade utopin de kan vara postmodernt nostalgiska kring, men jag tänker ”skärp er”. Förordet är taffligt och pinsamt, omslagsillustrationen rentav vedervärdigt smaklös. På hemsidan skryter de som de trendigt noveltyradikala postnihilister de är med att Leon Larsson minsann blev sågad av både borgerliga tidningar och ”stalinisterna på Norrskensflamman”. De sätter likhetstecken mellan honom och sig själva (wtf liksom!) och brölar att de minsann lyckas uppröra såväl stalinister som borgerlighet. De befinner sig i en autonom icke-politisk mitt alltså. Imponerande.

Många av dikterna är mycket bra, trots att de ofta svävar i ett socialfilosofiskt vakuum. Metaforiken är fuldumt omedelbar och språket tillräckligt autodidakt för att tilltala mig, även om diktarna känns mer frustrerade á la våldsimpregnerad 1800-talssymbolism än ”råbarkade” (som Vertigo gärna vill ge sken av). ”Liberalerna” är ett fantastiskt litet stycke av Sigvald Götsson som är giltigt än idag, även om det med fördel hellre appliceras på Socialdemokraterna (Vänsterpartiet inräknat), som tagit sekelskiftesliberalernas roll som trubbiga frasradikaler som mest agerar bromskloss, än på Folkpartiet. Det finns stycken som bara känns dästa och snedvridna också. ”Ljusbringaren” och ”Hvem är du Lucifer?” återfinns bland dem. Det är tydligt att förlagsredaktörerna valt dem för att stärka sina egna slarviga hypoteser om att det skulle finnas någon slags koppling mellan satanism och egalitära samhällsrörelser. Även detta återknyter starkt till romantiken, och då särskilt överklassintellektuella i allmänhet och P. B. Shelley i synnerhet, då symbolen med djävulen som kämpandes på människornas sida och underblåsare av mänsklig uppfinningsrikedom inte finner stöd i skriften, vare sig man tolkar den hermeneutiskt eller politiskt (möjligtvis om man nyttjar någon långsökt absurdmarxistisk 60-talstolkning om alla uppror i vilka sammanhang som helst som uttryck för sociala spänningar). Någon levande sav i den blinde gudens torra trädstam är han knappast (Prometevs har förvisso fler sådana egenskaper, men man kan alltid hänvisa till intertextualitet, så där är det kanske bäst att hejda sig) enligt andra än djävulsdyrkande slentrianmisantroper eller ateistiska provokatörer; det messianska tusenåriga riket (Vakttornets kitschillustrationer ftw!!!) har fler likheter med den socialistiska slutgiltiga syntesen än vad armageddons påföljande sju år av satanisk själaskörd, pest och krig har. Eller Gehenna för den delen. Men man får hålla i åtanke att sekelskiftessocialisterna åtminstone delvis var arkitekterna bakom, och dialektiskt påverkade av, den unga futurismen. Tekniska framsteg till vilket pris som helst sågs som progressiva vapen i kampen mot en stagnant borgerlighet och för den superindustrialistiska gryningen som i teorin skulle leda till världsrevolution, och alla symboler för motstånd mot den kristna konservatismen och den parasitära samhällsklass den agerade alibi åt var giltiga. Där befinner vi oss inte idag, även om mörkgrå titaniska ånglok och onödigt stora kugghjul det sprutar gnistor från och ryker om är bland det coolaste som finns.

I’m gonna raise your roof

Igår bytte jag skift med en annan randstad-anställd, Salih, för att få jobba kväll idag. Detta för att jag hade skola i förmiddags. Som jag missade. Fail. Men det är alltid skönt att jobba kväll; produktiviteten ökar av någon konstig anledning när man får stå i sin egen värld, lyssna på radio och fokusera på arbetet. Få metallspetor i fingrarna, ont i vaderna och blodsmak i munnen efter alltför många muggar dåligt automatkaffe.

En konstfackprofessor och konstnär (no shit) körde Tankar för dagen i P1 idag. Hon tyckte att beläggen för att tiggarna som spridit sig som en löpeld i Sverige skulle vara organiserade av kriminella ligor var dåliga, eller obefintliga, och såg artiklarna i media om detta som ett uttryck för ett kallare samhälle. Sen drog hon paralleller till sin mormors far eller nåt sånt som kom till Sverige utfattig, försörjde sig som gårdfarihandlare, gick nästan back, men kom på fötter och var företagsam, och i räkenskaperna bara ett år efter hans migration till landet återfanns posten ”gåva till fattig”. Man är alltså mer benägen att ge till fattiga om man kan se sig själv i den situationen. Det är säkert sant, det förklarar också varför det alltid är de allra mest välbärgade som bräker högst i protest mot minsta antydan om att en mindre skattehöjning kanske vore på sin plats medan vi låginkomsttagare i gemen ligger eoner före i solidaritet. Men jag ser inte tiggeriet som något man ska lära sig acceptera ändå. Jag ger inte en spänn till zigenarkvinnorna som lägger inplastade lappar med foton på barn på sätena i pendeltåget. Jag tror inte på dem. Romer, hemlösa och papperslösa får trots allt idag år 2009 pengar av socialen, särskilt om de har barn, det behöver man inte vara medborgare för. De är inte fattigare än jag var när jag var arbetslös, skuldsatt, hungrig men inte svältande och låg flera månader efter med hyran. Däremot tömmer jag gärna växelfacket åt insamlingar jag litar på, Stadsmissionen och ett antal Palestinainsamlingar t.ex. Jag har en ganska pragmatisk inställning till inrikes välgörenhet; jag tror inte att soppkök och härbärgen skulle avlasta det offentliga så pass att de omedelbart skär ner ytterligare och på så vis i förlängningen minska tyngden i den förbannade skyldigheten till gemensamt ansvarstagande som trots allt finns kvar, även om risken finns där. Lewi Petrus sa det bra när bröderna i Filadelfiaförsamlingen inte tyckte att kyrkan skulle använda huvuddelen av sina knappa resurser till att hjälpa de ensamstående rättslösa mödrarna med syfilis och tuberkolos i sekelskiftets Stockholm med motiveringen ”staten har i uppgift att hjälpa sådana som dem”: ”Men det gör den ju icke.” Vad återstår? Att låta dem dö? Kväva sin medmänsklighet för principen?

I p1 diskuterades också en ny fransk dokumentär med titeln Déchets, le cauchemar du nucléaire. I den redovisas siffror från det internationella atomenergiorganet IAEA som visar att flera miljoner ton kärnavfall dumpats i havet sedan 50-talet. Detta pågår fortfarande i bl.a. Frankrike (400 000 liter kärnavfall från La Hague dumpas vid kusten varje dag) och England, och inte heller är själva urananrikningen en direkt klimatsmart process för att komma med en kraftig underdrift. En av mina svagheter är min postmoderna kärlek till krigsnostalgisk patriotisk masskultur, futurism och destruktiva dystopier. Mutanter i skuggan av det stora atomkriget. Genmanipulerade Mad Max-krigare som slåss med utomjordingar om jordens knappa resurser i en öken med få men häftiga djur. Men för att blicka bortom det ironiska romantiska skimret: gammastrålning fungerar på så vis att det tränger genom huden och skadar cellernas dna-struktur. När celler, som inte är kända för sin intelligens direkt, försöker bygga upp sig själva igen gör de ofta fel; muteras eller ruttnar. Ergo: cancer. Inte nya coola egenskaper. Endast kortare livstid. Ärftliga defekter. Sjuklighet. Detta är kärnkraft. Plutonium-239 som återfinns i kärnbränsle har vid exploateringstidens slut en halveringstid på 24 000 år. Kopparkapslarna som man i Sverige ska slutförvara dem i har av forskare på KTH bevisats vara odugliga (inte utan protester från kärnkraftslobbyn givetvis). När jag stod vid maskinen på jobbet och kontemplerade kring detta insåg jag att jag just fått min fråga om varför OH VARFÖR borgerligheten i Sverige är så otroligt för atomkraft trots att de väl omöjligtvis kan tjäna omedelbara pengar på den personligen (vilket annars brukar vara deras främsta drivkraft) besvarad: de hatar allt organiskt liv i universum och vill se det lida några korta generationer för att slutligen tyna bort för alltid. Möjligtvis överlever björndjuret, amöban och ett mindre antal mikroorganismer några månvarv längre innan även de dukar under. Cirkeln är sluten. Ett sataniskt antiklimax. Nyliberal vrede och evig, iskall, döv, blind, kväljande död.