Where hearts’re on fire, sparks are thrown

Jaha, nytt år. Kan inte bli sämre än det förra, så jag är rätt optimistisk. Eller, tja, för att förtydliga fanns det bra stunder, bra folk, bra platser och good shit i allmänhet som var wild nice med 2011, men i stort sett härskade mörkret ganska oinskränkt, trots att jag själv tog det skapligt lugnt i jämförelse med åren innan.

Jag är en riktig jävla fuck-up. Skyndat mig fram som en tank på offensiv genom livet (om än inte hela tiden, utan mer i ryck lizm). Kroppen och huvet mår ok, men jag vetefan om hjärtat liksom hängt med. Så, chilla lite nu. Det brukar vara paniken som jagar in en i återvändsgränder.

Skulle garanterat hjälpa om det sociala och politiska klimatet blev lite vänligare också. För det är ett långsamt självmord det vi fuckar runt med nu; nato-krig, privatiseringar och en transnationell miljöförstöring aggressivare än någonsin förr. I värsta fall går kanske jorden under i år. Men förhoppningsvis finns en Gud som inte tillåter det. Eller/och en historisk process som stoppar oss.

En grej till. A Scanner Darkly är en grym film jag kan rekommendera alla med lite erfarenhet av centralstimulantia. MEN: Varför Ayn Rand-boken i självmordsrekvisitan?! Är det pga alieneringen pundaren känner när han totalt förlorat fästet i verkligheten (sånt brukar leda till mental dissocialisering och de ångestsyndrom som medföljer, samt misantropi) eller ska det bara illustrera vilken eskapist han är? Irriterar mig. Dock inte så mycket att det sabbar filmen. Se den om du inte redan gjort det. Pga Winona Ryder om inte annat. Hehe. Hon får knappt några roller. Men hon ser fortfarande ut som 21 när kameran och sminket vill, och hon saknar inte talang.

 

Shit ain’t child’s play

Är nu hos släkten i södra landsändan. Känns fint faktiskt, även om jag såklart inte kan sova, vilket inte är helt oväntat; mina sömnrubbningar har blivit värre sedan jag förlorade jobbet och ekonomin verkligen gått åt helvete, samt att det slutade så dåligt med Nadia. Att helt dodgea fogden kommer bli på gränsen till omöjligt, så det gäller att göra det bästa av en usel situation. I värsta fall får jag flytta ner hit och försöka fixa kneg och bostad in my original hoodz. I somras gick jag i samma tankar, men då hade jag både nice jobb och Nadia som goda skäl att stanna, innan dess ännu niceare jobb och Sanna (in hindsight var det bättre skäl). Nu har jag bara tre-fyra goda vänner och fler chanser till jobb samt min självständighet. Självständighet är inte värt mycket om den bara är teoretisk.

Fysiskt sett är jag dock i förhållandevis god form även enligt SÖS läkare, radialnerven läker långsamt men den läker, och systemet är tokfritt från droger såsom alkohol och zolpidem, men det var ju också många veckor sedan sist min dåvarande läkare var barmhärtig nog att skriva ut det och låta mig sova åtminstone varannan natt. Alkohol har jag tröttnat på, plain and simple, och har aldrig direkt tyckt att baksmällan varit värd festandet kvällen innan men imorgon (ikväll egentligen) ska Anton ha releaseparty för sitt fanzine i sin stuga, så då blir det nog ett par öl och kanske ett och annat glas äckligt, hemgjort vin! Ska bli trevligt. Apropå hel- halv- och illegala substanser är det jävligt nyttigt att umgås med f.d. missbrukare, man märker vilken jävla dödsdrog just alkohol är när exheroinister och -amfetaminister ofta har mindre psykiska och fysiska men av sitt missbruk än nyktra alkoholister – eller barn till såna – har. Däremot har de ofta levt och varit en del av en farligare miljö där man måste ha ögon i nacken och där långsinthet och en slags ”it’s all part of the game”-hederskultur härskar, och är därmed också i högre grad produkter av den omgivningen. Det finns en poäng i drogliberalernas argument att själva brottslighetsstämpeln gör att narkomanen identifierar sig med rollen som kriminell och känner sig tvungen att – medvetet eller ej – leva upp till den rollen, plus att fruktan för auktoriteter alltid ligger på gränsen till förakt för desamma. Men det råder ingen tvekan om saken: dissociativa, psykedeliska och tyngre centralstimulerande substanser ÄR farliga även för (miss-)brukarens omgivning och det ska inte vara ”upp till individen” om den vill bruka eller inte. Alkohol är utan tvekan den farligaste drogen i världen eftersom inget knark kan göra en person så jävla omoralisk som sprit kan, men för tusende gången är det för sent att reglera mer än vi en gång gjorde med motboken. Återinför den! Skitsamma om det innebär ökad smuggling, hembränning och svart marknad med kuponger, minskar bruket i stort med bara 10% eller mer är mycket vunnet.

Nu ska jag inte spela duktigare än jag är. Det är roligt och ibland bra med kemikalier som fuckar med hjärnan eller vidgar vyer, botar medfödda sinnesstörningar eller hjälper människor igenom särskilt tuffa tider. Alkohol särskilt är roligt, och den sociala biten är viktig. Tragiskt att det ska behöva vara så, men jag är inte ensam om att knappast våga ragga hejvilt spiknykter. Det är såklart inte värt konsekvenserna rent statistiskt, men nu är vi där vi är och det är lika bra att göra det bästa av det och åtminstone begränsa drickandet i den mån det är möjligt genom hög alkoholskatt, goda rehabiliteringsmöjligheter och statligt alkoholmonopol för att förhindra priskrig och för att säkerställa att vinsterna går till vård och inte till privata kapitalister som profiterar på levercancer, hustrumisshandel och trasiga familjer.

Tänker mindre och mindre på mitt blödande, trasiga emohjärta. Helt uppenbart ska vissa människor inte försöka om och om igen, och det är egentligen en sjuk social inlärningsprocess som gör att man i någon mån vill äga en annan människa, se deras kött som heligt för en själv. Klart jag vill slippa skämmas över ett ex som jag skulle göra om hon skulle gå och börja ge sig i lag med vederstyggliga stolpskott, men det är ju ett ex hon är och skall så förbli, hennes öde är inte mitt. Det är hennes kors att bära, jag har tillräckligt att skämmas för.

Synd att inte S hört av sig mer än sporadiskt och då mest uttryckt oro över att det skulle gå åt skogen om vi fortsätter träffas trots att cider-/ölfikat gick så bra och saknaden varit så uppenbart ömsesidig (ska dock nämna att jag inte är the scum of the earth; när jag var tillsammans med Nadia var det Nadia jag tänkte på och ingen annan, men alla som följt bloggen mer än sporadiskt vet att det tog tid att komma över S, om jag nånsin helt gjorde det) men som jag skrev nångång; jag är fan ingen hit direkt i alla avseenden. Ska inte förvänta mig att ödet står mig bi jämt, jag är en dålig influens och hon är duktig, disciplinerad och fått genomgå mycket skit redan innan hon kom till Sverige, ska jag kunna stå vid hennes sida måste jag kunna göra det på egna ben. Mycket karma som ska repareras först innan jag kan börja tänka på vare sig nya eller nygamla kärlekar.

Dags att försöka ta mig ett litet sofwl på minst nån timme. Gonatt!

 

…toil and labour will be fruitless…

Jag tog bort/dolde de två senaste inläggen av respekt för mitt och mitt (typ) nyblivna ex privatliv. Var omväxlande förbannad, omväxlande överdrivet villig att clear my name. Kanske blev lite för utelämnande. Borde vara trist och allmän i språket, som jag ska vara i det här skittråkiga inlägget.

Det är helt enkelt över, för gott och för alltid och jag hoppas vi är överens om att vi aldrig ska kommunicera igen, ens by proxy. Vi har gjort varann fruktansvärt illa i perioder, faktiskt oftare led vi än mådde bra. Och så ska det ju inte vara. Vi kommer förhoppningsvis aldrig behöva ha någon kontakt igen; jag är sårad, förbannad, känner mig trampad på, förtalad och förnedrad men jag vet att jag knappast kan deklareras ett oskyldigt offer heller, så varför fundera på hämnd? Jag var fan bra elak jag med, bra ofta. Vi kommer nog aldrig inom överskådlig framtid förlåta varann för de värsta sakerna vi sa men ibland får man acceptera att såren är djupa, variga och inte kan sys ihop utan måste läka ifred och bli till fula ärr. Det finns inget att göra. Vi kan ha förstört varandras liv, åtminstone brukade vi vråla det åt varann då och då när vi bråkade, kanske är det sant att inget kommer bli ens nästan lika bra som det var innan vi träffades och t.o.m. då var ju ingen av oss någon solstråle. Det finns inget gott nu. Ingen som mår bra. I alla fall är mitt självförakt på gränsen till patologiskt självhat, ibland vill jag dö och det gläder dig säkert, om nu något kan göra det.

Skulle hon av något osannolikt skäl be mig om hjälp i en nödsituation skulle jag göra vad jag kan för att hjälpa henne. Det vet jag, inte för att jag är någon överdrivet solidarisk eller fin människa utan för att hon betydde så otroligt mycket för mig och mitt samvete skulle inte tillåta mig att känna skadeglädje och med uppsåt göra henne ännu mer illa genom passivitet eller värre, hur illa hon än vill mig. Så mycket hårda ord har framkastats att minnet av dem inte längre kan såra mig. Kommer aldrig få reda på vad som var sant och vad som var falskt, därför är det meningslöst att grunna på. Vi sätter bara punkt här. Just nu har jag ingen livslust, just nu är det lilla till liv jag hade slaget i spillror och mitt hjärta krossat. Om hon vet om det är jag övertygad om att det är just så hon önskar att jag mår. Hon är hatisk, från grunden. Kan väl inte klandra henne direkt, vi var jävligt sadistiska mot varann nästan dagligen även om jag ibland gjorde försök att återställa, plåstra ihop, övertyga henne om att min kärlek var äkta, något hon passionerat förnekade. Vet inte om hon hade rätt ens längre, allt är bara sönderskurna skuggor och ojämna hjärtslag nu.

Trots allt hoppas jag att hon blir lycklig någon dag, med vem eller vart är för mig likgiltigt. För även om jag skulle vilja vara hårdare än så kan jag fortfarande bli glad vid tanken på de stunder jag lyckades göra henne lycklig, se henne le, hoppas och spontant överlämna sig till mig som om det alltid skulle vara vi trots allt. De var inte många de stunderna, men de fanns. Jag ångrar så jävla mycket att det är meningslöst att välja något specifikt att ångra särskilt, men jag tänker aldrig någonsin säga att allt var mitt fel. Det var det helt enkelt inte. Men tillräckligt mycket var mina förbannade misstag och berodde på min förvridna stolthet för att jag nog förtjänar att må såhär. Det är så pass att jag funderar starkt på att lämna staden. Fly och hoppas på att bli någon annan. Jag spenderar knappt någon tid i min lägenhet. Vandrar planlöst. Äcklas av insikten att jag ibland önskar att hon vore med mig. Och den är ju starkast där. Jag borde verkligen inte sakna henne, men det gör jag ibland.

Jag ska försöka ordna jobb, någonstans i landet. Kanske försöka umgås med vänner, skaffa tjej. Nä förresten, jag tror inte jag vill eller kan hantera ett förhållande, eller förtjänar ett. Kanske inte någonsin. Viljan till det är också slagen i bitar.

Om du läser det här vet jag att du föraktar mig, märktes på hur du lyckades göra mina patetiska men uppriktiga små försök till att skaka tass eller mina små vänskapliga inviter till minikrig, ångande av förnedring. Och jag föraktar dig tillbaks. Tiden vi hade var ett misstag, skiter i om du tycker jag är ditt största eller näst eller tredje största misstag, jag rankar inte själv så för mig räcker det att kalla allt ”fel”. Men om du inte trodde på att jag älskade dig kan du ge dig fan på att jag såvitt jag kan minnas aldrig mått sämre än såhär i hela mitt liv. För vad jag gjorde mot dig, mot oss, för vad jag lät dig göra mot mig, mot oss. Att vi inte fattade tidigare att det var dömt. Om vi båda hamnar i helvetet en dag hoppas jag inte vi gör det tillsammans. Vi skulle nog lyckas göra helvetet till en ännu sämre plats att brinna på.

Lättare trauma på. h. radialnerv

Det är vad jag drabbats av. För andra gången i mitt s.k. vuxna liv har jag sovit så djupt och hårt att armen domnat av totalt. Tar 1-4 månader för skiten att läka. Man kan således varken spela gitarr ordentligt, runka eller slåss. Inget av detta är något jag är karlakarl nog att göra dagligen (nåja) ändå, så vafan. Värre är att det är svårt att skriva sms och cv:n och sånt. Och att tagga nya coola hiphopremixer på last.fm. Blogga är också svårt med fel hand. Alltså nöjer jag mig nu med att deklarera att jag gjort den fetaste Misfitsplaylisten nånsin. I nästan rimlig kronologisk ordning presenterar jag världens bästa punk-/rockband, inklusive vissa förgreningar och exklusivt material. Låt oss säga att första låten är Cough/Cool (1977), mittenlåten är Moribound (1990) och den sista är Black Hell (2011). Men jag utelämnar varken Father (2011) eller ens Scarecrow Man (1999) så ortodox är det sista man man anklaga mig för att vara vad gäller Danzig-/Only-sfären. One Love. De är fan konstnärer och har alltid varit.

This’ll Kill Ya

Vi svenskar talar ofta om tv-kultur, och har gjort intensivt sen videovåldsdebatten på 80-talet (jag älskar ordet ”videovåld”, det finns något storslaget mångbottnat i det, som att video är att begå våld liksom). Ibland föraktar vi andras; pga ytlighet, reklam, våld och sex eller bristfällig analys i allmänhet.  Vår egen har dock inte lyckats åstadkomma något särskilt mycket bättre än den amerikanska mediamuzaken. Den träffar ju rätt ibland. Som Tales from the Crypt.. Bara snäppet efter seriealbumen det bygger på. Råfränt. SVT hade ju visserligen Riket. Det var tungt. Och skrot-nisse. Men nu börjar vi närma oss äcklig kitsch-”kultstämpel”-nostalgi och det vill jag inte. Barnprogram ”man minns” är oftast skit. Trolltyg i tomteskogen alldeles särskilt. Odugligt. Varför skriver jag om det här? Tråkigt ämne. Går och lägger mig igen. Eller tar en macka eller nåt. Fuck you.

Talk like that might limit your lifespan

Utrikesminister Carl Bildt står under utredning för brott mot folkrätten tack vare att han tjänat pengar på afrikanska inbördeskrig, hans företag har stått under en diktaturs beskydd och entreprenörskapens vana trogen fördrivit och exploaterat befolkningen. Annie Lööf gjorde ett gäng ”smarta” bostadsklipp – 130 000 kronor skattefritt, står anklagad för mutanklagelser. Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten har flera bostadsklipp bakom sig och mutbrottsanklagelser hängande över sig även hon. Centerpartisten Emil Källström gjorde samma misstag med hyresersättningen från riksdagen som Juholt. Källström och Juholt har båda friats från misstankarna eftersom de inte bröt mot någon regel. Trots detta har en enig presskår (om någon fortfarande tror att journalister är vänstervridna i gemen) gjort Juholt till en tjyv och bedragare, och trots att förundersökningen lagts ner ”kvarstår frågetecken”. Det gör det inte alls. Sen ska vi ju kanske inte snacka om att högerregeringen höjt sina egna löner like motherfuckers och skänkt bort halva den offentliga sektorn till sina värdekassa kapitalistkonkubiner som fuckar runt och öppnar 18 apotek i samma köpcentrum men stänger dem i glesbygden. Lejer ut shit till entreprenörer som inte klarar att hålla järnvägen funktionsduglig och utbildningen i nivå ens med ett u-lands. Gör Saabs impending doom till en cirkus istället för att köpa rubbet och bygga fränare bilar eller vindkraftverk eller whatever rings their bells. Går ju dock inte eftersom det för en nätt summa skulle rädda tusentals jobb, underleverantörer ej inräknade, och möjliggöra framsynt industriutveckling på miljöns och samhällets villkor, och det vore för bra. Istället slänger de så fort det krisar i den parasitära och groteskt uppblåsta spekulationsekonomin otaliga miljarder på ett mindre gäng bankdirektörer för dem är det tydligen synd om, till skillnad från Sveriges industriarbetare. Jag litar visserligen inte på socialdemokrater men högern har inte gjort sig förtjänt av något förtroende från någon någonsin. Jävla as. Jag hatar dem.

Jag twittrar inte som besatt. Skriver ungefär två tweets om dagen. Vinnie Paz och Ill Bill däremot twittrar i snitt fyrtisju gånger per dygn. Jag blir besviken. Jag är fan mer gangsta än dessa självutnämnda ärkethugs, de kan inte ha tid med att slöss och kniva och skriva rhymes för de är för upptagna med ljummen internhumor och att prata youtubeklipp. Jus Allah och Sean Price däremot är true game. Allt är hood- och raprelaterat, argt och labilt och megalomaniskt också. Som man vill ha sina mc:s. Jävla informationssamhälle som skingrar illusionens vackra slöjor genom att göra idoler till nördiga 34-åriga män. Eller visar upp dem för det de är.

Apropå hiphop; Reef the Lost Cauze talar ut om Chief Kamachis beef med Apathy och Vinnie Paz (och därmed hela Army of the Pharaohs, exklusive Reef och Doap Nixon såvitt jag förstått) här. Jag blir lite sorgsen av det, AOTP levererar alltid. Men when push comes to shove måste jag ställa mig på Chief Kamachis sida. Av tre skäl; 1. Apathy är den sämre rapparen av de två, och det var Kamachis förakt mot honom som set shit off. 2. Handlar det om rasfrågor (vilket jag misstänker att detta gör) i den amerikanska hiphopscenen gör man bäst i att inte ställa sig på de vitas sida, särskilt om man är vit själv. Skulle se ut som en handling som föranletts av en tanke som inte vore helt rumsren. 3. Chief Kamachis disslåt First Warning är svintung, liksom hans collabo med Killah Priest (Beautiful Minds, 2008), och trots allt är han underdogen i sammanhanget.

Det är jävligt spännande att få tweets från freemumia.com. Hans dödsstraff kommer inte verkställas. Dessa goda nyheter kom dagen efter att jag började följa freemumia, vilket måste vara ett tecken, precis som att Sverige spöade Holland häromdagen, den första fotbollsmatch jag tittat på o-full och från början till slut på närmare ett år. Dock; att Mumia abu-Jamal slipper dödsstraff är en bra mycket större seger för den civiliserade världen, och jag hoppas att många tackar Allah för åtminstone sporadiska attacker av gudomlig rättvisa den här veckan. Nas släpper nytt album också. Ska jag lyssna på, trots att det bara är Illmatic (1994) jag verkligen uppskattat hittills. Jävla medgångssupporter är vad jag är. Sean Price ställer upp i nästa presidentval. P 4 Prez!

I övrigt händer inte mycket. Jag jobbar, träffar Nadia ibland, fortfarande vet ingen hur det blir med oss, men man kan ju alltid hoppas att vi kan funka ihop igen nångång. Ibland verkar det lovande, ibland mindre, men vi är skyldiga att försöka. Dricker kaffe gör jag också. Läser torra böcker om marxism-leninism (Marxismen-leninismen enligt Sovjetisk nutidsuppfattning, Andreas Ådahl, 1970) eftersom jag inte orkar gå till biblioteket.

Ska försöka byta namn på bloggen också. Var förväntansfulla. Speed & Armour.

Rockness Monstah

Väntar just nu på att stilnocten ska slå över från sinneshöjande/-förändrande till sövande så jag slipper vara en zombie imorgon när jag ska på möte med arbetsgivaren. Ser fram emot det, fo real yo. Haha nä.

Under tiden njuter jag av att de moderna, slicka animationerna och designen i min tunga lg-smartphone ser helt jävla tecknade och mysiga ut. Om man kunde ha en liten ampull i hjärnan som utsöndrar välavvägda doser zolpidem varje gång man ska twittra, blogga eller spela i en androidteflån skulle jag rösta för att göra den obligatorisk. Jag menar. Jag tar minimidosering; 5-10 mg. Och det duger, räcker, vinner och blir över vad gäller hypnosight.

Nadia var nyss här igen. Det gick både bra och dåligt, men vi tycker trots allt om varann. Fo real. Hoppas det fortsätter så.

Nu blir det androidspel ett par minuter innan john blund ömsint lurar mig till kojs, nämligen myth defense och fifa 10. Godnatt, kamrater.

I think we’re in for some nasty weather

Tragisk kväll igår. Satt framför datorn ett tag, gick till sibylla och käkade kring åtta-nio (illa dolda civilpoliser där och skåpbil parkerad utanför, en annan skåpbil på patrull längs med vägen, massa blickar och nervös personal som om det var mig de väntat på, blev jävligt orolig trots att jag inte gjort nåt eller hade ett skit på mig), fick samtal från Nadia, gormade lite i luren, gick hem, drog igång ett Cleveland Show-maraton på burken och somnade kring elva eller nåt. Sen ringde hon igen vid halv ett. Eftersom jag inte festade borde jag minnas allt glasklart men det gör jag inte. Vet att det var en sån där argledsen situation som om den inte varit över telefon hade slutat fysiskt på ett eller annat sätt, men nu var det mest tårar och tomhet. Jag saknar henne verkligen, och jag är kass på att släppa taget, men hon är nog lika medveten som jag om hur extremt små våra chanser är. Våra moment 22 är liksom värst i världen. Finns saker jag kräver för att kunna släppa andra saker, som jag tycker inte tycker borde vara en uppoffring för henne, men jag måste göra shit för att visa att det är på riktigt för att hon ska tro mig och därmed bli bekväm med att göra eller skriva shit, och jag kan inte bevisa min fucking everdying love utan det, och ursäkt och shit och så skriks och slåss det, saknad och kompromisser och bråk och tvivel etc. etc. i all oändlighet. Skulle vi gå tillbaks till varann nu skulle det vara warm & cozy, men eftersom vi ackumulerat dålig karma istället för att lösa problem skulle det ju inte förändra något. Kanske har gått för långt ändå, och vi borde vakna och lukta på kaffet och inse att det inte skulle vara vi. Men jag vill inte se henne med någon annan. Och såvitt jag vet vill hon definitivt inte se mig med någon annan heller. Frågan är om ens jag vill se mig med nån annan. Buckle down, kid. Det är mörkt i horisonten, och kan vi inte hålla om varann får vi hålla i oss själva.

Jedi Mind Tricks har släppt en promolåt, kallad Target Practice. Jag har aldrig omfamnat kritiken mot Jus Allahs ”nya” (sedan 2007) mer hackiga, uppvridna rapteknik som riktigt berättigad, men ändå måste jag hålla med om att han har gjort framsteg genom att gå tillbaka till något som doftar aningen mer Violent by Design (2000) och All Fates Have Changed (2005) än Ritual of Battle (2007) även om återgången inte är total. Vilket jag tycker är jävligt väl avvägt. För er oinvigda är Jus Allah JMT:s andra mc, numera andreman totalt sedan producenten Stoupe hoppat av (mycket buzz om det på nätet, han kallas ”the soul of JMT” och shit, mig gör det nästan detsamma, hans cult following är delvis oförtjänt även om han var helt jävla otrolig under det sena 90-talet och tidiga 2000-talet). Han öppnar låten, och gör det jävligt bra.

Ikväll blir det ensamhet och tragik framför datorn igen om jag gissar rätt. Ska idka trolöshet mot huvudman genom att över twitter och facebook snacka skit om en ny ”operations manager” (med dubbla konsultarvoden troligen) som fr.o.m. måndag inför radio- och musikförbud på jobbet. Skälen till det sägs vara arbetsplatssäkerhet, men eftersom vi inte arbetar med maskiner eller ens truckar på vår avdelning antar jag att det är en disciplinär fråga. Han anser helt enkelt att det daltas med de anställda i det här landet, inte bara genom att de får t.ex. lön utan även genom att de har privilegier såsom en mycket liten privat sfär även då de uppbär ersättning. Jag säljer min arbetskraft, it’s a deal, men varför ska det vara så jävla fel att göra arbetstiden uthärdlig ÄVEN om det inte direkt gynnar varken produktionstakt eller kvalitet?

All the Heavy Lifting

Det blev för mycket. En samling jävla elakheter, ett ”jag vill ju inte träffa dig ändå egentligen”. Dis time fo real? Hoppas fan det. Och inte. Som alltid.

Hon är skickligare på bitterhet än jag. Jag är mest nostalgisk, ångerfull, klistrar ihop minneskollage i huvudet och gör halvhjärtade försök till självrannsakan. ”Jag gjorde faktiskt mycket fel jag med, och jag hade kunnat vara en så mycket bättre pojkvän vid så många tillfällen” säger jag till mig själv så jag slipper störa mig så mycket på att jag inte ”vann” eller vad man nu hade kallat det om jag backat så mycket (för ja, det var alltid jag som skulle backa) att vi lyckats få förhållandet att fungera åtminstone ett halvår år eller så. Medan hon vill göra illa även när striden är över och alla inblandade förlorat och fältprästen läser makeshift last rites över de förlista vill jag bara skaka tass och säga ”dra åt helvete och förlåt förresten” och vända hem. Försöka minnas det bra, lära av misstagen. Det är en inställning som har sina fördelar – man verkar t.ex. storsint och stoisk – men den gör mig sårbar. Shit the same, fuck it all, fuck the world, put ‘em in the mortuary.

Det var nog dödsdömt ändå. Vi pricksköt gemenhet på varann, vi började bli duktiga på jävligheter. Härdade och svaga, samtidigt. Man vet inte vad som är lögn och vad som är sanning, vad som är en förolämpning och vad som är en bekännelse. Har såklart ett hum. Men  i vilket fall; klart jag kommer sakna henne. Eller delar av vad hon representerade i mitt liv åtminstone. Hon var bra, söt, intelligent, fin på sitt sätt. Men utan att överdriva kan jag, konstigt nog, ändå fälla bilan ”det kommer fan i alla fall inte bli sämre nästa gång”.

The Art of Self-Defense

Läste nyss en några månader gammal artikel om att de på CERN, under the ALICE banner, lyckats framställa kvarkgluonplasma. Har den högsta densiteten man kunnat observera, bara i svarta hål kan materia i teorin vara tyngre. En kvadratcentimeter skulle väga fyrtio miljarder ton. Haha. Så jävla doom.

Outerspace nya platta My Brother’s Keeper är betydligt sämre än God’s Fury (2008). Vinnie Paz medverkan hjälper inte ett skit, det är ändå torftigt och överproducerat liksom, och AOTP:s ärkewigger Apathys blotta närvaro gör plattan sämre. Stör mig på att Chief Kamachi var den som fick lämna AOTP efter deras beef, men hade hoppats på att Outerspace skulle fortsätta kollaborera med honom när de får chansen utanför Armén som t.ex. Reef the Lost Cauze gjort, men nä. ”Apathy är ju häftig i sina vita nike airs och sin ointelligenta blick” tänkte de. Fucked up fo sure. Men ändå, t.o.m. ett mediokert Enemy Soil-släpp är bättre än 99% av all övrig amerikansk hiphop, så lyssna gärna ändå. Bodega Gospel [feat. Blacastan & Esoteric] – se youtubelänk nedan – är klart värd ett par minuter av din uppmärksamhet.

Idag fyller insiderjobbet elfte september 2001 tio år! Grattis insiderjobbet elfte september 2001. Åsa Linderborg skriver en vettig krönika, dock med utgångspunkten att det var ett spektakulärt terrordåd organiserat av en islamistisk terrorsekt ledd och finansierad av medlemmar ur den saudiska aristokratin och godsägarklassen som råkade gynna USA:s krigsplaner. Inte helt orimligt, det är ju den sanktionerade åsikten även inom all svensk vänster, men nästan. Jag tänker inte som någon slags frasradikal ynkrygg trippa på tå för att inte reta upp de sionister och liberaler som kontrollerar median och den offentliga debatten. En av imperialismens (som kapitalismens högsta stadium) förutsättningar är att inget annat värde överhuvudtaget får stå i vägen för profitintresset (som under kapitalismen i vissa fall t.ex. status, ras, religion och nation), och definitivt inte ett par tusen medborgares liv. Kan man offra två höga hus och några i dessa hus anställda tjänstemän- och kvinnor för att motivera en massiv global offensiv mot allt som hotar imperiets ekonomiska intressen är det såklart inte kul (att offra arbetarliv är mindre motigt), men inte ogörligt. Miljontals människors blod har flutit under dessa tio år, länder har slagits i spillror och oräkneliga miljarder skattedollar har överförts från den amerikanska staten till de ”entreprenörer” som planerat och utfört – samt skördat frukterna av – det terrordåd som fantasifiguren bin Laden sedan tagit cred för i gryniga mobilkameraklipp på TV. Vi lever i en mycket pervers värld.