Re-visiting Live’s Ridge

I fredags drog jag och Jessica till Borås för att bevista (och, var det tänkt iallafall, fotografera) en spelning med min gode vän Daniel på ett bröllop i obygden utanför Alingsås. Dock strulade det ihop sig med bussgods, så Jessicas systemkamera stannade på cityterminalen och vi åkte dit endast beväpnade med mobiltelefoner och ett någorlunda gott humör.

Jag tog bussen några timmar före Jessica eftersom hon jobbade så när jag kom hade jag en hel kväll att döda. Mötte upp med Rex af Regelverksborgh på Bishop’s Arms där han bjöd på en öl och en jättedyr men god hambürgher. Det var snällt av honom, och det var underhållande att sitta och säga “blabla” en stund, som jag har för vana att göra. Bröllopet nästa dag var kul, främst p.g.a. gratis mat och alkohol, och spelningen var riktigt schysst trots att deras låtlista var synnerligen begränsad av situtationen; förutom lite Maiden och sånt blev det mest “sommarhits”. Men jag tog ett 50-tal bilder iallafall och eftersom det ändå inte syns vilka låtar de spelar blev några av dem riktigt bra.

Daniels lägenhet är så skitig att den mer liknar insidan av en död mögelätande jätteorganism än ett hem. Själv är han en hederlig, tillmötesgående, snäll och tillika musikaliskt begåvad karl, men som sagt… Lägenheten. En sådan fasa. Inte blev det heller bättre av att han nyligen blivit med katt; såna är ju inte kända för att vare sig städa efter sig eller gå på toaletten med någon vidare precision. Den lekte även sönder två stulna ölburkar så att de pös ner halva packningen med jästdoftande kolsyrevätska. Bland annat. Söt var den dock, och det är ju inte katten som har ansvar för lokalvården. Den har ju inte ens händer liksom. Eller mandat att bruka det disponibla kapitalet på rengöringsmedel och hushållsnära tjänster, som så väl hade behövts. Vistelsen i lägenheten innebar dock att jag träffade Timmy igen (han kom på besök för att snylta på Daniels öl och tjöta lite), vilket var trevligt. Egentligen var det enda goda jag såg med Borås nu när jag var där efter två års exil några av vännerna man fick där. Förutom Vrävarna och den fina omgivande naturen då såklart. Annars känns stället förbrukat på något vis, så det känns inte lockande att flytta dit igen.

Jag har inte tid eller ork att hamra mer på tangenterna nu eftersom jag ska äta mat, tvätta kläder och spela Stonekeep med en kopp skitstarkt kaffe i den ena handen och en tjock Dostojevskijroman i den andra, men för att kompensera bristen på skrivna ord slänger jag upp några bilder. Håll till godo. Ditt svin.

En slags interiör i hjärtat av Daniels “lägenhet”. Själv tycker han om att ha på sig en Pink Floyd-tischa och pilla med sitt Xbox360.

En midsommarstång i Alinge Texas som bestämt sig för att pryda sin lekamen med en frimicklarlogga.

Daniel och keyboardisten i bandet (Prime) spelar folkhemshits i sepia.

De där boråsarna vet minsann hur citationstecken ska användas!

Någon i skogen utanför Sjöbo röker ofantliga mängder gräs! Haha nej det var inte så kul. Förlåt.

Eldoradorulen var någonstans runt 2006 Sveriges bästa pizzeria. När jag förväntansfullt gjorde ett återbesök hade de bytt bagare och betyget blev “hyfsat”. Handens pizzeria är numera bättre, även om Eldorado fortfarande rankas högt.

Figure in black, pointing at me

Igår klarade jag Silent Hill (2007) på mobilen. Det tog en dryg timme, kanske lite mer. Väldigt kort men utan tvekan spelvärt; särskilt då det inte direkt är legio med en så tragisk och ödesmättad intrig i ett mobilspel. Jag har Silent Hill mobile II (2008) också, som är en fristående fortsättning. Fler vinklar finns där (vilket gör det till en aningen friare upplevelse) samt lite vassare grafik, men olycksbådande nog är själva spelet ett par kilobyte (förresten, om någon vet hur i helvete mobilspel kan vara så ofattbart små trots att de innehåller rejäla mängder grafik och ljud så berätta det för mig; så sär-effektiva kan väl inte algoritmerna vara i jämförelse med andra spel?) mindre än ettan så tyvärr lär det vara kortare. Ska spela det på vägen till Borås, dit vi antagligen åker på fredag för att besöka Daniel, sitta och sura med en ljummen öl och fotografera hans band när de lirar covers på ett bröllop. Lär nog lira en del Nowhere och Might and Magic II (har inget med Heroes-serien eller den gamla DoD-inspirerade PC-dungeon crawlern att göra) också, då de båda överraskade mig mycket positivt när jag provspelade dem igår kväll.

Imorgon blir det till att leta restkurser på universitetet här i Knugliga Kukhufwudstaden för Örebro känns inte så lockande enligt Jessica – och jag vill ju inte gärna flytta dit själv. Hon har säkert en poäng i att det skulle bli lite knaggligt att byta stad ännu en gång; dessutom vill jag gärna fortsätta på min linje. Vi ska även ringa facket och kolla hur godtagbart det egentligen är att få 75 spänn i timmen (även kvällstid) för att sedan inte ens ha möjlighet att sjukskriva sig och dessutom få stå ut med omotiverade utskällningar/kollektiva bestraffningshotelser via mail. Och som grädde på arbetets hårda mos ska jag försöka traggla mig igenom Bröderna Karamazov. På återläsande!

The throgs are getting restless again

I morse när jag läste DN upptäckte jag att deras politiske kommentator Henrik Brors var smått frustrerad och upprörd över hur Lars Ohly understår sig att våga påstå att staten bör öka sitt ägande samt sätta tak för hur stora privata banker får tillåtas bli. Jag blev glad och slängde iväg ett mail till Lars fansite och sa att detta innebär att jag troligtvis kommer rösta på Vänsterpartiet i valet nästa år. Det är tråkigt att Ohly inte längre kallar sig kommunist men att (v) fortfarande kräver utträde ur EU samt vill förstatliga saker är gott nog för mig. Några riktiga socialister ställer ju inte upp i riksdagsvalet så hellre eftergivna reformister än… de andra alternativen. Historien har ju visat att mitten-vänsterregeringar öppnar för mer radikala rörelser (troligtvis genom att i någon mån legitimera dem) och att den högst spekulativa men vanliga idén att totalitära högerregimer (som t.ex. Centerpartiet i regeringsställning, tänk er den fasan!) “tvingar fram” ett motstånd från arbetarrörelsen i allt väsentligt är helt felaktig. Dessutom impade karln på mig i Aftonbladets läsarchat där han särskilt krossade “Sebastian_liberal” och “BS”.

1996 köpte jag Stonekeep. Det hade en frän box med många såna där “game of the month”-klisterlappar och ett lite 3D-tillpiffat skelett på så för en 12-årig Johannes boende i glesbygden med endast en dator, Warhammergubbar och lite hårdrocks- och punkskivor att underhålla sig med på fritiden var det rena drömmen. Om det hade funkat. Vi som växte upp på 90-talet minns att spel funkade i ungefär 40% av fallen; det var lite av trial and error att köpa spel. Det var dock min farmor som betalade, och det följde med en snyggt designad (tänk gulnat pergament-layout i hög papperskvalitet) fantasynovell i bokformat som skulle fungera som prolog till spelet så jag behöll det. Dessutom funkade det hos min gode vän och bandkamrat Christopher, som hade en aningens bättre PC än jag (bl.a. fungerade introfilmen till Worms på den utan att hacka, hi-tech som fan), så vi spelade hos honom. Kom inte ens halvvägs, men jävlar så kul vi hade. Jag har idag tappat bort boken (läste aldrig hela trots att jag var riktigt skaplig på engelska redan i mellanstadiet) och boxen med CD-ROM och manual ligger väl i nån flyttlåda nånstans, men spelet är lika kul som jag minns det. Det är ett barn av sin tid; redan när det kom kritiserades det för att vara överhypat då det kostade flera miljoner att göra och tog fem år, för att det inte var full rörlighet utan 100% gridbaserat och för att det hackade. Inget av det rör mig i ryggen. Jag gillar FMV-karaktärer som filmats och klippts ut från en greenscreenvägg och jag ÄLSKAR stela dungeon crawlers trots att jag har kasst lokalsinne. Det hackar självklart inte heller på min sex år gamla burk som trots allt är i runda slängar 20 gånger så bra som de rekommenderade specifikationerna. Ljudet och specialeffektsgrafiken (typ spells och cutscenes) är dessutom i toppklass (något som uppmärksammades redan när det begav sig och höjde medelbetyget) och även om intrigen är ganska enfaldigt fantasy-ish är det charmigt så det förslår. Levelsystemet är helautomatiskt, rättar sig efter de skills du använder mest istället för att tvinga dig att dela ut xp, och ibland är det riktigt otäckt och klaustrofobiskt när man börjar bli låg på hp och pixliga goblins slänger kranier på en från alla håll. Åksjukan vänjer man sig snabbt vid; den beror dessutom med största sannolikhet på att spelet är gjort för att spelas på en 14″-skärm och inte 17″. Rekommenderas starkt, liksom ett annat nytt abandonwareförvärv: Comix Zone (Sega, 1995). PC-versionen kruxar men det funkar lika bra som Mega Drive-ROM. Emulatorerna nuförtiden är ju i princip felfria.

“I am Wahooka the Great, or, if you prefer, The Great Wahooka!” En av de första NPC:erna man stöter på i Stonekeep.

Där finnes ingen kung som upp till himlen höjes

Han måste ha talat med Nicanor Markström ganska ofta under det tidiga 70-talet, Per Olov. Grubblat och frågat, tolkat och grubblat lite mer. Och börjat skriva. Det blev en annorlunda historia också. Sömlöst skiftande narrativ mellan P.O. själv, Nicanor och Elmblad, med en och annan avstickare till en allvetande berättare eller ett och annat karelskt krigsbarn, samt en ovan och kring detta lagd ramberättelse så anspråkslös, vanmäktig och bitter att den i förlängningen blir episk, vilket väl antagligen också var syftet. Det är en saga, en slags prosaisk släktkrönika, om tålamod, ensamhet, heder och sjudande vrede. Lewis resa (1998) var en av de bästa böcker jag läst under förra året och Musikanternas uttåg (1978) får väl kvalificera sig någonstans ditåt för Nådens År 2009. Det dröjer inte många kapitel innan man ser igenom provinsialismerna, upprepningarna, monotonin och de geografiska anknytningspunkterna och skådar rakt in i den kolsvarta ursvenska jorden och de däri vilande benen av tusen generationer arbetare som fötts, arbetat, svultit och dött för Gud, Prästen och Bolaget. Han skriver bra. Mycket bra, och man grips av en underlig slags fosterlandsstolthet mitt i allt gränslöst lidande. Det är såhär liv i Sverige levts från Brömsebro till Överkalix, i oräkneliga sekler av slit, möda och oundviklig död i karga skogar, nakna berg, bland mygg, träsk, i åkrar och i bruk. Men så kallt, svart, blodigt och ensamt som i hålorna väst om Skellefte skärgård kring sekelskiftet bleve det nog aldrig söder om Gävle.

“N’smörjudas” kallades han, Aron Lindström, efter att den snedryggade, vindögde tystlåtne karln sålt information om Bureå Fristående Arbetarförening till disponenten och på så vis undergrävt alla möjligheter till facklig kamp. Det var anspråkslösa krav de hade till och med från början; det handlade om att ryktet gick att en företrädare för bolaget kallat dem lata, jobbarna kring Bure. De kunde tåla löner under en femtedel av vad som gick att leva på, 11-timmars arbetsdagar sju dagar i veckan och därmed förnedringen att inte ens få gå i mässan om söndagen men att kallas lata var en dolkstöt de inte kunde vända andra kinden till emot. “Enfaldiga, jävla gudsfromma tålmodiga jävla norrlänningar” mumlade agitatorn Elmblad när han efter att sju år innan strejken försökt uppmana dem att ställa krav på den arbetsgivare som skänkt dem slaveriet, och när han som tack fick kompanistryk och blev bunden vid en tall i skogen, nedskiten, fetlagd, utelämnad och svårt drabbad av prostatan. Nu var de inte längre tålmodiga, infödingarna som inte förstod sitt eget bästa, utan deras arbete hade ett värde. Det insåg de när bolaget vägrade lova dem sin heder tillbaka utan istället drev med dem och utlovat ytterligare lönesänkningar. Så brakade helvetet löst och liksom i övriga Sverige åren innan storstrejken förlorade arbetarna när dammet lagt sig. Aron fick smör av disponenten för att skvallra och som han redan var lite av en driftkucku blev det inte direkt bättre. Smöret möglade och n’smörjudas, “förlovt med fröken Höger”, blev inte mindre hånad för det. Han hade sålt sina kamrater för smör han aldrig hann äta, och som ytterligare singel i såren fick han sparken senare när bolaget ansåg honom opålitlig för att han visat ånger och arbetsvägrat längst av alla när LO organiserade alla strejkers moder 1909. Det är ingen enkelsidig bild; den sneda, fule karln var inte ond per definition, utan ytterligare en ensam inavlad tålmodig, vrängkåt dräng likt så många andra. Men när den sista hedern tas ifrån mannen, pengar, lycka eller fritid har han ju aldrig haft, har han inget kvar utom avgrunden. Ett hål i isen och tretti kilo sten svidandes i en påse på ryggen.

Ryggsäcken och järnspettet var tungt att bära tillsammans och han svettades mycket, men det var inte mycket att tänka på, för han var alldeles ensammen inne i sig och ingen ensamhet är så våldsam och obönhörlig som den när en förtappad går sin sista marsch mot förtappelsen i det landskap som heter Västerbotten.

“Till försvar för DFR Koreas rätt till suveränitet”?! Vet hut slyngel!!

Idag har jag sökt hundra jobb känns det som. En mer realistisk siffra är väl runt sju, som igår. Ett av dem är jag på håret att få; ett bemanningsföretag var intresserade då det nästa vecka skulle behövas montörjobb på en viss mobiltelefonfabrik. Vi får la se hur det går. Förhoppningsvis bra för vår ekonomi är inte alltför stabil, Jessica tjänar bara 75 spänn i timmen och jag tjänar ju som bekant ingenting eftersom jag jobbat med skolan, och hjälpt henne med densamma, fram tills i helgen. Fick förresten B på 1900-talets modernism. Känner mig förhållandevis nöjd.

Crossing the Line heter en dokumentär om en amerikansk soldat som deserterade till nordkorea 1962, som utnyttjades i deras propaganda men ser ett spartanskt liv i den ostasiatiska nekroarkin som vida överlägset ett liv som fattig i USA. Den visades nyss på Svt 1 och var förvånansvärt neutral i sin framtoning i jämförelse med gängse Discovery Channel-propaganda (trots att även denna hade ett grått kamerafilter på alla bilder från t.ex. gatorna i Pyongyang och skräckfilmsmusik så fort de visade nordkoreanska tjänstemän och i värsta fall vanliga medborgare som hade mage att tycka om sitt hemland). Kim Jong-Il är tvivelsutan en diktator, om än inte värre än your everyday CIA-stödda militärjunta, men jag tror inte någon lösning på landets problem ligger i att göra det till ytterligare ett nyliberalt kadaver i stil med Filippinerna, Kina eller Thailand där endast en papphatt som Magnus Betnér kan se det fina med ekonomiska frizoner, totalitära marknadsideologier och sweatshops, en situation där tvångsaborter är lösningen för arbetarklassens döttrar (eller ett liv på bordellen om de känner sig företagsamma) och rovkapitalistisk chockdoktrinär utsugning. I DFR Korea marscherar gossar och flickor på raka led, gymnasticerar synkat och får knappast äta sig till en rejäl, hederlig hjärtinfarkt på McDonalds men å andra sidan; Kina är ju ett strålande exempel på att Marknaden sällan eller aldrig är lika med ökat demokratiskt inflytande för de som själva inte äger ansenliga mängder disponibelt kapital.

Kanske skulle man ta en sväng till paradiset?

Förresten, den typiske DXM-användaren:

Erkänn. Det är lite roligt : )

Don’t want no (…) black magician

Nu är klockan snart ett på natten och jag ska strax lägga mig och kolla på Arkiv X.

Den soliga delen av dagen spenderade jag med två sysslor: För det första sökte jag jobb. Reviderade mitt CV och skickade ut massa ansökningar, typ sex-sju stycken. Bra sådana också. Ska fortsätta imorn. När jag ansåg mig klar gick jag ut och satte mig på en grässlänt bakom huset i solen och läste No Logo. Brände nästan sönder ryggen, men det är rätt åt kroppen. Dum hud som inte bildar pigment fort nog. Nördbögsbokmalsjävelstönt liksom. Vill vara inomhus och slappa framför datorn när man kan steka, lyssna på fågelsång och öka risken för hudcancer med 175% istället!

På CSI: Miami nyss var det en kille som hade en sån där vedervärdig raggningskurs där slisk tar betalt för att lära mindre begåvade slisk hur man skaffar lösnummer. Avsnittet i sig var/är måttligt intressant men kul var att hans karriär var på väg spikrakt uppåt vilket han, förutom genom att äga en jättevilla och vara rik, illustrerade med att säga att hans “website has a thousand hits per day”. Nu är avsnittet visserligen två-tre år gammalt, men internettrafiken har mig veterligen inte förändrats nämnvärt sedan dess. Alltså: min blogg är nästan (märk väl; nästan, och bara på en riktigt bra dag) lika populär som hans, förvisso fiktiva, hemsida där han lär ut förförelsens inte särskilt ädla konst och som rimligtvis borde vara mer intressant för skaran intellektuella amöbor som huvudsakligen befolkar world wide web än en svensk arbetslös akademikers förvirrade, bittra svamlanden om vad som är fel i världen, skanderanden som att allt utom gammal sur marxism-leninism är irrläror konstruerade av djävulen och adeln samt ställer frågor som varför punkumentaries i SVT alltid fokuserar på onödiga bortglömda popproggband som Kriminella Gitarrer och Tant Strul och sån skit istället för bra och viktiga band som Vrävarna, Oral, Tatuerade Snutkukar och Besk. All heder åt mina besökare alltså!

Han trodde att hans tå var också bara en potatis

För några veckor sedan blev jag, på väg hem från skolan, stoppad av en ung käck man på t-centralen. Han tryckte upp ett nummer av DN i mitt ansikte och sa glatt “prova på DN gratis en månad?!”. “Vad händer efter en månad då?” frågade jag misstroget. “Ingenting” svarade han. “Säkert, inte så att ni skickar med en jävla avi man på nåt intrikat vis måste överklaga för att inte tidningen ska fortsätta välla ner på hallmattan?”. “Nä, lovar”. “Bra, annars kommer jag hålla dig personligen ansvarig” sa jag med glimten i ögat och skrev på någon slags lista. Glömde bort incidenten och tänkte att DN:s säkerhetsavdelning buggat mig samt kört kreditupplysning och insett att jag inte har råd med nyliberala morgonnyheter på deras bekostnad, då jag är hårdnackad, sur gammal kommunist som ofta fnyser åt saker och gastar “hejaheja” när Hugo Chavez hotar CIA med stryk. Men så i torsdags morse damp en fet jävla DN ner i lådan med ett brev som sa “hejhärdudinDNgratis, no strings attached lizm”. Schysst.

DN består av ett hundra tidningar varje dag. En heter Ekonomi eller Jobb eller både och eller nåt liknande och handlar om att alla ska bli sitt eget varumärke och marknadsföra sig själva intensivt för att få svettas på mackedonken och bli förolämpad av en inkompetent franchisingfantast för en krona i timmen. Den slänger jag på pappersåtervinningen innan jag ens läst vad som står på framsidan. En annan del heter Bostad och är reklam för dyra bostäder ingen utanför riddarkalendern har råd att bo i. Den slänger jag också. De andra delarna heter t.ex. Kultur och Radio & TV och dem läser jag. Huvuddelen också. Den berättar vad som händer i världen, och sen repeterar den någon av de nyheterna på ledarsidan fast med folkpartistisk vinkling. Det läser jag, och fnyser lite glatt. När man prenumererar på DN är man med i en klubb. De inom klubben hjälper varandra, och deras barn kan få privilegier. De utanför DN blir lätt sämre behandlade; och går man ur klubben kan man hittas i riddarfjärden med kuken avskuren och instoppad i munnen. DN är gjord i renaste guld och väger upp till 27 kg. DN-skrapan är världens högsta byggnad och där bor DN:s 300 miljarder chefredaktörer. Det höga antalet beror på att DN vill “sprida kompetensen” (källa: Spermaharen).

Har f.ö. sett färdigt alla avsnitt av Vilse i pannkakan. På ett subtilt plan rör den vid strängar i mitt undermedvetna och trots att jag bara var fem år 1989 när jag såg det på SVT i repris minns jag intrigen, fast förvanskad. Det starkaste minnet är Staffans röst och att Vilse är en sko med en fot instoppad. Och ett huvud. Obehagligt som fan. Älgen minns jag också, hans röst skrämde skiten ur mig nu 20 år senare. Men fan så bra. Får jag barn någon dag ska de se DVD:n. Ensamma, inlåsta i en skrubb. Och påverkas djupt. Inse att man får ifrågasätta det monetära paradigmet och slå storpotäten på käften. Och att det finns röster i pannkakan.

Ditt hem är min borg, pt. II

Satt på vägen hem från skolbiblioteket och läste Naomi Kleins No Logo från 2000. Den är taffligt översatt i vissa avseenden, och spretig så det förslår, men efter 200-300 sidor blir den riktigt effektiv. Om än med vissa amerikanskt/kanadensiska reformistfittiga förbehåll (upp med ett finger i luften och hojta “men det finns också MÖJLIGHETER” och jag ba nä) målar den upp en mer eller mindre kolsvart bild av den nya postmoderna marknadsekonomin där hela livsstilar, länder och kulturer mutas in, där allt kan köpas och gör det också och nåde dig om du vågar dig på att själv använda företagens logotyp de kört ner i halsen på dig och fått dig att älska på ett sätt som stöter sig med deras image. En ogenerat vulgär,  totalitär marknadsfascism utan anspråk på att ens producera bruksföremål säljer masstillverkad geist och livshållning på flaska. En skola utan sponsorer kallas ett hot mot vår fria livsstil och mot företagandet; varje mans och kvinnas rätt att söka sin egen lycka!

Ve den frihet man inte har möjlighet att utnyttja. Bespara mig den.

Även om jag inte är någon främling inför vare sig retoriken eller de uttjatade truismerna skadar det inte att höra dem igen. Om inte annat så för att det ytterligare övertygar mig om att den idiot som fortfarande tror att kapitalism och frihet löper parallellt ens i någon mån är hopplöst fastnaglad på den intellektuella efterkälken. Anledningen att så många fått för sig det är troligtvis, förutom två sekler av med kadaverdisciplin inbankad massmedial propaganda, att en begränsad, lokal marknad ter sig så mysig vid första anblicken. Ett torg med en slaktar Karlsson, en grosshandlar Bengtsson och en skrytsam men vänlig borgmästare. En skräddare vid namn Stridh (han slogs mot ryssen i vinterkriget) som i utbyte mot ett par riksdaler syr dig en väst du kan stoltsera med på söndagsmässan. Du jobbar med att göra högkvalitativa saker eller viktiga livsmedel som du säljer mot pengar du byter till ett par rejäla stövlar nu när skördesäsongen så smått börjar nalkas. En leverfläck kan vara både personlig och tilldragande, åtminstone oförarglig, men ett aggressivt malignt melanom som förökar sig på dina friska cellers bekostnad och till slut leder till en kvalfylld död i en svettig, urinvåt fattigsäng är inte lika charmigt. Det är dit vi är på väg. Det finns inga osynliga marknadslagar, monopolkapitalismen ser inga etiska, juridiska eller ekonomiska gränser. Och utan att fullskaligt estetiskt, fysiskt, verbalt krig mot den på alla fronter har vi bara apokalypsen att se fram emot.

Men går det så långt har bolagsdirektörerna innan dess hunnit sätta sig på första bästa Aniara till det för deras skull fräscht nyterraformade Mars. Tro mig.

Ditt hem är min borg

Staffan Westerberg är bög, dundersocialist och kulturradikal. Den samlade borgerligheten darrade av fasa när han härskade på Svt:s barnredaktion; Vilse i pannkakan förstörde en hel generation på 70-talet, och mig. Under 80-talets allra sista år (om jag inte minns fel) sändes programmet i repris under vissa kvällar (antagligen som en ironisk gest eller en kulturgärning, redan då var det ju känt för att vara traumatiserande för barn) och jag tittade. Och grät. Storgrät framför TV:n. Det var så jävla otäckt. En tung, kletig aura av gränslös vanmakt vilade över mig dagar och nätter.

Du är för liten för att ha en egen vilja. Din vilja växer i skogen.

När jag ser programmet idag fungerar det som terapi, och jag inser, förutom vart mina mardrömmar kommer ifrån, att Staffan Westerberg är ett geni. Han lyckades med sina intentioner, jag blev ju kommunist till slut.

Workhorse – Born to Lose

Jessicas historia ska in imorgon (idag). Därför jobbar jag som besatt. Nu dags att sova tre-fyra timmar för att sedan återgå till en påtvingad djupstudie i efterkrigstidens folkhemskorporativism, kalla kriget, fascistiska statskupper i sydamerika och socialdemokratins svek mot arbetarklassen när de övergav löntagarfonderna typ 1980 eller när det nu var. Men först:

Dagens fundering. Nuförtiden ska allt vara lättläst. Bloggar ska bestå av 90% bilder och 1% text. Resten smileys och utropstecken. Korta meningar som dessa. Gärna listor. “Vad jag hatar mest just nu” etc. Därför tänker jag marknadsanpassa min blogg i fem minuter och göra en “dagens”. Och den lyder som följer: Varför, när exempel ska tas på tänkbara framtida stordåd i amerikanska filmer och tv-serier, exemplifierar man alltid med “the cure for cancer”? Jag menar, vi vet ju hur man botar cancer. Man isolerar tumören och strålbehandlar den. Går inte det pumpar man patienten full med cellgifter och hoppas att kräftan hinner dö innan värdkroppen. Det är faktiskt så nära en “cure” man kan komma. Vi har “the cure” (nej inga Robert Smith-skämt nu jag orkar inte) mot lunginflammation också, ändå dör folk i det. VI HAR THE CURE FOR CANCER! The cure for AIDS vore ju onekligen ett betydligt större genombrott. Men är det för politiskt känsligt i det värdekonservativa USA än idag? Tål att tänkas på. Hade man skojat mer om det istället för cancer kanske fler medicinstuderande och forskare uppväxta i sitcomtraditionen hade försökt redan på 80-talet och då hade vi haft Freddy Mercury kvar att lyssna på och skratta hjärtligt åt där han mustaschar runt och tjuter tonsäkert till musik som är en blandning av easy listening, “hårdrock” och orkesterdike vid musikal.