Idag har jag frusit. Häromdagen var det töväder i Sthlm, och tack vare den jobbiga vårvinterslaskvärmen blev det varmt inomhus. ”Bäst att vara miljökämpe” tänkte jag och sänkte elementen till ettan. Precis lagom. Och som om man hade kunnat förvänta sig annorlunda slog kylan till igen. Vaknade i morse av att jag missat skolan (vilket inte gjorde så mycket, just den lektionen – samma kurs – gick jag på i höstas) och att jag frös. Som bekant är kyla bra när man ska somna, men förjävligt att vakna till. Nu har jag höjt elementen igen, men de är långsamma så det är skitkallt här. Och lite stökigt, smuligt på golvet och så. Och få saker är lika obekväma som ett berg av disk och kyla. Ska det vara kallt ska det åtminstone vare någorlunda rent. Så idag har jag diskat och dammsugat bort det mesta skiten från golvet, dammtorkat datorn och slängt datorbordsduken i tvätten. Spillde lite pepsi på den som jag glömt eftersom duken är mörk, den var fläckvis helt stel. Men imorgon kommer den vara världens bästa reklambordduk igen. Lambi tror jag. Det där svarta, mönstrade ”design”-tjoflänget man fick om man köpte lambis toapapper i typ somras. Jessica och jag tog duken utan att köpa rullarna. Helt rätt.
I en vecka nu har jag varit semivegetarian, eller ”kass vegetarian” som jag föredrar att kalla mig. Alltså äter jag inte kött från däggdjur, utan bara fisk, växter och en gång i veckan kyckling. Cirka. Jag är ju inte känd för mitt överdrivet väl tilltagna fettlager så jag vill inte begå tonåringsmisstaget och bli döende klen men tro att jag är nyttig och gör världen en tjänst genom att låta mina ådror lysa blå genom den bleka akademikerhuden. Ja, det är för nyttighetens skull. Och litegrann miljöns. OK, ganska mycket miljöns. Det är lite sjukligt att föda upp miljarders och åter miljarders djur bara för att de ska få en stöt i huvet och dö och slitas i stycken och ätas av dekadenta människor som är för fina för att äta fel delar som hjärna, brost, senor och testiklar. Jag menar, allvarligt? ”BååH den biten vill jag haaa men inte den *SCHNARK* pust, puh”. Men jag vill inte blanda in djurens existensberättigande i det. Erkänner man att djur skulle ha något slags civila, medborgerliga rättigheter skulle det ju krävas en civilisationsunderminerande jättereform med årslånga teologiska debatter i respektive världsreligions kyrkomöten och juridiska spektakel där man ska försöka avgöra lägre stående organismers önskan, nationstillhörighet, myndighetsålder och villkor. Nä, vi har rätt att döda djur och låta dem stå tillbaka för utvecklingen och bevarandet av vårt samhälle och för vår egen feta slapphets skull litegrann, för vi har tagit oss den rätten och bestämt oss för att nu är det så lizm. Och om man är folkligt dumreligiös som jag tror man inte att vesslor, rävar, kiwifåglar och rundmaskar har en själ som människan. Men man behöver ju inte flippa ur och föda upp kor i fabriker bara för att äta någon tredjedel av dem och bränna resten för det. Köttindustrin är ju faktiskt ganska pervers, ännu mer t.o.m. än andra avarter av kapitalismens produktionsapparat. Men ett kilo kyckling är en mycket mindre belastning på miljön än ett kilo gris eller ko så dem äter jag. Fägl. Hehe. Och fesk.
I övrigt har min hjärna och hjärta slutat att bråka med varann och sig själva om detta med lägenhet, skola och flickvän. Jag kommer antagligen få jobb snart, och jag ska satsa på skolan. Och jag tror faktiskt att jag och Jessica kan få det att funka riktigt bra, och får vi det att funka bra kommer vi klara detta med ekonomi och lägenhet också (man bråkar ju aldrig om pengar så länge pengar finns, men när det blir knapert blir ämnet alltid känsligt och infekterat liksom). Det känns bra att inte behöva fundera på det hela tiden. Liksom ”men tänk om det för oss båda eller någon av oss bara är destruktivt och att jag försöker lura mig själv och att det bara handlar om praktiska uppgörelser eller bekvämlighet eller WHUUT?!” Idag har jag, för kanske hundrade gången, kommit underfund med att nä. Ett förhållande flyter inte på av sig själv som någon slags fors (eller växer som någon slags mossa i kassavalven? nej, så växer ju inte pengar; någon har jobbat ihop dom). Ett förhållande är något som måste underhållas och arbetas med och gnisslas tänder och kompromissas och offras saker för. Och jag är beredd att göra det så länge hon är det. Och det känns bra. Finns ju ingen annan tjej jag hellre vill ha eller ens hellre skulle umgås med. Verkligen inte. Jag har få men skithögt ställda krav på flickvänner. De är ”snygg” och ”smart”. Och även om vi har många skillnader, egenskaper och shit that’s grinding our gears så är det värt det. Skulle kännas så tomt utan henne ju. Hade jag slutat tänka på det nu efter snart två månader utan mer än telefonsamtal hade saken kunnat ses i ett annat ljus, men den där lågan verkar faktiskt klara sig. Och bli lite högre, till och med. Vi får se hur det går. Men jag hoppas i alla fall.
Jedi Mind Tricks är bra förresten. Jag youtubade dem lite för ett par år sedan, men först i helgen fick jag för mig att tanka ner hela plattor och lyssna på. Debuten, som sägs vara bäst och mest ”nyskapande”, är totalt värdelös jävla läspande klen-fjantrap men de andra, särskilt Violent by Design, är bra, tung hiphop som är svår att tröttna på. Dessutom är det brooding liksom, mörkt och melankoliskt. Inte mycket bling and cars and boats and real bitches singing the notes. Och det är ju bra. Saul Williams försökte jag mig på igen också, men upptäckte att han hade en U2-sampling i en låt på senaste (eller näst senaste) plattan. Papperskorgen direkt. U2 är världens sämsta band.
Nu ska jag spela Red Alert 3 och glädjas över att datorn mår mycket bättre efter defragmentering av båda hårddiskarna.
Åt en jävla massa mat nyss. Se titel. Som alltid en duglig marinad, men trots att jag alltid är så noga med både rejäl tid i ugnen och en temparatur stegrad från 175 till 200 till 225 grader (kör potatisarna i samma form de sista 20 minutrarna, 200 grader räcker inte då) lyckades jag må illa efteråt. Trodde först att den satans kycklingen orsakat matförgiftning (det vore inte första gången det hänt någon), men börjar nu finna mig i att jag förätit mig på fastande mage. Helt enkelt.
Har klarat av halva P.O. Enquists bok Bekännelser. Haha nej självklart inte. Även om den liknar Bekännelser. Rousseaus alltså, inte Augustinus. I alla fall mest Rousseaus. Det vore en parafras på en parafras om den hetat Bekännelser. Postmodernt och mysigt. Men Ett annat liv heter den, och är den hittills sämsta bok jag läst av honom. Alltså är den riktigt riktigt bra, men här låter han sin ängslan, sin självömkan och sitt bottenlösa bekräftelsebehov formligen svälla över i ett sammelsurium av alla de stilgrepp han använt i tidigare romaner. Eller, ja, åtminstone de fyra eller fem jag läst. Kanske blir jag så förbannad på hans rådvillhet för att han är som en bara lite tåligare, mer rakryggad variant av mig själv. Som alltid irriterar man sig ju inte på andras dygder, eller på avståndet oss emellan, utan på de tillkortakommanden andra har man känner finns hos sig själv. Då särskilt i det här fallet kombinationen av ängslig självkritik och insmugen självhävdelse och sedan lite kritik mot det ovanpå för att helgardera sig.
Som jag skrev i det förra inlägget har jag en känsla av att Enquist ser oklarhet som en tillgång, åtminstone blir det oklart på rutin. Ibland faller han på väldigt lågt satta ribbor; han för t.ex. en metadebatt mot den vänster som kritiserade hans, med dagens mått mätt visserligen radikala, reformistiska ståndpunkter. Han berättar först vad som inte var ok att tycka enligt dem, och sen berättar han att så tyckte han minsann ändå. En debatt är enkel att vinna om man bara använder en påhittad fiendes kontraargument och sedan falsifierar dem genom att formulera dem orimligt. Det är ungefär så jag gör här i bloggen. Men det här är en blogg av en 25-årig arbetslös akademiker utan framtid, inte en augustprisvinnande självbiografi av en av Sveriges absolut bästa prosaister. Född 1934. Smaka på den. Det var jävlarimig innan Silvia föddes, t.o.m. Och hon är inte purung direkt.
Det är dock som alltid gripande, mänskligt och ärligt, om än inte övertygande på alla fronter; till exempel är han pinsamt mån om att försöka tvätta bort det faktum att han faktiskt tycker väldigt illa om marknadsekonomin, hur mycket väckelserörelse och folkpartism han än understryker fanns i hans barndom. Det är inte rumsrent idag att hålla på och föra så kallad plakatpolitik, dvs. ifrågasätta inte bara kapitalismens fulaste avarter, utan kapitalismen som system, idé och ideologi. Åtminstone inte utan att maskera det. 1967 var det inte rumsrent att, som han åtminstone ofta påstod sig, vara socialdemokrat bland människor som ägde det mediala, litterära rummet, för de föraktade den rosablå samförstånds-hegemonin med ett i ärlighetens namn löjligt blint raseri (Lenin sa antagligen aldrig det där om att knäcka ägg för att göra omelett, men ni fattar, sånt var häftigt då); idag är det definitivt inte ok att inte noga förvissa sig om att man inte bränner sina soffprogramsbroar, man måste enligt etiketten befinna sig i en socialliberal skuggvärld där ”inget minsann är svart eller vitt”. Han är uppenbart trött och slappt desillusionerad och humanistisk med en envishet som liknar den omvände profetens, och det är synd. Ljummet. Men vilken virtuos vid skrivmaskinen! Ruggigt intressant särskilt hur han skjuter skallen av myten om sig själv som Pol Pot-anhängare. Först var det kittlande att få befinna sig i högerns skottlinje, men han vill ju vara snäll och inte farlig, i alla fall inte för farlig. Och först 2008 avslöjar han alltså att han vid tillfället för artikeln det gällde, som fördömde det ensidiga västliga fördömandet av utrymningen av Phnom Penh, inte visste vem Pol Pot var utan sköt från höften, mot en nyliberal svartmålning av en mördare nyliberalismen själv satt på tronen. The Killing Fields var inte kända då. Och, when push comes to shove, han står fast vid att man inte först kan våldta en kontinent ekonomiskt och militärt som USA och Europa i åratal gjort med denna del av asien och sedan plötsligt börja anklaga länderna för att inte hysa respekt för mänskliga rättigheter och internationell rätt. Det bär sig bara inte. Det var ju deras fel. All denna girighet.
Nu har jag alltså kommit till mitten: biten om Legionärerna och baltutlämningen, som han på ett otroligt skickligt sätt lyckades ge moralisk dynamik åt. Å ena sidan socialdemokraternas vetskap om att Waffen-SS-balterna troligen skulle bli skjutna på fläcken, vilket inte är ok i fredstid. Faktiskt. Det är lite skurkstatsvarning på det. Å andra sidan vänsterns goda minne. Sverige hade fram tills bara något år innan denna ”rättsskandal” de facto stått på Hitlers sida i andra världskriget och det var det neutrala lilla kungadömets förbannade skyldighet att nu visa välvilja mot dem som fick offra så mycket i kriget mot honom och fascismen. Jag är ju ännu inte skitgammal och märkt av livet och vis och dan, så jag skulle vilja peka på enkel räkenskap och historia. Vi har gjort fler rättsvidriga eftergifter till Hitler och NATO än till Sovjet, fanimig. Jag tvivlar på det goda uppsåtet hos dem som sörjer nazister, särskilt av politiska skäl. Men sen har vi ju det där med att vara konsekvent. Idealiskt vore om vi inte gjort någotdera utan valt det minst praktiska alternativet, det som Enquist själv säger sig ha som ideal innerst inne; att stå upp för det man tycker och bara ta smällarna. Desto bättre om man inte ens slår tillbaks. Särskilt om man är Sverige och säger sig vara neutralt.
Nu ska jag fortsätta läsa, och hittills har den börjat svagt men blivit starkare, med bara någon enstaka svacka kring Palme och kulturutredningarna, så jag hoppas på mer introspektion, faktiskt, och mindre polemiserande mot fiktiva meningsmotståndare.
I en recension, eller en s.k. återläsning, av P.O. Enquists bok Nedstörtad ängel i Tidningen Kulturen berättar Patrik Tornéus att Enquist i boken i fråga låter måla upp ”en komplex bild av människan och kärleken (…) en bild som kanske inte alltid klarar sig ifrån patetisk övertydlighet”. Jag ska nu inte med näbbar och klor försvara Enquist mot den kritiken, både eftersom återläsningen är så undermåligt skriven i sig att det inte behövs (lite som en förväxt bokrapport eller bokdagbok man tvingades skriva i högstadiet), men även för att just den delen av Tornéus kritik faktiskt äger viss giltighet. P.O. Enquist har alltid ett syfte, och även om det är snåriga, laddade, intellektuella och uppenbart kompetenta skrifter överlag – åtminstone de jag läst – är det syftet svårt att missa. Per Olov målar in sig i ett dubbelt hörn genom sina subjektiva narrativ; han diskvalificerar sig som arbetarklasshjälte och indignationsprosaist eftersom oklarhet är en dygd för honom, samtidigt som han hur man än vrider och vänder på saken när ett djupt, djupt hat mot kapitalismen och det den gör med människor. Och jag som litteraturvetare älskar ju givetvis det eftersom jag tycker att socialistisk prosa lätt blir kvasisymbolistiskt jävla eld och krut-dravel eller Jan Myrdal. Båda kan vara habil läsning och fungera som god inspiration, men inget av det känns komplett, ur en litterär synvinkel. Entré P.O. Enquist, som är en mer komplett författare, just p.g.a. sin gedigna kunskap parad med sin avsaknad av såväl våldsromantik som olympiskt, drygt lugn. Fan vad jag rantar loss. Jag definierar alltid saker i negationer. Gillar dem för vad de INTE är.
Skitsamma; anledningen att jag började skriva här och nu är att jag läst ut en annan av P.O. Enquists böcker, nämligen novellsamlingen Berättelser från de inställda upprorens tid. Återutges sedan 2009 på Norstedts förlag som pocket i samma volym som Nedstörtad ängel, och nu när jag läst hela först- och halva sistnämnda förstår jag varför, och för att utan hänsyn till min tidigare invändning parafrasera Tornéus; Enquists romaner har ofta sin utgångspunkt i en tidigare, eller t.o.m. senare, berättelses periferi. Berättelser… är i vilket fall ett gäng noveller, som med endast ett par undantag utspelar sig i det tidiga 70-talets kalifornien med ett författarpersona, troligtvis Enquist själv, i centrum, som främling, svensk, intellektuell och kommunist i detta mångfacetterade och socialt fullkomligt degenererade jätteland. Omtumlande och ängsligt, pratigt och fullt av konjunktioner. Precis som det ska vara. Djupt gripande dessutom, och när P.O. väl tillåter sig att verka över det subtila och bli öppet subversiv blir det som allra bäst:
Och han upptäckte: med dem som hade det svårast kunde han aldrig samtala om fattigdomens villkor, eftersom de exploaterade alltid var de som häftigast försvarade utsugarnas rätt att exploatera. De som fanns där längst nere, de hade så ofta fått lära sig att ”friheten” var det viktigaste av allt, att de kommer att tro på den på ett sätt fyllt av raseri och envishet.
Framför allt hade de fått lära sig vad ”friheten” betydde.
Det var en frihet till ensamhet under förtryckets stövel, en frihet att bli exploaterad, en frihet att slå sig fram och att bli slagen. För rätten att förlora kunde förlorarna ge sina liv, för rätten att duka under var de alla beredda att betala sitt pris. Och att ompröva spelreglerna innebar för dem en skam, trots att de ju själva inte bestämt reglernas utformning. Och just där upphörde, för en tid, möjligheterna att föra politiska samtal.
Personligen ser jag den stora nackdelen hos Enquists skrivande liv att han stjäl ämnen för mig att skriva om. Så som han ovan beskriver den amerikanske patrioten – oftast den som själv fått offra sin tid och sin kropp för det system som gett honom friheten att fortsätta vara fattig och förnedrad – gäller idag den svenske. På 70-talet existerade en social medvetenhet hos stora delar av arbetarklassen eftersom 60-talets rörelse gett konkreta resultat. Frukten av denna kamp är idag antingen rutten eller oss bestulen, och vi – även om jag själv inte var född då är det inte så svårt att läsa statistiken – har glömt varför det blivit sämre för alla utom de som berättar hur bra vi har det och hur mycket mer de som inte har måste offra för att ett abstrakt ”vi”, dvs. de som redan har, ska få det bättre. Sedan blir det ännu sämre, och vi måste offra mer, under illusionen att det är för vår egen skull. Och det är därför den autonoma vänstern i tid och otid flippar ur och råmar något om att den ökande arbetslösheten (eller t.o.m. en högerregering enligt vissa lite särskilt intellektuellt efterblivna) skulle kunna resultera i en politisk backlash för överheten. Men så är det ju inte. Och det var bara för att få använda citatet i kursiv stil ovan som jag började skriva denna metakritik mot att tro att man är progressiv men enbart skjuta sig själv i foten i sin iver att minska demokratin. Hinke Bergegren var t.ex. emot den allmänna rösträtten eftersom han var anarkist och dum i huvudet och såg alla kollektiva framsteg som steg ifrån anarkismen och individens frigörelse. Eftersom den är nyliberal. Åh nu blir jag sur. Nu ska jag vila min bittra hjärna en stund, för jag har en lång dag av studier framför mig imorgon. På måndag börjar skolan igen. Om jag inte plötsligt blir inkallad till mönstring hos rekryteringsbolaget för ytterligare några månader på golvet. Det vore att föredra, åtminstone ekonomiskt.
Nu har Stockholms Universitet äntligen förstått att det var studieintyg 2008-2009 som a-kassan ville ha och inte en bekräftelse på att jag återregistrerat mig våren 2010. Alltså kan jag skicka in alla papper, kompletta och jävliga, till fattigmansmyndigheten alfakassan och kanske inom två månader få antingen en mindre allmosa eller ett borgerligt motiverat avslag som får mig att gråta salta tårar, gå ut bakom lagårn och skjuta mig som den glesbygdsbo jag är.
Inatt drömde jag en dröm som för ovanlighetens skull fortfarande är delvis färsk i minnet. Det handlade mycket om dövstumma, blinda människor och hundar, och hela min släkt var med på varsitt hörn. Samt föräldrar till kompisar man hade i typ låg- och mellanstadiet. Den mest intressanta, psykologiskt pregnanta delen av drömmen utspelade sig i en fiktiv blandning mellan blekinge och småland – som om inte gränsen mellan de landskapen är flytande nog redan i verkligheten – under en fiktiv högtid som bäst kan beskrivas som en slags högtidligare variant av midsommarafton. Hela min släkt, plus någon av farsans och morsans barndomskompisar som jag kanske träffat en gång typ nån sommar under tidigt 90-tal var där. Men givetvis blandas alla människor ihop till en märklig, berusad och opålitlig massa av bekant men kuslig empati. De liksom vet vad man tänker och har tusen ansikten. Mitt under festen (för det var liksom en ”fest”, tänk dansk dogma där alla blir fulla och skvallrar ihop sig i olika hörn) skulle jag iväg och fälla träd eftersom jag är arbetslös och behöver jobba. Fullt rimligt i drömmen att just bokträd behöver fällas, eftersom de blir mest elastiskt virke och det är bra till konstruktion. Jag vet inte om det är sant, antagligen inte eftersom man såvitt jag vet använder gran till konstruktionsvirke i första hand, men så var det i alla fall. Bokträden var kring tvåhundra till tvåhundrafemtio meter höga (!) och fälldes med en metod som i drömverkligheten var förlegad och olaglig, men ”effektiv”. Man fäster en stålvajer nästan vid toppen av trädet, vajern löper genom någon slags mekanism som bygger på kombinationen diesel och hävstångsprincip, man drar genom egen osynlig handkraft (man blir utmattad tills man får blodsmak i munnen, men uträttar inget manuellt utan står bredvid och ser på) ner trädets topp nära marken och släpper sedan. Hela det groteskt stora mastodontträdets topp flyger ner mot andra sidan (tänk när man sprätter iväg sudgummin med linjal) med ett dånande, tjutande ljud som låter lite som en elefants trumpetande; tack vare stammens elasticitet klarar det hela vägen ner till andra sidan, men när den sedan studsar tillbaks mot platsen där man själv står, alltså dit ner toppen drogs från början, brister stammen något tiotal meter över jordytan och tusentals ton träd brakar i marken. Då är risken att man dör ungefär 50% även om man hoppar undan; trädet är format som en tall med mängder av tjocka grenar i toppen, och kortare men vassare ned längs med längden, så krossas man inte av tyngden blir man troligtvis spetsad. Jag överlevde kanske fem-sex sådana oortodoxa trädfällningar innan jag återvände till platsen för firandet, som blivit väldigt ljus, liksom disig och kvalmig och där fanns förutom många hundar även fladdermusdinosaurie-äckeldjur. Jag talade med en av farsans vänner, skitfull, gladlynt och för mig nästan okänd f.ö., som fick agera skyddsombud och höll med mig om att trädfällningen måste stoppas, hur lukrativ den än var. Vi åkte till en bro över det begynnande kalhygget; bron blev till en vacker, grön kulle som i sin tur stod på toppen av en kilometerhög ännu större kulle och nedanför oss kunde vi se hur de ihopsurrade stockarna omvandlade till gigantiska timmerpaket på flera hundra tusen kubikmeter, svävade genom luften av sig själva och verkade fraktas till ett torn eller en stad i etapper på höjden som liknade en blandning mellan en befästning och ett vanligt jakttorn, bara ofattbart mycket större. Hela känslan var litegrann som att upptäcka ett förlorat paradis och det kändes som att jag ofrivilligt bidragit till ett högre syfte, och jag vaknade sömnförlamad.
För övrigt har David C Korten, sisådär 40 år efter den stora polemiken och den radikala rättviserörelsens höjdpunkt insett att kapitalismen är oförmögen att fördela resurser på ett rimligt vis, att den främst gynnar den överdimensionerade, parasitära finanssektorn med dess spekulationsperversioner och att den måste avskaffas. Mycket klipsk man, och kanske den första företagsekonomiprofessorn jag läst som uttryckt sig i så radikala ordalag.
För någon vecka sen bytte jag helgonnick till T34 (efter den sovjetiska stridsvagnen, som tillverkades mellan 1940 och 1958, allmänt känd som tanken som dödskross-slaktade nazismen och vände operation Barbarossa). Och kön och ålder till tjej, 34. T34 T34 liksom. ”Askul” tänkte jag flegmatiskt, men det mest fascinerande är att mitt besökarantal där skjutit i höjden, och eftersom jag länkar hit har det hjälpt bloggen litegrann också. Killar ser mitt fula hippienylle under ”senast inloggade” i tjejer-kolumnen och tänker ”det är ju ändå en tjej, lika bra att se om hon klär av sig och masturberar i sitt galleri, visst, hon är ful men det är ju jag med”. Ha! Så jävla bra.
Just nu är klockan fyra på natten (bara extremt duktiga människor som aldrig varit arbetslösa eller läst en bok som inte är en svensk kriminalroman eller chiclit-pocket tycker att det är ”morgon” innan fem eller sex) och anledningen att jag inte gått och lagt mig för att rulla in mig i lakanen och svettas och ha ångest över att jag inte kan sova utan istället sitter och ordbajsar loss på min blogg är att jag fick min tandläkartid ändrad från slutet av februari till imorgon bitti, klockan sju. Drygt tre timmar till. Schysst som bara den. Apropå att sova har jag sovit riktigt mycket de senaste två veckorna, tack vare att jag fick stilnoct utskrivet igen, efter ett par desperata dygn utan vila. Men nu ska jag kicka dem, för trots att jag käkat dem i två omgångar tidigare genom åren har de börjat ge riktiga bieffekter nu, som jag inte upplevt innan. Minnesförlust och sömngångeri i första hand. Jag har t.ex. sorterat tvätt i sömnen. Helt misslyckat dessutom. En morgon vaknade jag, visserligen ganska utvilad, klockan halv åtta med tre par jeans bredvid sängen. I en hög. Helt uppenbart använda, eftersom det låg nycklar och snusdosa i fickorna på ett av dem. Jag hade alltså gått upp och bytt byxor två gånger utan rimligt skäl. Ringt mobilsamtal till nummer som inte finns också. Komiskt måhända, men rätt kusligt också. Det blir dock bara så om man tagit två kvällar på raken, så det är nog lika bra att skita i dem och använda dem i yttersta nödfall.
Nu ska jag recensera saker jag lyssnat på och spelat.
Thin Lizzys karriär: Den började med tre halvtråkiga skivor irländsk berättelse-pubrock. Ledset och balladigt och folkrockigt. Sen lämnade Eric Bell bandet (efter den faktiskt riktigt schyssta Vagabonds of the Western World [1973] med Whiskey In the Jar tror jag, kolla på wikipedia om ni vill vara petiga) och Phil Lynott raggade som den svarte charmör han var upp två nya gitarrister, den ena bara 18 år (snuskgubbe!) och började göra kukrock som handlar om att vara fattig och leva djävulen i Dublin och om historiska strider mot engelsmän som engelsmän alltid vann. Och om brudar då. Platta efter platta lyssnar man på och liksom förundras över hur andra rockband under samma epok kan ha sålt mer än dessa… ja, jag vetefan. Hjältar, allraminst. Fyra otroliga fet-käftsmällar av wah-wah-melodiös, arenafläskig här kommer jag och sjunger brallorna av dig-rock n’ roll av allra högsta klass. Sista riktiga megahöjdaren är Bad Reputation ([1978], förutom Live & Dangerous den Lizzyskiva jag lyssnat på mest genom åren). Sen försvinner Brian Robertson, och musiken blir sämre. Jag tror inte alls att det berodde på att han fick foten, Scott Gorham var faktiskt klart stabilare, jag tror snarare att det har att göra med att tio år som raging alcoholic och sisådär fem år som heroinist gjort Phil Lynott ganska slö i tanken och svag i kroppen liksom. Att leva på knivseggen och supa och knarka och vara bitterhårdkänslig och slafsa fram basgångar hela tiden funkar säkert kanon i några år om man haft det svårt, men det går inte hur länge som helst. Om man inte är Lemmy. Och han är ju inte bitterhårdkänslig. Lite sur kanske. Sekelskiftet 79-80 blir Thin Lizzy förgrundsgestalter inom den begynnande heavy metal-rörelsen och låter under sitt 80-tal faktiskt kusligt lika Accept. Thunder & Lightning och Cold Sweat särskilt. Sen börjar den gamle gitarristen (tror bara han spelade in ett par låtar med Thin Lizzy, Parisienne Walkways var en av dem) Gary Moore att ha ett litet duoprojekt med Phil Lynott som väl var dugligt. 1986 dör Phil Lynott av multiple organ failure typ. Så trasig. Sen reste man en staty över honom. Bästa studioplattorna i tur och ordning, med bästa först: Johnny the Fox (1976), Bad Reputation (1978), Jailbreak (1976). Standout tracks: Johnny (Johnny the Fox), Don’t Believe A Word (Johnny the Fox), Bad Reputation (Bad Reputation), Dancing in the Moonlight (Live & Dangerous-versionen, 1977).
Red Alert 3: Som den hemdatorrebell jag är tankade jag ner det under dagen igår. Westwood ska inte ha mina pengar, och särskilt inte när de skickar med spyware med sina spel. Jävla kräk. Spelet är drygt ett och ett halvt år gammalt, men imponerar verkligen inte på grafikfronten. Precis som att Red Alert 2 såg gammalt ut redan när det kom (2000 om jag inte minns fel), ser Red Alert 3 inte heller ut som något avant gardelir direkt. Bakgrundshistorien är om möjligt ännu löjligare än ettans och tvåans, men kontrafaktiken är ganska självironisk så man får väl ta det för vad det är. Ljudet är svinbra, särskilt japsarnas vrål är bra. Spelet rullar på som ett RTS-lir ska; man bygger lite och slåss mycket och eftersom man inte är någon grindarnörd tycker man att det blir för mycket musklick när man egentligen vill släppa kontrollen och se resultatet av sina ansträngningar. Liksom bara kolla när man gett infanteriet order om ett koordinerat anfall med pansar som förtrupp och understöd från Tanias airstrikes. Men icke. Det är fan som Warcraft 3 blev med sina jävla special characters; man måste pilla och välja i menyer eller använda kortkommandon för att det ska bli riktigt smidigt. Synd. Men det är fina färger och tokrolig serietidningshumor och ett djupt, djupt helylleamerikanskt, historielöst kommunisthat och en postkolonial ultrarasism i botten. Och sånt är ju alltid kul. Man slipper liksom förvånas. Så, borde jag inte dyrka spelet bara för att jag överhuvudtaget fick det att funka utan miljarder patchar och drivrutinsuppdateringar och allt mellan himmel och jord? Jo, kanske. Men det gör jag inte. Och här kommer det främsta skälet: Det. Är. Långsamt. Riktigt jävla dåligt programmerat. Min dator är budget. Vet inte ens om det är dual-core. Antagligen inte. Men specsen överstiger vida de rekommenderade (4 gb ram, 512 mb dedikerat videominne utöver det och 2,9 ghz har jag i alla fall), och minimikraven är liksom miltals bakom. Ändå har jag insett att det är just specsen som gör det långsamt, för det går lite fortare när man sänker grafiken till medium eller low, och då blir skuggorna högar av pixlar och allvarligt, t.o.m. när jag hade ultra high och det gick skitslött var det bara marginellt snyggare än mitt gamla favorit-RTS Total Annihiliation: Kingdoms. När gubbarna dör sjunker deras polygoner och rockar eller vad de nu har på sig ner i jorden PRECIS som i TA: Kingdoms. Och det spelet är TIO ÅR ÄLDRE. På medium ser spelet till och med ut som TA: Kingdoms rent grafikmässigt. Nu var visserligen det känt för att vara ospelbart på de 200-500 mhzare (ganska tidiga pentium 1 och 2 liksom) som var gängse utrustning då, men i alla fall. Det var för i djävulen 1998. Dock kommer jag fortsätta spela det, för det är rätt fränt. Jag gillar sovjetunionens nya maskiner, även om apocalypse tanks från tvåan sitter stadigt på tronen som en av de svintuffaste multifunktions-enheterna i spelhistorien. När de rullar in, det räcker med sju-åtta stycken, och mejar ner allt som rör sig och allt som inte gör det och de allierade korea-britt-usa-patriot-liberaltöntarna desperat slänger in och ut små flygplan med sitt time warp-whatever-grejer och de faller till marken i drivor tillsammans med sina avancerade, dyra, proportionerliga klena sportbils-tanks som exploderar runtomkring utan att ens hinna göra skada är det så nära man kommer total njutning i ett RTS-spel. AHH SÅ BRA!!! Synd bara att jag spelat mig trött på Red Alert 2. Annars hade jag lätt kört det igen istället. Det var visserligen rätt mossigt men det krävde också nada av maskinen. Till skillnad från trean. Som alltså ser ut som om det var åtta år gammalt men ändå ställer höga krav. Som en ful, otrevlig och lönnfet tjej som ändå är high maintenance i någon amerikansk sexist-sitcom från nittiotalet.
Jag har druckit säkert en liter kaffe. Det är fan inte bra för fingrarna. De bara skriver utan att tänka sig för. Nu ska jag ge Red Alert 3 en chans till innan det är dags att kamma sig, borsta tänderna och gå och slänga pengar på folktandvårdstandläkaren (som säkert klagar på skatten, men han har i alla fall ingen egen mottagning vilket är bra för då är risken att han inte skattar på pengarna mindre; gör man inte ens det ska man ju inte klaga, men det gör dom. Skattesmitarna. Dom klagar fan mest av alla. Det är värt ett eget inlägg. Får bli senare. Varför är det alltid de som tjänar mest och som har minst fysiskt ansträngande och tärande arbeten utan gör ”det de älskar” som klagar på skatten, samtidigt som de ju gillar det!? Jag fattar inte det. Ska man ha massa pengar FÖR ATT man har ett stimulerande arbete eller för att man INTE har det egentligen? Lönen borde ju, om alls, vara en slags kompensation för att man spenderar sin tid och sin hälsa på ett yrke som inte är en dream come true liksom).
Det var nog den längsta och konstigaste parentes jag någonsin komponerat. Måste nämna en sak till när jag ändå är igång (haha jag är som en full gubbe som håller tal på ett bröllop och var nervös först men som börjar gilla det där med uppmärksamheten lite för mycket och bara fortsätter, se ovan, fast den bilden tillhör egentligen följande stycke): jag skrev sms till gladiator (vars blogg är bra, nämner min blogg ganska ofta, och finns här) häromdagen om dokumentären Novemberrevolutionen på svt, som handlade om hur riksbankens styrelse 1985, utan politiskt stöd från något håll, lyckades genomföra en gigantisk kreditreform som helt ensamt orsakade 90-talets ekonomiska kris. Man tog bort lånetaket och inflationen skenade, vilket var tanken eftersom man då kunde kräva inflationskvävande ”åtgärder”, dvs. enorma nedskärningar i offentlig sektor för att orsaka hög arbetslöshet vilket i sin tur hindrar inflationen eftersom företagen då slipper konkurrera med höga löner och schyssta avtal och istället tvingas människor slåss om jobben, lönerna sjunker och kapitalistsvinen ler hånfullt medan de blir avsugna av filippinska små pojkar med utslagna tänder som de tycker att de hjälper eftersom de ju annars kanske hade fått stanna kvar på Filippinerna och typ tigga kanske. Även om tiggeriet också orsakats av kapitalismens ojämlika resursfördelning. Men i alla fall; det jag anmärkte på i dokumentären var att riksdags- och regeringsgubbar på 60- och 70-talet var mycket fränare än de är idag. De hade böx och hängslen och stora glasögon och makt. Ibland sa de nej till förändringar. Då blev det nej. De hette ofta Gunnar Sträng och var pragmatiska Keynes-anhängare som föraktades svårt av både fackföreningssocialister och arbetarhatande nyliberaler. Ibland försökte de skatta ihjäl Astrid Lindgren, och det var om det som gladiator skrev en närmast genialisk formulering i ett sms: ”…men han misslyckades och så blev hon 375 år gammal och skrev nostalgisk kitschlitteratur om småland”. Det är inget exakt citat, jag har dumt nog raderat inkorgen sen dess. Men det är helt sant. Astrid Lindgren blev gränslöst gammal och uttalade sig om saker som EU (visserligen var hon emot EU, men skälet var något verklighetsfrämmande demens-gurglande om att ”rädda vildsvinen” tror jag) och om skattepolitik. Nu var det visserligen ett räknefel som gjorde att hon något år fick över 100% i inkomstskatt, men så underbart om Gunnar Sträng verkligen försökte skatta ihjäl Astrid Lindgren. Så maktfullkomlig farbror! Han satt ofta i långdragna förhandlingar tänker jag. Det gjorde man på den tiden. Då fanns det inga kvinnor i politiken, och allt var trögstyrt, traditionstyngt och byråkratiskt, men perverst nog var ruljangsen mer visionär än på dagens konstiga skitpolitiska arena där politikerna inte bestämmer något utan bara tävlar om Svenskt Näringslivs gunst. De verkliga makthavarna. Företagslobbyisterna. Fyfan.
Jag vet att jag redan tipsat om den här, men då tänkte jag inte på att man ju kan lägga in youtubevideos i blogginlägg utan jag länkade till en sida där den streamades istället. Jag är säker på att Snakes For the Divine kommer innehålla bättre spår än Frost Hammer, men så jävla bra. Jag blir nästan lite upprörd. Sårad, liksom. ”Så jävla hård får ju inte stonerrock vara. Då blir det ju snarare thrash-dödsstoner. Och det kanske är just det det är…”
Nej det är jag ju inte. Hade jag haft disciplinen hade jag däremot lagt ut bilder på mina nya outfitz jag fick från relapse idag, efter ca två månaders väntan. Utöver två t-shirts och två hoodies fick jag tre sjutummare – med These Arms Are Snakes, Leaf Hound och Oak & Bone – och Baroness Blue Record på dubbel-LP. Ska inte spela någon av dem än dock. Eftersom det är onsdag. En riktig skitdag som ska spenderas framför tv:n med pepsi eller kaffe eller hamburgare eller mackor eller alltihop eller inget. I vilket fall inte vid sin epa-stereo för 999 spänn på clas ohlsons. Till helgen däremot, då smäller det! Eftersom Jessica tråkigt nog misslyckades med sin andra uppkörning (dock är hon duktig med tanke på att hon inte suttit bakom ratten på en livs levande bil någonsin förrän typ för två månader sedan, jag tror hon närmar sig körkortet med stormsteg) så lär det dröja ett tag innan hon kommer, och således får jag spendera helgen ensam vid stereon. Kommer antagligen inte ens interneta loss. Är så skivspelarsugen nu så det är inte klokt. Helgen må bli ensam och tragisk, men den är ändå en helg. Och på helgen ska det drickas brännvin med aktivt kol och potatisrester i och gås till folkparken och dansas och slåss med folk från grannkommunen vars systrar man sedan gifter sig med och tycker att man skaffat sig ett exotiskt kjoltyg för att hon är född över 3 km från ens egen sockenkyrka! Späder ut genpoolen lite liksom. Eller helt enkelt framför stereon eller vid gitarren. Som undertecknad klart föredrar framför folkets park. Jag börjar bli en tjock amerikansk shut-in som måste hämtas ut med lyftkran när han dör. Fast inte tjock utan ganska spenslig snarare. Märkligt det där.
I Haiti dör folk till höger och vänster sedan någon vecka tillbaka med oanad frenesi som om det inte fanns någon morgondag. Precis som alla relativt välmående västerlänningar förutom black metal- eller synt- mobboffer-”fascister” eller objektivistforumshåmås tycker jag att det är tragiskt. Haiti är verkligen ett skitland i ordets värsta bemärkelse. Utsuget, sönderstampat, hett, fuktigt, splittrat och fattigt, och styrt av ett otal kupp-militärjunta-högerdiktatorer varvat med korrumperade pseudo-nyliberaldemokrater; sedan 2004 är landet i praktiken kontrollerat av USA – via kuppregeringen – som sin vana trogen misskött det något helt groteskt. Ganska exakt som Kuba hade sett ut idag, om det inte vore för Castro, och om USA och maffian fått hållas där. Värt att fundera på. Kuba har också haft en sjuhelvetes massa översvämningar, men tack vare deras levnadskraftiga ideologiska ledarskap, sociala sammanhållning och historiska erfarenhet har de klarat sig bättre än t.o.m. USA (Katrina ni vet, chockterapi i form av massprivatiseringar ”funkar” tydligen på hemmaplan också, även om ännu fler dör och svälter och druknar och våldtar varann och skjuts ihjäl och låses in på idrottsarenor och inte får någon hjälp eftersom de flesta är antingen fattiga eller svarta eller både och). Utan att ha läst någon djupsinnig marxistisk analys av förloppet (eller snarare prognos om framtiden; inte ens Jan Myrdal skulle kunna skylla jordbävningar på t.ex. Blackwater, IMF eller Barack Obama) ska jag nu gissa: USA är livrädda för de uppskattningsvis 700 000 flyktingarna. Det vet vi redan. De kommer skjuta dem på fläcken. Eftersom Kuba är ett politiskt hot i regionen får varje kuban som sätter sin fot på amerikanskt territorium permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap eller vad det nu kallas i amerikat. Detta gäller inte Haiti. För USA:s humanism är selektiv, eller rättare sagt är USA:s humanism ingen humanism utan ett kompromisslöst, diaboliskt hat mot allt vad godhet, frihet, solidaritet, samarbete, kärlek och rättvisa heter. Eller ja, den privata äganderätten försvaras ju stenhårt såklart. Men för att klyscha loss totalt; de ägandes demokrati är per definition diktatur för den egendomslöse. När de värsta svallvågorna (pun not intended) lagt sig kommer USA och världsbanken precis som i alla andra fall av naturkatastrofer de senaste 30-40 åren begära en total privatisering av hela Haitis ekonomi och infrastruktur (som visserligen är ganska obefintlig, men ändå, lite nya marknader att exploatera kan de nog slita upp) i utbyte mot ett jättelån med bajshög ränta. De som vanligt olyckligt ovetandes eller vilseledda amerikanska skattebetalarna kommer sedan att få slänga massa skattepengar på amerikanska entreprenörer som ska ”bygga upp” landet, påtar lite i jorden med Haitiska statens grävmaskiner man annekterat och tar betalt för samtidigt, men skiter i det i praktiken. På så vis våldsdödsvåldsknullas Haiti, ett av av världens redan fattigaste länder, into fucking oblivion. Kuba och Venezuela kommer erbjuda massa gratis hjälp (både av politiska och humanistiska skäl, de tänker väl förhoppningsvis ”brödrafolkens väl”) men i media kommer USA att böla att de vill göra Haiti till värsta taskiga kommuniststaten som vill äta upp USA och alla småföretagare i hela världen som klagar på skatten dagarna i ända.
Sådär. En väldigt sen och lite indignerat godtycklig, men fullt rimlig, analys av händelseförloppet. Men vad gör då jag åt det? Skänker jag pengar? Det är möjligt att jag gör det, men på ett cyniskt sätt har Aftonbladet slått mynt av det hela genom nån slags jävla räknemaskin på sin hemsida där man kan räkna ut hur mycket man enligt dem bör skänka. Jag fick 0 kr. För jag har ingen inkomst. Dessutom syftar välgörenheten i det här fallet i det långa loppet till att liksom hålla Haiti lite under armarna så att det ens blir lönsamt att exploatera. Befolkningens behov av stöd är så gränslöst omättligt att vi för att kunna ge tillräckligt mycket bistånd för att det ska göra reell skillnad bli tvungna att skita i att t.ex. köpa jävla hemmabiosystem och katter och hundar och deras mat och spela nätpoker och vad nu folk i västvärldens dekadentar loss med. Eller för den delen beställa vinyler från relapse. Men det gjorde jag å andra sidan för över en månad sedan innan jag visste att det skulle bli legio att ge välgörenhet… Jag betalade dock, utöver moms, en massa skatt förra året (även om jag till skillnad från rika människor inte klagar på den) så jag får hoppas att det finns några icke-borgare kvar på Sida som kan ge kvalificerad hjälp. Måste bara skriva en sak till i detta monsterinlägg: Haitis enda hopp är att landet är i så dåligt skick att det inte ens lönar sig att våldta det ekonomiskt nåt mer. Då kanske grannländerna (förutom den sällsamma drogliberaldiktaturen Jamaica då, det landet är ju hopplöst borta i alla sammanhang) kan gripa in istället och bygga upp något slags samhälle på den trots allt historiskt pregnanta, teologiskt och socialantropologiskt fascinerande ön Haiti.
Edit 1929: Nu har jag läst en dundervinklad men asbra analys av läget. Som så många gånger förr hämtad från Sveriges bästa veckovis utgivna tidning Proletären. Och här är en fjantig, gråtmilt kvasihumanitär och i stora stycken rentav lögnaktig kolumn av den alltid lika mediokre Anders Westgårdh. Men vad gör man inte för att låtsas vara lite objektiv och skaffa fler läsare via länkar på Aftonbladet. Till sin nästan olästa blogg. Kallad Klingande som av malm. Ta hand om varandra. Men framförallt; tänk på att även om andra människor dör, lider och svälter i fullständig misär någon annanstans, till stor del p.g.a. vår civilisations exempellösa utsugeri och ideologiska sjukdomsspridande genom historien de senaste 250 åren, betyder det inte att vi lever i den bästa utav världar.
Jag har egentligen viktigare saker att göra just nu, som att sätta igång ugnen och torka av bordet och förbereda en gigantisk kanna med vatten och is och en skopjävel full med café de parissås inför min brutala kycklingmåltid som väntar, men jag måste säga två saker först:
På paketet till svart ekologisk quinoa av märket Druvan står det att svart quinoa är ”syndigt gott och vackert”. För att det är svart alltså. Köp aldrig quinoa av detta märke. Det är fan det pinsammaste jag någonsin hört. Quinoa är löjligt nyttigt och inte alls något som kan leva på badass-stämpel som typ whiskey eller t.o.m. mörk choklad kan. Jag menar, godis gör en ju i alla fall fet och ful, så det är ju lite dåligt. Eller ja, nu sägs det ju att mörk choklad har antioxidanter i sig men det tror jag är en hypotes som blåsts upp extremt mycket av pralinslukande amelialäsande medelålders kärringar. Åh jag kan verkligen inte förstå charmen med choklad! Det är inte ens särskilt gott, ens till kaffe. Muffins eller en rostad macka är ju bättre. Kanske inte särskilt mycket nyttigare, men godare. Choklad är inte dekadent ett dugg egentligen. Men fan så mycket mer än SVART QUINOA!! FÖR HELVETE!!!!
Fiats logotyp är fan den snyggaste i automobilhistorien. Jag bryr mig visserligen sällsynt lite om motorer och annat som praktiska människor som inte kan läsa gillar, men fattar ändå inte att jag inte insett det innan. Den är så jävla 1920-tals-avant garde. Ser ut som en futuristisk propagandaposter som ska symbolisera framsteg fast utan att direkt se särskilt spaceig eller radikal ut. Den liksom bara är det. Jag som alltid har gått runt och lite semigillat Saabs, Scanias, Rolls-Royces och Ferraris loggor. De är ju ingenting mot Fiats. Så jävla snygg. Den är en uniformsknapp eller en slipsnål. Jag vill älska med den. Väldigt märklig scen vore det, men så jävla frän logga!
Jag har haft en märklig helg. Jag kände att jag var på väg in i en period av total sömnlöshet och fick därmed gå till läkaren och be om en utvärdering. Det blev stilnoct igen, och ett mycket givande samtal. Han bekräftade mina misstankar; jag har grav insomnia och kommer antagligen alltid, i perioder, tvingas ta till kemiska hjälpmedel för att kunna fungera någorlunda normalt. Turligt nog jobbar jag ju inte nu, för i en verkstad är det dödligt att inte vara utvilad. Då ryker ett finger fortare än man hinner säga ”risktillägg”.
Väl hemma tog jag en till kvällen. Somnade. Drömde mardrömmar. Helt frenetiska mardrömmar. Vaknade, skitpigg. Satte mig vid datorn och pratade med John och drev med lite folk, minns inte så mycket av det (en bieffekt av just zolpidem), somnade igen. Sömnen är jättebra, men den är inkonsekvent och jag går mycket i sömnen. I morse upptäckte jag t.ex. att jag försökt sortera tvätten i tvättkorgen. Det gick inte alls bra. Badrummet var fullt av högar med okända, tänkta, etiketter. Några handdukar här, ett par jeans och fyra strumpor där. Ett lakan fick en egen sortering. Väldigt märkligt.
Annars är det väl ganska ok med mig. Saknar Jessica mycket. Hoppas verkligen att hon och jag kan lära oss hitta tillbaks till varandra, för hon är den vackraste och mest intelligenta kvinna jag någonsin haft nöjet att stifta bekantskap med. Värd allt gott, verkligen. Om det skiter sig hoppas jag att det inte behöver innebära något stort, bråkigt klimax med anklagelser och tandagnissel. Men jag hoppas ju givetvis på att vi ska klara det så att det inte behövs.
Har sjukt ont i en tand i höger överkäke. Funderar på att gå till akuten med den imorn eller i övermorgon, om det inte blir bättre. Jag borstar noga både morgon och kväll, men det verkar vara too little, too late. Tyvärr. Har tid hos folktandvården i slutet av februari, tror knappast jag kan hålla mig så länge…
I övrigt är jag ensam, isolerad och lite nedstämd. Lyssnar på Frost Hammer hjälper dock! Jävla bra låt. Sjukt psyched inför High On Fires kommande mästerverk. Frosthammer finns att streama här.
Nu ska jag nog gå och lägga mig. Har en hård vecka med bråk med a-kassan och massa jobbsökande som väntar. Och så givetvis, förhoppningen att bli inkallad innan jag hinner vara i AMS-loopen för länge. God natt!
Jag ska inte försöka skjuta min argumentation i sank redan innan jag ens påbörjat den genom att visa upp någon slags falsk blygsamhet. Helt oäven inom den akademiska gebiten är jag inte, bara nästan. Mitt huvud är fullt av trivial, men ”ganska intressant” och aldrig djupgående intresseklubben antecknar-information om allt från himlakroppar, döda filmstjärnors privatliv och praktisk juridik till sydamerikanska rovdjur, världspolitiska skeenden, amerikansk hardcorepunk, TV-pucken 1989 och den bresjnevsovjetiska tolkningen av den dialektiska materialismen. Värdelöst vetande, till största delen, men kan även vara till hjälp i vardagen. Helt urbota asdum och utan koll ens det minsta lilla är jag bara när det gäller amerikansk helyllesport (typ baseball, amerikansk fotboll), matematik bortom de fyra räknesätten, bilar, sån där sofis mode-mode, dokusåpor, extremsporter, att renovera saker typ verandor om sommaren, och ”hårdkokta” thrillers som Jens Lapidus och såna där bottennapp skriver. Eller det finns givetvis mer (och skrämmande nog kan jag ibland saker även om sofis mode och t.o.m. motorer, men då är det fan grus i maskineriet), men tack vare dessa exempel antar jag att bilden av mig som motsatsen till Verklighetens folk tonar fram lite tydligare. Det stämmer ju inte helt eftersom jag ibland blir ganska praktiskt lagd när det behövs, ibland tänker ”Heja Sväje” och inte alls gillar lajv, japan, obskyr syntmusik och hittepå-ideologier som laissez-fairekapitalism. Men jag ska inte fördjupa mig i varför jag är en man av folket, för det är jag väl inte riktigt det heller. Det jag ville komma till är att av de områdena där jag är över medel i men helt autodidakt inom är något jag vill kalla ”hemsnickrad, eklektisk lingvistik”. På en nivå Tage Danielsson skämtade om, något i stil med ”Jag läste Platon idag. Otroligt! Jag hade lika gärna kunnat skriva det själv. Visst är det fantastiskt hur en del tänker lika?”. Så tänker jag ofta när något franskt asgammalt supermega-dundergeni för hundra år sen förklarar ett ords etymologiska härkomst och sätter det i sitt sammanhang och bygger en ideologi och sedan kritik mot den ideologin och kritikens slutgiltiga dekonstruktion av sig själv på sin upptäckt. ”Ha! Det kunde jag väl listat ut.” Men ingen tror mig, för så kan man ju alltid säga. Därför tänker jag nu utföra ett experiment. Tänk nu på att det är inom litteraturvetenskapen jag egentligen hör hemma, jag kan inte terminologin. Då blir det som när jag försöker prata idéhistoria med gladiator. Jag kan inte orden och därför framstår jag som ännu dummare än jag är. Han skulle väl plocka fler poäng än mig inom det området i vilket fall, jag har ju inte studerat idéhistoria, men ni fattar poängen. Begreppsanvändning man inte är hemma inom är alltid vansklig. Därför spolar jag begreppen helt och kör en hackig stream of conciousness istället. Jag satt och kollade på CSI och av någon anledning fastnade jag för ordet husband. Make på engelska alltså. Jag ritade genast upp en mind-map (fy fan vad jag hatar det ordet egentligen) i huvudet. Tänkte kolla på wikipedia om jag var på rätt spår, men kom sedan på att i brist på bättre vittne skriver jag först min hypotes här på bloggen, SEN kollar jag wikipedia. Utan att redigera efteråt. Vi får se hur det går. Låt svamlet börja!
Husband måste ha tydligt germanskt ursprung. Det första man tänker på är ju husbonde. Husbonn som man sa förr i Sverige. Mannen i huset. Fullt rimligt. Haus = hus. Lite tyska där, svenskan och tyskan är mycket närbesläktade. En gång i tiden, kring folkvandringarna under tidig medeltid, var de typ samma sak. Danskarna drog ofta till England dessutom. Genast började jag tänka på bonde. Bond. Boende. Att bo. Bondage (eng. = slaveri). Personen som tillhör huset/marken, som bor. Husband… Band. Att ha band till? Bond. Bunden. Livegendom. Bunden till huset, mannen i huset, mannen som tillhör jordlotten och huset. Eller huset som tillhör mannen/bonden/den bundne/bindaren? Husband. Husbonde. Tyska, svenska. Från svenskan/skandinaviskan/”ur-germanskan” till engelskan, troligtvis. Precis som smorgasbord men inte alls lika uppenbart och säkert med ett snårigare förflutet. Dessutom blev det flera ord jag vill se ihopkopplade, som band och bond och bonde. Vi får se. Tyvärr lär jag ha halv-fel eftersom ord alltid kommer från nåt grekiskt jävla sär-begrepp eller latin. Jag kan ju bara svenska och engelska skapligt, och tyska och franska kan jag förstå hjälpligt men inte prata eller skriva. Men det är roligt att chansa! Tänk om fler gjorde det! Då vore vi alla riskkapitalister och smutsiga hundar.
Nu kollar jag på wikipedia och googlar lite och ser om jag nånstans var på rätt spår. Nu saxar jag hejvilt:
”Bonde (isländska buandi, bondi, fsv. boandi, bondi, egentl, partic. presens av bua, boa; boende, bofast)” (wiki)
”The term husband refers to Middle English huseband, from Old English hūsbōnda, from Old Norse hūsbōndi (hūs, house + bōndi, būandi, present participle of būa, to dwell, so etymologically, a householder)” (wiki)
Bondage: ”c.1300, ”condition of a serf or slave,” from Anglo-L. bondagium, from M.E. bond ”a serf, tenant farmer,” from O.E. bonda ”householder,” from O.N. boandi ”free-born farmer,” lit. prp. of boa ”dwell, prepare, inhabit,” from PIE *bhow-, from base *bheue- ”to be, exist, dwell” (see be).” (etymonline.com) Bond: ”early 13c., ”anything that binds,” phonetic variant of band (1) (for vowel change, see long), influenced by O.E. bonda ”householder,” lit. ”dweller” (see bondage). The verb is 1670s (trans.), 1836 (intr.). Legalistic sense first recorded 1590s.” (etymonline.com)
Halvdant resultat. Bond, bondage, band och husband och husbonn kopplade jag ju rätt, men sånt där old english – old middle english – old norse (gammelnorska? typ isländska? ”skandinaviska”?) kan jag inget om. Men kopplingen var i alla fall skaplig.
Nu ska jag kolla på Millennium och sedan somna. Duktig dag idag. Fått mycket gjort, både ordnat flera arbetsgivarintyg, skickat massa viktiga mail och tvättat två överfulla maskiner tvätt. Samt druckit kaffe och sett på CSI. Imorgon blir jag en tjock medelålders familjefar som börjar komma upp i silveråldern och dricker alldeles för många folköl framför TV:n. Fyfan. Det var ämnat som ett skämt, men det känns bara bittert. En dag kommer vi alla hamna där.
Idag tänker jag begränsa mig till att helt skrupelfritt länka till två textstycken i Aftonbladet och kommentera dem.
Först ut är Dan Josefsson och Daniel Suhonen i Kultur. Aftonbladet Kultur är som en ensam, trotsig fyrbåk i ett brunblått mainstreammediehav till största delen regerat av antiintellektuella populister, människohatande bombliberaler och flashbackrasister. Följdriktigt är det på kultursidorna i Sveriges i övrigt kanske sämsta tidning man en gång för alla avrättar bilden av den fasansfulla tidskriften Arena som något ens avlägset besläktat med det som en gång kallades socialdemokrati. Men jag är ju en bitter gammal kryptostalinist, inte kan väl jag äga tillträde till en idédebatt demokrater emellan? Jodå, det kan jag. Och det gör jag. Helt fantastisk artikel. Läs den.
Näst ut blir Fredrik Lindström. En underhållande, förmodligen även sympatisk och intelligent, person som visserligen lånar lite av sitt skrivsätt i denna kolumn från Myrdal och De Geer (Plötsliga, lösryckta konjunktioner! Men! Tydligen! Bisats till ny mening.) men ändå skriver om något intressant att förströ tankarna med. Vad gäller själva sakfrågan är han tyvärr inte så påläst som han hade kunnat vara, då ”80-talisterna” används i 1890-tals- och sekelskifteslitteratur som ungefärlig synonym till dekadenterna eller radikalerna. Som i Tjechovs Körsbärsträdgården. 80-talist betyder där inte, som i fallet 1980-talist, att man – som jag – är född på 80-talet utan att man är fostrad i den rådande skolan och formad av den akademiska eller estetiska diskurs som rådde under 1880-talet. I det urbana Rysslands intellektuella liv, troligtvis kring St. Petersburg, i det här fallet. Lindström lämnar visserligen dörren på glänt genom att nämna ”vissa litterära generationer”, men 80-talisterna används i litteratur och skitgammal media lite för flitigt för att 20-talet skulle kunna anses vara det första decenniet med ett eget namn. Även Marx och Engels använde decennier som kronologisk definition på rådande omständigheter men mer sporadiskt.
Det är ganska roligt att läsa kvällstidningar. Synd bara att det stjäl tid från skönlitteraturen och tv-spelandet. Jag ska börja prenumerera på UFO-Aktuellt (bara köpt lösnummer hittills) och fortsätta prenumera på Proletären. Det är egentligen de enda två tidskrifter en karl behöver.
