Uje Brandelius startar klubb i Sthlm, i Pet Sounds bar. Popvänstern ska den tydligen heta. Jag gillar’t! Ett initiativ med goda intentioner, men vägen till helvetet kantas ju av just sådana, som bekant. Jag är så vänster att det rinner ur örona på mig, men jag vetefan om jag skulle gå ändå. Politik hör förvisso ihop med musik, ännu mer än med idrott, sex, poesi och arkitektur t.o.m., men vänstern är ”pop” mest i Stockholm, och särskilt bland de som är ljummet vänster. Doktor Kosmos är ganska dåliga. Sen blir det väl lite av en lätt historielös, ”kaxigt” självironisk snuttifiering – vilket är typiskt för vänsterpartiet som Uje tillhör, den förrädaren – av en rörelse man bör ta på fullaste allvar, åtminstone med tanke på namnet. Erik Zsiga ska inte få tillträde till vårat vokabulär. Brandelius är helt säkert något på spåren när han vill tvinga in socialismen i det offentliga forumet genom att vädja till vårt gemensamma mediaspråk, men jag hade föredragit ett namn med smak av samma gråtrista, bittra, sovjetnostalgiska överklasshat som skiner igenom i pappersutgåvan av Proletären. ”Eländighetens eländighet” ska man tänka när man sitter där och super sig redlös. ”Jävla utsugarsamhälle”.
Mastodons Crack the Skye (2009) blir mindre och mindre medioker. Faktum är att Oblivion, Divinations, titelspåret och The Last Baron är riktigt skitbra spår, men kan ta ett tag att liksom absorbera. Jag saknar fortfarande röjet, proggen och aggressionen på Remission (2002) Leviathan (2004), men i jämförelse med Blood Mountain (2006) är den klart bättre. Progressivare säger vissa, melodiösare och flummigare säger jag. Men bättre. Lik förbannat.
Fr.o.m. idag har jag en vecka på mig att skriva tenta i litteraturvetenskaplig analys. Det kommer bli svårt, men kan mycket väl lyckas. Sedan blir det full fokus på uppsatsen, där jag ska leda i bevis att det finns magiskt realistiska drag i Musikanternas uttåg (dvs. att den uppfyller åtminstone några av kriterierna för genrebeteckningen). Jag ser likheter, om än inte genetiska eller explicit intertextuella (så en komparativ, sidledes analys med t.ex. Marquez eller Allendes arbeten går inte); en viss smak av blut und boden-motiv, generationsfrågan, den geografiska platsmystiken. Narrativet är likaså bångstyrigt, men den svenska litteraturen från 1900-talet med samma centrering på bonde- och arbetarklass som tidigare nämnda Marquez (främst) är bättre än den övriga jag läst. Ingen unken machizmo och ingen sån där ”härligt frisläppt”, socialistiskt korrekt avdramatiserad syn på sex. Tvärtom. Det är tungt, skamfyllt och skäl till förträngning och tystnad. Så ska det vara. Kallbrand, tuberkolos och skitkall, evig vinter där ingen är glad. Aprilhäxan blev jag nyss klar med också. Förjävla bra. Väldigt annorlunda, och jag har aldrig läst en bok som lyckats åstadkomma ett rejält spektrum över de olika inför varandra ambivalenta perspektiven på folkhemmets social- och mentalvård och det sociala arvets komplexitet. Den börjar med kritik men glider över i ganska kalla konstateranden om att människor ofta är själviska, imbecilla och inte kan ta hand om sina egna barn utan fördärvar dem istället. Där den tekniska, avhumaniserade behaviorismen misslyckades med att ge människor självrespekt och värde bestal den utbyggda socialtjänsten möjligheten för alkoholiserade, sadistiska eller allmänt olämpliga föräldrar möjligheten att ännu mer gröpa ur ur sina barn. För den tomheten går i arv, vilket Aprilhäxan pekar på (och det är det, tillsammans med tidshoppen, som gör den magiskt realistisk; de surrealistiska, andliga greppen är överflödiga och lite påklistrade). Det sociala arvet måste brytas. Utan gemensamma riktlinjer och en stark solidaritet människor och demokratiska instanser emellan är det inte möjligt.
Nu strax ska jag planka mig iväg till Gojo Fasika där jag och Jessica har en ”date” eller vad man nu säger när man redan är ihop och bara äter ute men inte åker hemifrån samtidigt. Jag kommer äta som fan. Hungrig som en varg. Tills dess ska jag sätta i mig en näve chips och en Circle Master. Är inget fan av dyr konstig ekologisk ale trodde jag, men det var jag tydligen.
Kantpressmaskin från sent 80-tal. 250 ton. Långsam slutrörelse. Ett teknologiskt under och på många sätt civilisationens krona, bl.a. eftersom den får hela sin omgivning att bli sepiafärgad. Innan såna fanns fick man bocka 10mm-plåt för hand!?! Nej självklart inte. Det går ju inte. Ingen precision.




